Ny blogg.
Som ni märker är den här bloggen rätt död.
Jag vet inte om jag någonsin orkar beröra lite "tyngre" ämnen igen. Det känns som att det tar mer energi än det ger, åtminstone just nu. Men jag vill testa ett annat koncept och har därför startat en lite lättsammare blogg
HÄR. Välkommen dit.
Det startar hos dig själv.
Häromdagen skrev jag ett blogginlägg om hur eländigt mörkt livet kändes. Jag publicerade det aldrig.
Idag är det inte eländigt längre. Ljuset sipprade fram. Ljuset vann. Som det ska göra.
Min andlighet kan hjälpa mig besegra det mörkaste mörka. Dock tappar jag den ibland och behöver hjälp att plocka upp den. Turligt nog har jag en vän som kan göra det nästan bara genom att tänka på mig. Ett kort samtal kan få mig att förstå och hitta tillbaks till det som får mig att förstå vad jag gör här. Jag älskar dig I, för att du tar fram det renaste och vackraste i mig.
För övrigt ska jag bli vegetarian. Jag är så jävla trött på mitt eget hyckleri. Sitta och mumsa i sig köttfärs och snacka om att vara djurvän? Sånt jävla skitsnack. Logiken i det? Finns inte. Det handlar om ren och skär lathet och okunskap. Viktigt att tillägga är att jag absolut inte lägger mig i andras val, jag dömer inte mina vänner om de så är storkonsumenter av kött - men - jag tycker för dens skull inte att det är särdeles rätt.
Jag är uppvuxen i en jaktfamilj där både min pappa och bror jagade och det var inget konstigt att det hängde döda rådjur i garaget som tappades på blod och jag tyckte det var mer än spännande att följa med i skogen. Dessutom att se våra hundar (som betydde ALLT för mig) när jägarkläderna åkte på. Lyckan som lyste i deras ögon. Det var det bästa som fanns i deras liv, att jaga. Jakthundar jagar tills de stupar. Det handlade om att jag älskade våra hundar mer än jag älskade okända djur. Vi åt naturligtvis köttet och det var aldrig några konstigheter. Jag kallade mig sedan under några år "vegetarian" men jag åt fisk och jag åt viltkött. Vilket ju också är idioti. Då är man ju inte vegetarian. Då är man bara för trött för att förklara vad man äter och inte äter. Men det var aldrig en uppoffring att ge upp så stor del av maten.
Hur som helst så är jakt ett komplext ämne för mig idag. Jag litar på att det finns "godtagbara" anledningar för att jaga, såsom att sjukdomar sprids, att det blir för många djur vilket leder till att både människor och djur riskerar sitt liv på vägarna och så vidare. Och jag skulle definitivt välja att äta det köttet framför massproducerat skit där djuren fått lida i fruktansvärda plågor. Men inte skjuter vi ju av människor för att förhindra spridningen av influensa eller för att undvika överbefolkning och häva t.ex. bostadbristen i Stockholm. "Nä hörrni nu måste vi ta en runda igen och ha ihjäl lite folk på mellandagsrean, drottninggatan är överfull".
Är det fel att förmänskliga djuren så? Jag tycker inte det. Vem kan, med handen på hjärtat svara på exakt vilka relationer djuren egentligen har? Hur mycket ett djur sörjer ett annat djur som plötsligt försvinner. Att djurriket är grymt och bestialiskt har jag förståelse för även om jag förstås tycker att det är brutalt och hemskt att se. Men det känns fair. Lika slåss mot lika.
Jag vill inte vara helt svart eller vit, jag kan lyssna på båda öronen. Och jag är inte naiv nog att tro att färre djur dör för att jag väljer bort köttet. Det krävs så mycket mer ansträngning än så. Men för mig handlar det inte om att rädda eller förändra världen. Det handlar om att vara sann mot mig själv och veta att jag inte sticker huvudet i sanden och bara tänker på min egen tillfredsställelse. Jag vet att det kommer ge mig ett positivt utbyte. Och jag kan med gott samvete hålla en nykläckt kyckling i min hand och förmedla den kärlek jag faktiskt känner för alla djur utan att gå därifrån och må illa efteråt.
Jag har länge sagt att "jag klarar mig inte utan fisk". Men jag hör ju själv hur det låter. Inte klarar mig? Jag kommer inte dö utan fisk. Jag kommer inte bli sjuk. Jag kommer inte bli olycklig. Jag kommer inte riskera att någonting ont händer för att jag slutar äta fisk. Visst kommer jag sakna det. Jag kommer sakna smaken. Och njutningen. Men jag kommer definitivt inte sakna känslan av hyckleri och egoism. Att mina begär skulle vara viktigare än en annan varelses rätt att leva?
Jag tänker också aktivt börja välja bort produkter som är testade på djur, hur glansigt och underbart mitt hår än må bli av dem. Och jag tänker som tidigare nämnt aldrig köpa äkta päls. Men återigen, jag är ingen extremist. Jag dödar myggor och tvestjärtat om de kryper längs mitt ben när jag ska sova ute på landet. Och jag moraliserar inte över andras val. Jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Men jag känner verkligen med hela min själ att det är rätt tid att göra den här förändringen.
Både för mig själv, för djuren och för naturen.
Minnen
Ibland tänker jag på vilka konstiga saker man minns från när man var barn. Helt absurdt konstiga saker. Undrar varför just det fastnat liksom.
Jag minns när vi skulle formulera dödsannonen till min morfar. Mamma var verkligen övertydlig om att det absolut inte fick står "Vår kära". Det var katastrof. Det skulle stå "Vår älskade" eller "Vår innerligt älskade" eller något sånt. Det där har verkligen etsat sig fast i mig, så när jag ser en annons som börjar "Vår kära" så tänker jag att det är helt fel.
Det fenomenet är för övrigt det värsta jag vet. Ni vet - föräldrar som programmerar in saker i sina barn och sen ifrågasätter vissa aldrig det under sin uppväxt. De bara lever så och många blir därför trångsynta och helt oförmögna att öppna upp sig för andra möjligheter. Har man väldigt konservativa föräldrar kan man alltså växa upp till dito om man inte är "smart" nog att tänka efter själv. Gud ska veta att jag träffat på fler sådana människor i mitt liv än motsatsen, tråkigt nog.
Men den här gången skulle ju inte mamma lära mig något, jag överhörde henne prata med någon annan och jag älskar ju ord, har alltid gjort, så det kanske är därför det där fastnade. Och om jag kontemplerar över det nu så håller jag ju med. Jag skulle själv hellre bli kallad "innerligt älskad" än "kär" om min familj nämnde mig i en dödsannons. Men oavsett om jag tänker att det ser "fel" ut med "vår kära" så tvivlar jag inte på att de älskar den de mist mindre för det. Vissa bryr sig säkert inte alls över en simpel annons och för andra kanske det är hela världen i ett svart töcken av sorg.
Jag kan tänka att det är en väldigt fin egenskap jag har. Att jag kanske ofta ser något som i mina ögon är "konstigt/fel/fult/märkligt" och min första reaktion är att det är just det. MEN att jag är stor nog att tänka lite längre, att det faktiskt finns en mening med allt och att min sanning verkligen inte är den enda och den rätta. Jag önskar att många fler jobbade på att utveckla den egenskapen. Världen vore trevligare då.
Downer.
Jag vet inte varför jag inte bara raderar den här bloggen. Den kommer knappast återuppstå. Jag saknar att skriva men jag känner mig helt stagnerad.
Jag får panik över det ibland. Hur hamnade jag här? Helt stilla. Och ju längre jag står still, desto mindre rörelse blir det. Jag är rädd för mig själv, att jag väntar på ett jävla break som absolut inte kommer att hända. Av sig själv that is.
Var tar folk sin kraft ifrån? Sin inspiration. Sin vilja. Ambiton. Och så vidare. Hur får man ifatt det från början? Jag brukar försöka att inte jämför mig själv med andra, men i just den aspekten kan jag inte låta bli. Alla på mitt jobb gör något annat också. Pluggar, eller har två jobb till, volontärarbetar, ni vet. Alla gör så mycket av sina liv.
Jag skiter i prestigen. Verkligen. Jag skulle kunna plocka skräp dagarna i ända. OM det bara räckte till för att mätta det pockande behovet av... ja vad är det egentligen för behov? Jag behöver verkligen ingen fin titel att stolstera med. Men jag behöver livskvalitet. Lust att skratta. Energipåslag.
Hjälp?
Closer
Man kan säga att jag ägnar merparten av min tanketid till att fundera på mitt nästa move i livet. Det måste hända något till hösten. Efter sommar, semester, bröllop.. Det är dags att göra vad fan som helst, bara det är nytt, bara det är ett bryt. Inte stagnera.
Den absolut mest förvånande utveckling som skett inom mig det senaste året är att pengar får mindre och mindre betydelse för mig. Drastiskt mycket mindre. Jag har förvisso aldrig varit karriärfokuserad men ett ekonomiskt oberoende har nog alltid funnits i min livsdröm. Som en liten golddigger. Även om jag har intalat mig själv att jorå jag kan gifta mig med någon rik gubbe bara för pengarna - så har jag innerst inne vetat om att det kan jag ju inte alls. Inte för att det är icke PK men för att jag bokstavligt talat hade avlidit av att leva så förljuget. Kroppen hade lagt av om jag gav mig in i en sådan livslögn.
Just nu känner jag att vad jag än väljer att göra näst så spelar pengarna ytterst liten roll. Det ska givetvis komma in lika mycket som det går ut och ett litet överskott är önskvärt eftersom jag självklart vill kunna unna mig både upplevelser och saker nu och då. Och jag vill inte sitta i en total beroendeställning till någon annan, jag vill ha mina egna stålers. Men det räcker så. Där jag är just nu värderar jag allt annat så mycket högre. Det är en mäktig känsla. Att inte förglömma är ju sjävklart att jag har min M att tacka för att jag är priviligerad att jobba så lite, eftersom han drar in betydligt mer guldpengar utan honom vore det inte möjligt, men det är liksom hela min inställning som verkligen loopat. Ja jovisst kan jag ibland få syn på något jättedyrt och jätteonödigt och önska att jag kunde få det just där och då. Men den känslan ebbar alltid ut och tillfällena blir färre och mer sällsynta då jag har fått ett annat förhållningssätt till "prylar" nu och känner att jag faktiskt vill tänka på min konsumtion, om inte för framtida barn så för djuren! Precis som min kropp mer och mer verkligen talar om för mig att sluta äta kött. Kroppen säger det alltså, inte hjärnan. (Om jag hade en jävla massa pengar skulle jag definitivt lägga en stor del på mitt utseende, för att det är KUL. Och jag menar inte att jag har fått en negativ syn på pengar i sig. Det är livsförenklande medel och det ger en sjujäkla frihet - MEN här och nu betyder allt annat jag har mycket mycker mer).
Det som verkligen pockar på tydligare och tydligare just nu är min andliga utveckling. Solo kom. Han öppnade mina ögon igen, han tar mig tillbaks till mitt inre barn, som vet vad jag egentligen behöver, vem jag är och vad som får mig att må bra. Han får mig att se saker jag blundat för, han får mig att uppskatta känslor och omgivningar som jag glömt att jag älskar. Framförallt tar han fram den okonstlade och villkorslösa kärleken som gör mig till en bättre människa. Jag gör fortfarande meningslösa saker som man "ska" göra för att man är människa. Eller för att jag är jag. Saker som folk förväntar sig att jag ska göra. Om jag inte gör dem tänker folk men herregud vilken tråkmåns, vad fan hände med henne. I don´t judge, jag har tänkt detsamma om andra. Men det är faktiskt bara små små saker, som inte repar själen, så det är okej. Det är på sin höjd det att jag slösar tid ibland. För att sedan komma ut i skogen eller på sjön eller dofta på den där tassen, och bara "aaaaaaaaaah, LIFE".
Alltså djuren. Naturen. Att känna mig jordad.
Så länge det finns speglar och smink så kommer jag förbli ytlig också (dont you worry). Jag hävdar fortsättningsvis att yta är en del av min identitet men jag har fått en helt annat avslappnad inställning till även den. Jag känner inget behov av att kriga. Jag är en mycket godare vän med mitt yttre idag och jag försöker må bra i hur jag ser ut med diverse skavanker. OBS! Jag menar inte att jag tänker förfalla eller "tillåta" mig att bli tjock och så vidare och notera också att jag fortfarande är för stora plasttuttar, botox, fillers, smink, hår och extra extra av allt. Mina stilförebilder fortsätter att vara det. Men jag värderar inte och reflekterar så mycket över det längre. Jag bara.. är. Det har funnits mycket känslomässighet och en del negativ sexualitet i mina val av yttre attribut men de känslorna är utspelade, utagerade. Kvar är bara ren och skär och snygg plast.
Det jag tänker mig är att det kanske ändå vore en idé att gå åter på hudterapeut-banan. Fast inte i traditionell form. Det vore en grund jag kan testa bygga på. Som det känns nu vill jag få in andligheten i mitt yrkesmässiga liv så småningom och att börja med "vanliga" behandlingar vore definitivt ett steg på vägen. Den karamellen har jag faktiskt gått och sugit på ett bra tag nu..
Sådärja. Det var en liten update på mitt liv. Hörs snart igen!
(Kanske märkligt med en vinterbild nu men jag tycker den är vacker. En ljusbro!)
Mina hundar
När vi satt på tåget från Malmö klev det på en medelålderskvinna med en liten liten chihuahua. Hunden var lite äldre och ustrålade lugn och lilvserfarenhet. Kvinnan ustrålade en sådan kärlek till den lilla varelsen, att den gick att ta på. Jag ville nästan säga det till henne, att hon var hänförande, rörande. Att jag önskade alla var så.
Hundarna i mitt liv har stått för magi. De har lärt mig känna en kärlek som jag aldrig kan känna för en människa. Och när jag förklarade för M vad jag såg i den här kvinnan och hennes lilla vavva, påstod han att han kan se detsamma i mig och Solo. Det gjorde mig väldigt lycklig och varm. Så fint.
Nattliga reflektioner.
Jag saknar verkligen mina stora läppar.
Jag vill väldigt gärna göra dem igen innan bröllopet - dock är proffset som gjorde dem snyggast ever på mammaledigt och jag är osäker på om jag vågar göra dem någon annanstans. Crap.
Ink me
Det har hänt en väldigt drastisk förändring i mina ideal. Förutom mycket plast, smink och hår har jag nu insett att tatuerade tjejer är det hetaste som finns.
Så, jaha. Nu måste jag skaffa en jädra massa tatueringar. Om ni tänker "det kanske bara är en fas" och att jag ska tänka efter före så kan jag meddela att när det handlar om utseende har jag inget förnuft. Just nu blir det ju dock bortprioriterat kostnadsmässigt men en dag skulle jag gärna börja dra mot det här hållet. Jag vet inte var det här kom ifrån, jag har aldrig tyckt att det varit fult men inte heller tänkt wow! Eller ja.. jag såg en tjej med platinablondt hår, sillisar och konstverk över hela kroppen i Thailand en gång och hon gjorde mig både kåt och hänförd. Det var den gången liksom, men det hade jag glömt. Och nu.. flera år senare är det plötsligt av okänd anledning jätteaktuellt för mig. Sjukt snyggt. S J U K T.
Min helg i bilder.
Ja, man kan säga att helgen bestått av mat och dryck. SJ erbjuder ingen särdeles kulinarisk meny men när vi kom till malmö började vi med en nom nom fika nere på stan.
Det åtföljdes av snacks och fördrinkar.
Sen var det dags att piffa lite inför en kväll på stan.
Tove hade bokat bord på en karibisk restaurang där jag började med en kokos- och ananasdrink.
Och Micke med rom, as usual.
Min varmrätt var en kokosoppa med firre och skaldjur. Att dö för!
Nästa dag var det mulet och grått men vi bylsade på oss kläder och gav oss ut på en fyratimmarspromenad.
NEJ jag är inte GRAVID! Jag har tro det eller ej ett väldigt utstående skärp som jag nu inser inte är så smickrande. Här visade Tove oss en väldigt vacker park, vädret till trots.
Vid havet ligger hundfältet där Solo fick heja på ett antal glada leksugna hundar.
Turning torso såg ut som ett svävande spökhus.
Men pang sa det så var himlen blå och solen tittade fram.
Det firade vi i västra hamnen med varsin kaffe i solen. Vi och många andra. Ursäkta mitt risiga häxhår, vinden hade ställt till det.
Matdax igen! Och ingen malmövistelse utan den obligatoriska falafelrullen. Mycket gott, med betoning på mycket. Fööör mycket. Mådde illa i timmar efteråt.
Efter det var jag och Micke till Veronica ett par timmar för att ta måtten till min korsett, vilket var anledningen till att vi åkte ner till Malmö.
När vi kom tillbaks var det middagsdags. En gudomlig veggorätt och råkost.
Följt av våfflor, då det ju var våffeldagen.
Just in case detta inte skulle räcka fanns det även en hel massa godis på bordet, men det förblev orört. Jag kan faktiskt inte minnas senast jag åt så mycket, så ofta och så gott.
Tack Tove, Åsa, Micke och Solo för en härligt meditativ, lugn och god helg.
Världens längsta onödiga svammel.
Autentiskt samtal:
X: Åååh, det finns ingen vettig jag kan snacka med på jobbet.
Min f.d kollega: Men Mia! hon är ... och här sa han diverse fina superlativ, jättefina saker.
X: Ehh.. hon med tuttarna?
(Samtalet slutade i att hon skulle ge mig en chans)
Jag är i vuxen relativt obrydd kring vad okända människor tänker om mig, tror om mig och inte minst - vad de säger om mig till andra. Det är självklart att jag kan känna mig ledsen när jag får höra att någon refererat till mig ungefär som en påse skit, inte ens värd att heja på och jag känner mig ofta missförstådd men jag kan ta det. Så antar jag att alla har känt eller känner nu och då.
På mitt förra jobb jobbade jag tätt ihop med min bästa kompis och vi hade vår egen bubbla, där fanns det ingenting någon sa som fick mig att gå sönder. Jag pumpade i två ml restylane i läpparna och gick dit rak i ryggen och puttade undan avskyvärda blickar och viskningar. Jag gjorde även mina tuttar version 2.0 eller ska man kanske säga 3.0 (om originalen är 1.0) och även då levde jag tryggt invaggad i min vänskap till T - hennes kärlek och respekt kunde ta mig till oanade höjder. Alla andra kunde fuck off.
På mitt nya jobb hade jag turen att börja samtidigt som två härliga herrar som jag klickade med och då tänkte jag yes - äntligen den tryggheten, igen. Om än inte på samma nivå förstås. Men jag märkte aldrig av någon fientlig inställning mot mig bland resten av kollegorna just för att jag tydde mig till dessa två och genom dem fick jag några ytligare bekantskaper. Jag gick i början inte på jobbrelaterade evenemang (vi har en del sådant) eftersom jag tycker det är jobbigt att lära känna nya människor på ett enkelt och smärtfritt vis. Tiden gick och båda dessa herrar slutade och då stod jag där, ensam. Således fick jag ta mig i kragen och släpa mig iväg på brännbollskväll och kick-off och liknande. På kick-offen drack folk en del, dock inte jag, det kan ju kännas skönt för stunden men jag kände mig inte bekväm med det. Vi hamnade på kvällen ett gäng som spelade/lekte (vad säger man) sanning eller konka och då kände jag att nu blottar jag mig och kör mitt race, ingen idé att vara blyg. Allt eller inget. Det var lite skönare att jobba efter det, jag tror och hoppas att folk fick en rättvisare bild av mig, och jag har själv funnit några guldkorn som gör mig gladare än andra. Men än idag, får jag höra på omvägar hur folk pratar om mig enbart som "den där med tuttarna" eller liknande, nedvärderande (ja det är ju deras andemening) utryck. En liten parentes i sammanhanget är att jag 99% av tiden jobbar osminkad i helt intetsägade kläder och aldrig ens en tillstymmelse till urringning eller tighta kläder. Alltså kommer tuttinformation från andra håll, facebookbilder och snack.
Jag vill bara poängtera att jag på intet sätt tar på mig en offerroll. Och jag känner mig inte mobbad eller liksom.. nedtryck. Men det är lite som the saying att har du kort kjol och går ensam i en gränd får du skylla dig själv om du blir våldtagen. INGEN vettig människa tycker så. Lika lite som folk har rätt att snacka skit om eller uttryckligen visa sin avsmak för dig för att du ser ut på ett visst sätt. Och jag menar inte att företeelsen är unik för "bimbosar". Men nu råkar det vara den typen av fördomsbild jag faller måltavla för och det är den jag vet hur känns.
I mitt vardagliga liv rör det mig inte i ryggen att folk har oproportionerligt stora fördomar kring mig eller om andra för den delen. Det ser jag som ett nyttigt filter - har du de tankarna så har vi nog inte så mycket gemensamt ändå, sååå nästa tack. Där sållas agnarna från vetet på ett enkelt och extremt snabbt sätt. För snabbheten är slående. Men på jobbet är det annorlunda, där känner jag en annan slags sårbarhet. Kanske för att man går dit så ofta och det på något sätt är en stor del av ens liv samt att det är samma människor man möter om och om igen, man förväntas skapa någon slags relation? Jag vet inte? En kollega skickade en länk till en blogg som en annan kollega skriver där hon verkligen spydde galla över någon annan på jobbet som hade förstorat läpparna, det var ett avskyvärt inlägg som verkligen fick mig att må illa. Det var daterat 2007 så det handlade ju inte om mig men det spelar ingen roll. Det kändes helt sjukt. Alltså, hur i helvete kan man bete sig så för en liten ytlig sak?
Jag har även ett tiotal vänner som upprepade gånger försvarar mig. Det är så gulligt så jag dör lite av kärlekdsdöden varje gång. Folk frågar dem alltså på riktigt varför de är min vän, varför de umgås med "såna som mig" och jada jada och de tar sig tiden att förklara att jag är fin och smart människa trots att jag har lite plast i kroppen, tänka sig.
Jag är inget helgon och jag har dagligen fördomar och fula tankar, men jag tar mig tiden att sortera, värdera, reflektera och revidera dem. Få av dem lämnar platsen där de startat via munnen, i onödan. Och inte minst älskar jag när jag har helt fel. Jag önskar att alla kunde fokusera på att börja med sig själva - vem vill jag vara, hur vill jag se på min omvärld, vad vill jag fördela mina energier på? Vem skulle, med handen på hjärtat svara att de verkligen vill sitta och klanka ner på, snacka skit om och känna förakt/hat/misstycke för människor runt omkring? Att det är vad som gör deras liv till ett lycklig och fint liv?
Knappast många.
One day?
Åh, om ni bara visste hur mycket jag TÄNKER att jag ska skriva här, men som aldrig tar sig från hjärnan till tangentbordet. Det är skittråkigt, jag vet.
Jag vet inte varför det är så heller.
Boktips!
Hello lovers. Vad ska vi tala om idag? Ingenting vettigt.
Minns ni att jag beställde lite böcker på rean? Jag har bara hunnit plöja igenom en ännu eftersom min lediga tid går åt till att gå igenom hela viaplays utbud av skräckfilm just nu och då blir läsandet lidande. Men anyway. Alltså.. Läs Phonephucker av Tanja Suhinina (den kostar 19 spänn). Jag dör lite, vilken bra bok. Hon skriver om sin tid som telefonsexförsäljare. "Tanja Suhinina behövde arbetslivserfarenhet för att kunna söka in till psykologlinjen. Hon beslutade sig därför för att kombinera två av sina främsta intressen- språk och sex- och börja sälja telefonsex"
Det bästa av allt är inte alla smarriga detaljer om vad kunderna vill ha eller hennes utförliga historier om sin smutsiga-trosor-försäljning (även om det är sjukt kul). Det bästa är att hon är en jävligt bright tjej. Intelligent, har ett brett vokabulär och är väldigt skön i sin skrivstil. Jag vill träffa henne, så känns det. Och såklart att hon bevisar att alla som säljer sex i någon form inte är offer eller på något sätt mår dåligt av det. Jag fick även en helt annan respekt för yrket. Om någon hade erbjudit mig ett sådant jobb hade jag säkert lite tanklöst tackat ja och tänkt - hur svårt kan det vara? Well, nu vet jag bättre. Men nog tjajat från mig, bara läs den!
När vi ändå är igång kan jag tipsa om två andra böcker i ämnet som jag varmt rekommenderar:
Sexualitet.. igen.
Visst är du bisexuell?
Jag fick den frågan i veckan och här, Anders, är svaret:
För det första är jag allergisk för den typen av etikett och har inget direkt behov av att ha ett bestämt svar. Det är ju sällan man behöver uppge det i något formulär, tack och lov. Jag har tidigare sagt att jag är bisexuell men heteroemotionell. (Och som barn sprang jag rung i huset och skrek "jag är biiiiseeeexueeeelll" av någon anledning) Dock är det åtminstone för mig ett flytande svar, jag kan aldrig säkert veta om jag kommer bli kär i en kvinna eller ej. Innan jag träffade M hade jag aldrig känt det jag känner idag och därför kunde jag ju inte heller veta att de känslorna existerade, precis som jag inte kan känna till andra känslor förrän de slår läger i mig.
Dessutom är det nuförtiden rätt exotiskt med tjejsex för mig och händer det så är det oftast med någon jag redan känner, alltså inga random ragg. Jag skulle således inte kalla mig speciellt aktiv i min såkallade bisexualitet. Däremot har jag en speciell thing för heta transor med sillisar. Den perfekta blandningen av feminint och maskulint, oh yes. Och.. sen ska jag inte sticka under stol med att det är ju trevligt när man är flera, det vill säga en blandning. Så gångerna jag haft sex med enbart en tjej kan jag räkna på en hand.
Och om man då tycker att det räcker med att överhuvudtaget tända på båda kön för att kalla sig bi, ja då är jag väl det, men då är å andra sidan väldigt många det. (Jag vet inte hur många män jag pratat med som fantiserat om andra män men aldrig har gjort eller kommer att göra verklighet av fantasierna). Tycker man däremot att man ska vara aktiv och ha lika mycket sex med båna kön (och typ inte ens reflektera över skillnaden) för att få titulera sig det, då är jag det inte. Jag har alltid haft mina ögon i första hand på män och inte många gånger aktivt varit på jakt efter en tjej, förutom möjligtvis i början när man ville ta den oskulden.
Så vad är då slutsatsen? Att svaret egentligen sitter i betraktarens ögon. Om jag får slita på en gammal SATC-klyscha så föredrar jag att kalla mig "trysexual".. det vill säga jag testar gärna ALLT minst en gång. Oavsett, i synnerhet, kön.
Allt! Bring it on!
Exaaaaakt SÅ!
Fettis
Saxat ur Wikipedia, dagen till ära:
Förr risade man varandra med fastlagsris enligt en sed från 1600-talet. Det innebar att husfadern piskade familjemedlemmarna med riset, antingen på Fettisdagen eller Långfredagens morgon. Det skulle vara en symbolisk påminnelse om Jesu lidande. Risningen har även påståtts vara livsbefrämjande och lyckobringande.
Haha. Åh ja, mer spanking till folket!
