"Du kan inte vara en annan människas ärlighet, barn, men du kan vara din egen"
- J. Winterson

Jag mår ovanligt bra just nu i ovissheten. Jag litar på att universum har en plan för mig. Och jag litar på min förmåga att ta emot den. Och viktigast av allt, jag ska göra allt som står i min makt för att inte känna mig värlelös under resans gång. Härligt.

Har haft nio veckor semester i år exklusive varannan vecka jag ju är ledig.

omliga skulle kalla det misslyckat att "nöja sig". Ungefär som att man stagnerar eller ger upp när man är nöjd. Att det inte ens finns något sådant tillstånd, att nyckeln till.. säg Nirvana som en allegori, är att ständigt hungra efter mer. Det har sina poäng, absolut, men mitt Nirvana ligger i motsatsen. Att sluta jaga rolöst omkring.

Stunder av denna insikt glimtar förbi, kanske dagligen. Möten, öden, historier - jaget, livet, världen sätts i perspektiv om inte varje dag så relativt ofta. Och även om jag vet att jämförelse sällan är speciellt  produktivt då vi alla utgår från vårt eget heaven and hell så är det åtminstone i det här fallet inte kontraproduktivt och, vågar jag tro, är det nyttigt.

Jag har många gånger sagt att jag undrar vilken katastrof som måste ske i mitt liv för att jag ska inse vad som är viktigt. Och trots den medvetenheten, förstår ni, trots att de orden kommer ur min mun, till följd av att min till synes känslokalla hjärna uppfunnit tanken - så förstår jag ändå inte.

Jag har varit nere ett tag. Allt jag inte behöver och är direkt dåligt för mig har varit in my face. Och jag har inte förmått mig piska iväg det.

Stämningen på jobbet har lättat lite lite lite denna vecka.
Kanske för att jag vet att det snart är slut.
Kanske för att jag gett "de nya" en chans.
Kanske för att grupper sakta upplöses.
Kanske för att månadens PMSpsykos är över.
Kanske för att jag är trött på deras skit och stänger av.
Kanske för att jag väljer att skratta (extra högt) istället för att gråta.
Det är väldigt skönt.

Plötsligt piper fittan till, som inte förmått sig hälsa på mig på.. två månader? (Däremot har hon gärna levererat sina åsikter om mitt yttre som jag inte bett om). Hon tycker plötsligt att jag ska stanna. "Varför ska du sluta Maria, stanna till sommaren?!". You wish. Så hårt. Nu går det plötsligt upp för dem, en efter en.

Och i all min framtidsrädsla och brist på tro ler jag för mig själv.

You SO don´t know what you've got until it´s gone.

Efter många års malande om mitt skolförakt, och ointresse för någon slags snygg karriär, som slutat i ångest, har jag insett att det enda jag faktiskt alltid älskat är att skriva. Jag kan emellertid inte dra mig till minnes att jag någonsin imponerade på någon lärare med överintelligent eller extrem meningsbyggnad, briljanta historier eller uppsatser, knappast eftersom jag pissade på skolan som helhet och mina lärare i synnerhet. Men jag föddes åtminstone med både engelsk och svensk grammatik inprogrammerat färdigt i hjärnan. I sällskap med ett läsflyt från första stund. Få saker störde mig så hårt, som att lyssna på retarderad högläsning när jag själv hade kunnat plöja Dostojevskij vid sex års ålder. (Förlåt mig nu, eventuella dyslektiker).

Vidare inser jag att jag i samtid inte är priviligerad nog att både ha den mest perfekta mannen för mig i mitt liv OCH vara hemmafru, så någonslags aktivitet måste jag ägna mig åt för att ha råd med ännu fler leopardskor. Och att påstå att jag är trött på att slava för giriga grisar är en underdrift. Jag är (snart) tjugosex år och vill inte se mig själv sakta tyna bort personlighetsmässigt. Så vad vill jag göra?

Jo. Skriva.
Skriiiiiva - jag vill inte göra annat.
Gud vilket förjävla härligt drömjobb.

Måste skriva.
Ingenting annat är för mig.


Amen!

Jag vet att jag skriver extremt sällan these days. Jag har inte mycket att säga. Jag börjar känna mig lite själsligt.. utmattad. Jag försöker vara i ett enkelt nu, men jag behöver en mer säker framtid, att inte veta får mig att halka av banan. Att inte kunna njuta av någonting och i stort hela tiden känna mig osäker. Hur blir det nu riktigt? Trygghetsnarkomani. Jag är skeptisk till skyddsnät och har så alltid varit eftersom min grundtro är att man alltid måste klara sig själv. Fråga efter hjälp, vad är det?

Korkat skulle många tycka, kanske då, att säga upp sig från jobbet bara sådär.

Men jag är sådan också. Att jag måste göra saker bara sådär för att inte stagnera och frysa fast i marken. Jag är livrädd att misslyckas gång efter annan. Jag är livrädd för att stå där värdelös och tom. Att jag nu delar allt av livet med någon och inte är ensam är fantastiskt. Även om jag ibland önskar att jag var det så jag slapp visa mig så äckligt sårbar och liten. Nu är första gången jag måste låta det krackelera i fogarna inte bara så att jag ser det, utan så att någon annan också får möjligheten att dela det, med mig. Även om det känns belastande, pinsamt och fult.

Jag hoppas jag inte avlider på vägen.

Igår gjorde jag något.. onödigt? Eller jag vet inte, kanske var det essentiellt för nuet. Jag plockade fram bilder på mig själv innan min hud blev såhär. (Den är alltså inte återställd, om än drastiskt bättre). Jag gick för att sminka av mig och där och då brast det. Månader av frustration liksom pulserade ut. Älskling fick trösta. Mamma fick trösta. Pappa fick trösta.

Jag har valt att glömma vilken drömlik dockhy jag har haft, eftersom detta varit min verklighet sålänge. Sticka huvudet i sanden ni vet, min favoritflykt. Jag bad min andliga guide om värme och hjälp och sakta återfann sig ett tillräckligt lugn för att andas och komma i kontakt med de tankar som ger och inte tar.

Det gör fortfarande ont, ungefär som ett ömmande blåmärke.

Ni må säga vad ni vill om ytans obetydlighet. Men jag slår dövörat till - det ger mig ungefär lika mycket tröst som sand släcker törsten.

Jag VET att jag är en helt makalös människa. Det finns ingenting jag värderar högre än min vidunderligt fina själ. Men att förneka att utseende har en central roll i identitet är att ljuga hårt. Åtminstone för mig. Det finns ingen sanning överhuvudtaget i ett så förenklat och flyktigt påstående.

Jag vill inte behöva välja. Därför jag tycker det är varje människas förbannade jävla rättighet att ha bådeoch. Det tar jag med mig i graven.

Touché.

Den stunden

Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden --

då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.

Illusionen är den första av alla njutningar.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan inför förändringen som är påväg. Tre månader bort. Jag tror på mig stötvis, för att sedan falla passiv ner i ångest.

Jag ser liksom livet där framme. Jag ser det och jag längtar.
Jag ser mig själv, jag ser oss. Och jag ser vår lilla tillökning.

Det må låta dramatiskt.
Jag ska byta jobb.
Jag ska liksom bli kung över min egen tid.

Bara fem gånger kvar att behöva packa ångestväskan.
Och sen aldrig ever again.

Jag hoppas den visionen bär mig fram dit jag vill och måste komma.
Hoppas. Jag hoppas.
Och så önskar jag mig mera tro. Tro från mig själv, och tro från er.