Världens längsta onödiga svammel.

Autentiskt samtal:
X: Åååh, det finns ingen vettig jag kan snacka med på jobbet.
Min f.d kollega: Men Mia! hon är ... och här sa han diverse fina superlativ, jättefina saker.
X: Ehh.. hon med tuttarna?
(Samtalet slutade i att hon skulle ge mig en chans)
Jag är i vuxen relativt obrydd kring vad okända människor tänker om mig, tror om mig och inte minst - vad de säger om mig till andra. Det är självklart att jag kan känna mig ledsen när jag får höra att någon refererat till mig ungefär som en påse skit, inte ens värd att heja på och jag känner mig ofta missförstådd men jag kan ta det. Så antar jag att alla har känt eller känner nu och då.
På mitt förra jobb jobbade jag tätt ihop med min bästa kompis och vi hade vår egen bubbla, där fanns det ingenting någon sa som fick mig att gå sönder. Jag pumpade i två ml restylane i läpparna och gick dit rak i ryggen och puttade undan avskyvärda blickar och viskningar. Jag gjorde även mina tuttar version 2.0 eller ska man kanske säga 3.0 (om originalen är 1.0) och även då levde jag tryggt invaggad i min vänskap till T - hennes kärlek och respekt kunde ta mig till oanade höjder. Alla andra kunde fuck off.
På mitt nya jobb hade jag turen att börja samtidigt som två härliga herrar som jag klickade med och då tänkte jag yes - äntligen den tryggheten, igen. Om än inte på samma nivå förstås. Men jag märkte aldrig av någon fientlig inställning mot mig bland resten av kollegorna just för att jag tydde mig till dessa två och genom dem fick jag några ytligare bekantskaper. Jag gick i början inte på jobbrelaterade evenemang (vi har en del sådant) eftersom jag tycker det är jobbigt att lära känna nya människor på ett enkelt och smärtfritt vis. Tiden gick och båda dessa herrar slutade och då stod jag där, ensam. Således fick jag ta mig i kragen och släpa mig iväg på brännbollskväll och kick-off och liknande. På kick-offen drack folk en del, dock inte jag, det kan ju kännas skönt för stunden men jag kände mig inte bekväm med det. Vi hamnade på kvällen ett gäng som spelade/lekte (vad säger man) sanning eller konka och då kände jag att nu blottar jag mig och kör mitt race, ingen idé att vara blyg. Allt eller inget. Det var lite skönare att jobba efter det, jag tror och hoppas att folk fick en rättvisare bild av mig, och jag har själv funnit några guldkorn som gör mig gladare än andra. Men än idag, får jag höra på omvägar hur folk pratar om mig enbart som "den där med tuttarna" eller liknande, nedvärderande (ja det är ju deras andemening) utryck. En liten parentes i sammanhanget är att jag 99% av tiden jobbar osminkad i helt intetsägade kläder och aldrig ens en tillstymmelse till urringning eller tighta kläder. Alltså kommer tuttinformation från andra håll, facebookbilder och snack.
Jag vill bara poängtera att jag på intet sätt tar på mig en offerroll. Och jag känner mig inte mobbad eller liksom.. nedtryck. Men det är lite som the saying att har du kort kjol och går ensam i en gränd får du skylla dig själv om du blir våldtagen. INGEN vettig människa tycker så. Lika lite som folk har rätt att snacka skit om eller uttryckligen visa sin avsmak för dig för att du ser ut på ett visst sätt. Och jag menar inte att företeelsen är unik för "bimbosar". Men nu råkar det vara den typen av fördomsbild jag faller måltavla för och det är den jag vet hur känns.
I mitt vardagliga liv rör det mig inte i ryggen att folk har oproportionerligt stora fördomar kring mig eller om andra för den delen. Det ser jag som ett nyttigt filter - har du de tankarna så har vi nog inte så mycket gemensamt ändå, sååå nästa tack. Där sållas agnarna från vetet på ett enkelt och extremt snabbt sätt. För snabbheten är slående.  Men på jobbet är det annorlunda, där känner jag en annan slags sårbarhet. Kanske för att man går dit så ofta och det på något sätt är en stor del av ens liv samt att det är samma människor man möter om och om igen, man förväntas skapa någon slags relation? Jag vet inte? En kollega skickade en länk till en blogg som en annan kollega skriver där hon verkligen spydde galla över någon annan på jobbet som hade förstorat läpparna, det var ett avskyvärt inlägg som verkligen fick mig att må illa. Det var daterat 2007 så det handlade ju inte om mig men det spelar ingen roll. Det kändes helt sjukt. Alltså, hur i helvete kan man bete sig så för en liten ytlig sak?
Jag har även ett tiotal vänner som upprepade gånger försvarar mig. Det är så gulligt så jag dör lite av kärlekdsdöden varje gång. Folk frågar dem alltså på riktigt varför de är min vän, varför de umgås med "såna som mig" och jada jada och de tar sig tiden att förklara att jag är fin och smart människa trots att jag har lite plast i kroppen, tänka sig.
Jag är inget helgon och jag har dagligen fördomar och fula tankar, men jag tar mig tiden att sortera, värdera, reflektera och revidera dem. Få av dem lämnar platsen där de startat via munnen, i onödan. Och inte minst älskar jag när jag har helt fel. Jag önskar att alla kunde fokusera på att börja med sig själva - vem vill jag vara, hur vill jag se på min omvärld, vad vill jag fördela mina energier på? Vem skulle, med handen på hjärtat svara att de verkligen vill sitta och klanka ner på, snacka skit om och känna förakt/hat/misstycke för människor runt omkring? Att det är vad som gör deras liv till ett lycklig och fint liv?
Knappast många.

Kommentarer
Postat av: Jae

Mia! Bra text. Jag känner igen mig. Inte för att jag har opererat mig eller så, men ambivalensen inför att investera i relationer på jobbet bara för att vara säker på att människor inte talar illa om en eller missuppfattar en. Det är ju egentligen ett ganska ångestladdat skäl. Jag började på en arbetsplats för ett par år sedan där det fanns en äldre klick av människor varav en hade ganska stor makt. Hon började prata med mig och berättade efter ett tag att hon hade "valt" mig som intressant av de nya. Jag blev glad över detta, men var tvungen att lyssna på henne snacka skit om resten av de som börjat samtidigt med mig. Jag mådde illa av det också. Jag var tvungen att lyssna på det för att inte straffa ut mig själv. Detta på grund av att mina två vänner som var riktiga skulle sluta kort därefter. Det är så otroligt lärorikt att öva sig i att inte bry sig om vad folk kanske tänker. Du är modig. Jag har för övrigt kontemplerat restylane i läpparna, men jag är för rädd för vad folk ev. Skulle tycka.

2012-03-23 @ 08:27:11
Postat av: Mia

Jae! Åh.. känner så igen vad du skriver. Faan, alltså. Varför allt skitsnack, jag fattar inte.



Som med mycket annat tror jag man föds med ett visst "mod", eller liksom förmågan att gå sin egen väg. Sen förstärks det ju av familj/vänner/omgivning under årens lopp men till stor del tror jag på att man föds in i det. Jag tycker det är så fint av dig att kalla mig just "modig". Det känns som att det handlar om rätten till sig själv, att kämpa för att få uttrycka sig precis som man känner sig. Och att det finns inget alternativ för mig så jag får lova att vara "modig" då. Alternativet är att gå under.



Jag stöter på många som vill göra "mindre" ingrepp som läppar eller kanske någon rynkspruta för att slippa gå och se arg ut eller dylikt. Ibland är jag nog den första de överhuvudtaget outar det för, eftersom de tänker "vem vore hon att döma" och så är det ju. Så jag peppar på och önskar jag kunde ta dig/er i handen och klampa in på närmsta klinik och sen klampa ut och fortfarande hålla handen tills man kommit över den där första tröskeln. För i just dessa aspekter som utseende och operationer har jag få spärrar själv och har svårt att förstå att man motiverar att INTE förbättra sig själv ytligt med att man är rädd för folks tankar. Med tanke på att det är helt okej att färga håret, pierca sig, tatuera sig, träna, banta etc för väldigt många.



DÄREMOT, har jag ju exakt likadana spärrar i andra aspekter som för många säkert är helt knäppa, så även om jag inte förstår att man låter omvärlden hindra en i sin egen utveckling (i det här fallet den ytliga då) så kan jag ända sätta mig in i känslan och summan av kardemumman är bara.. åh jävla frustrerande värld.



Men du.. vad hände med din blogg?



2012-03-23 @ 16:12:52
URL: http://mybarbiewedding.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0