La Bella Vita

Som barn var jag en liten visionär. Världen var min och din och allas och ingen rädsla fanns. Undrar när den rotade sig, rädslan. Krampen i organen. Idag är jag en liten ihoprullad mask som dragits upp ur jorden och lämnats för att torka ut. Uttorkad, precis så.

Människor strävar och springer och drömmer och även om de inte vet låtsas de. They fake it till they make it. They act as if.

Jag kan säkert skådespela mig igenom ett helt tomt liv och tro att det är bra så. Säkert. Jag känner mig själv. Men då skulle jag missbruka efter en inte överdriven lång tid. Knark eller spel eller mat eller sex eller människor eller alltsamman.

Jag ska inte hamna där. Mentalt har jag redan klivit på ett annat tåg.

Men jag hittar inte drömmarna. Jag kan se en strimma någonstans, sinnessjukt långt borta. Hur gör jag för att få fatt dem?

Boye får böja sig för Bodil Lindfors idag.

Jag tänker gå till jobbet och jag tänker vara försiktig. Mest tänker jag vara tacksam över att jag inte är kroniskt sjuk. Och att jag kan raka mig mellan benen utan problem.

En beundransvärd man sa till mig att om du är missnöjd är jag missnöjd. Därför vill jag hjälpa dig att ändra på det med dig du inte gillar. Jag hade under lång tid svårt att ta emot det. Jag såg det som kritik. Och att det var ett förklätt sätt att säga han inte gillade någonting med mig och ville ändra på det. Jag tror jag överhuvudtaget hand i hand med min taskiga självkänsla än idag har svårt för fenomenet. Att förändras, för min egen skull, och också i längden för någon annans, med hjälp av någon annan, eftersom jag måste näcka och vara sårbar. Det gör att jag inte är så hjälpande och framåt när någon annan kanske skulle behöva hjälp i en förändring. Jag finns istället där och är accepterande och passiv. Förmedlar kärlek och en mentalitet att jag älskar dig precis som du är här och nu. Överlag följer jag dessa mönster, där jag utgår ifrån mig själv, hur jag vill ha det och levererar det även till motpart. Trots att denne kanske skulle må bättre av något annat. Ibland undrar jag om det är att vara en dålig vän. Att inte anstränga sig. Inte bry sig om. Samtidigt vet jag att det inte bara handlar om det, utan att det inte ligger i min natur att peppa något som är så komplext och subjektivt. I mitt fall, ovanstående, var mycket förändring destruktiv och inte förrän jag fick utrymme att vara ensam såg jag vad som var rätt eller fel för just mig. Jag färgas oerhört lätt av andra. Inte alltid så det syns, men det känns. Och det kan göra ont, eller vara enastående vackert. Med det i bagaget väljer jag att vara försiktig med andras skörhet.

Förut var jag extremt utvecklingskåt, därför att jag befann mig i en livsförändrande fas. Idag vill jag framåt, men jag låter det ta sin tid och vill att mina nära är lika lugna i det. Om du är min vän idag, så älskar jag dig för allt du är. Och då hoppas jag att jag kan få vara den. Och att det finns någon annan som kanske är mer pepp. Så att du får det bästa av två världar.

Men ibland undrar jag hur många år jag behöver vänta på att bli motbevisad. Hur många möten krävs. Jag är inte rädd för att välja bort längre. Än mindre efter idag.

En människa förstörde min dag. Dessutom min favoritdag.
Hon gjorde mig så jävla arg. Jag vill fortfarande gå och kräkas på hennes äckliga existens.

Jag vill helt ärligt ge henne spö. Det har aldrig hänt mig förut.

Vet inte om jag ska välkomna ilskan, men jag tror det.