La Bella Vita

Jag är så uppfylld och så tom. Så fullproppad med känslor men inte förmågan att sortera dem. Min första semestervecka har varit.. obeskrivlig. Årets bästa, faktiskt, jag har verkligen återfått förmågan att känna liv i hela kroppen, lust - liv, lust.. livslust.

Känns som att timingen att åka till en liten och trygg (?) ö ikväll är optimal med gårdagens terrornyheter ekandes. Inte för att man är safe någonstans. Döden kan knacka på när som helst, den gör ju det dagligen. Drar iväg en massa själar till vad man nu vill tro på. Mellanliv för min del. Och även om min empati inte är vad den borde vara i katastroflägen så är det klart jag finner det djupt tragiskt.

Good news! Ryggen var inte alls så illa däran som den brukar, en liten cocktail med piller och en dag med jobb och rörelse gjorde susen. Med lite försiktighet ska jag nu kunna njuta av den här veckan-före-känslan trots allt. På lördag händer det. Jejj!

Jag och min fina vän brukar tala om "lyckokänslor". Inget konstigt alls, det är pirret som uppstår när man tänker på något roligt. I framtid kanske, eller nutid eller rent av dåtid. Vilket som. Nu var det dessvärre länge sen jag kände det där pirret. Från att ha känt det någon gång per dag eller åtminstone flera gånger i veckan blev det helt dött när jag klev in i vuxenvärlden med ett "vanligt" jobb. Och "vanligt" liv. 

Men så igår kväll kom känslan smygande och jag kände mig plötsligt glad. Om det var för att min semester är några dagar bort är möjligt, men jag bryr mig inte så mycket om orsak. Bara att det var fantastiskt. Jag kände mig levande för första gången på sååååå länge.

Jag smed planer för hur jag skulle mysa i den här känslan hela veckan med allt fint framför mig. Min lyckokänslo-vän brukar nämligen också påminna mig att det är tiden före något fantastiskt ska hända, man ska njuta av, och visst är det ju så. Pirr pirr, kurr kurr.

Men.. då knäckte ryggen till.
Det är tuttarna, jaja. Jag vet.
Ett ryggskott i året kan jag väl ta. Men vilken jävla timing.