La Bella Vita

Jag har haft en mysig morgon med min blondieboobhomie Nadine, men lämnade allt glammigt hemma och var väääldigt casual. Brukar ju försöka göra tvärtom speciellt en höstmåndag, för att liva upp ett annars deprimerat mood som tynger stan. Men imorgon blir det glammigt värre. Bara min dag. Allt fokus på mig. Ego ego ego. Operation. Yeeeey. Tänkte ta tillfället i akt och använda denna underbara tee.

26 september ska min syster springa Lidingöloppet med en liten twist. Hon samlar samtidigt in pengar till asylsökande barn. Barnen berövas möjligheterna att tillfredsställa sina behov av lek och trygghet och tvingas ofta gömma sig. Med pengarna får de bl.a. leksaker, men också medicin, mat och bostäder. Barn behöver bevisligen få leka för att utvecklas och återhämta sig efter trauman. För att få möjligheten att växa upp och le.

All information finns HÄR!

Godmorgon fantastiska dag. Jag väljer den tanken också varenda morgon oavsett var, när eller hur jag vaknar. Ja, jo, nu kanske jag börjar låta som en liiiite överdriven hetscoach. Å andra sidan kan man väl aldrig affirmera positivitet too much.

Jag kan dock ana en gnutta ilska i senaste inlägg. Som att jag vill hötta med fingret och konvertera människor. Lite Jehovas vittnen över det hela. Och vad jag förstår är alla tecken på det, osäkerhet. Om du inte är 100% lugn i dina ståndpunkter så måste du debattera dig hes för att få ett gäng med dig. Och bli lite mer trygg. Sant, jag skulle tycka tillvaron blev mer fri utan allas panik. Men jag ville ändå inte härja, jag ville inspirera.

Så, kan vi inte alla trotsa en rädsla idag? Pepp pepp pepp.

Jag håller väl ingen direkt röd tråd här. Ibland kommer mina lite mörkare tankedialoger fram och andra dagar är det min totalt spånbeklädda hjärnhalva som talar. Nu som då även lite foton för den tysta beundrarklubben (I know ur out there, hehe). Idag är det alter egot Bimbo som är aktiv eftersom jag bara kan tänka på mitt stundande uppgraderande boob-job. På TISDAG. Breast breast breast. Har speglat mina 510 cc om och om igen, dags att ta ett glättigt farväl. Inser hur otroligt lustfyllt exteriör är. Har cp-surfat bröstbloggar och plastikkurgi i stort. Nästan så jag skulle kunna hälla upp ett glas vin, röka en cigarill och sitta där med alla bröstbilder och känna in alla energier. Tagggggggad!

Egentligen borde jag totalcrazyfullbokat mig dessa dagar innan för att de skulle flyga förbi men jag kunde inte. Det här innan är så fruktansvärt kul. Ungefär som när man planerar en stor resa eller kanske ett bröllop? Jag ville njuta i längtan, i väntan, i förväntansfullheten. Det är så sällan jag genuint längtar. Varför? Det vet jag inte, kanske för att det i längden blir så tradigt. Lättare att bara vara i nu och ta sen, just, sen.

Jag blir sällan omotiverad att leva. Förutom av en sak. Folks fenomenala förmåga att begränsa sig i sitt liv. Människor är så livrädda. Nästan i vartenda fall där jag ska göra eller uppleva något storslaget, lustfyllt, spännande och galet - men inte bara då, utan nästan alltid - frågar alldeles för många; är du inte rädd för A, B, C, D... hela jävla alfabetet. Jag kan delvis förstå realister, ett mått av realistiskt tänk är sällan skadligt. Men i övrigt då?

Är jag rädd för smärta? Inte så värst. Den är ju uppenbarligen hanterbar. Tycker jag då saker gör fasligt ont? Oftast inte.
Är jag rädd för influensa och HIV? Känns extremt okreativt. Brukar jag vara sjuk? SÄLLAN. Har det ett samband? Högst sannolikt.
Är jag rädd för att dö? Nä. Också sjukt slöseri med energi. Har jag dött än?
Är jag nervös/orolig ofta? Jag kan omöjligt veta i förväg hur något någonsin kommer bli, således finns det ingen logik i att oroa mig.
Är jag överhuvudtaget rädd för tandläkaren, mörker, ormar, baciller eller trånga utrymmen? Delvis. Vad gör jag? Jag utsätter mig för det och kanske lipar en skvätt.

Vi väljer alla vilket förhållningssätt vi tillämpar i livet. Ett sätt är paralyserande skräck inför allt. Ett annat är att slappna av och vara lugn i allt som inte går att påverka. Handspriten tar slut på apoteken och föräldrarna hispar upp sig så inåthelvete för att barnen kan få en förkylning så de själva får en hjärtattack. Fint. Bra.
Skrämmer du upp dig för allt vad du är värd ska du fanimig få se att allt du räds kommer attackera dig, du är ju the perfect target.

Varför gled jag in på detta? Jo, därför jag jag upprepningsvis får frågan om jag inte är rädd? För de mest banala saker. Min fina vän och släkting frågade om jag var rädd för att flyga, varpå jag svarade nej. Då tillade hon snabbt: "Nej du är väl inte rädd för någonting". Det var en fin tanke bakom den meningen men jag är långt ifrån orädd. Däremot vågar jag mer än jag tror är möjligt, därför att jag väljer att se det som kan gå bra. Jag väljer att tro på det bästa. Och ta den eventuella skiten när den dyker upp - vilket den sällan gör. Och när den väl kommer, kan jag ta den med en jävla ro.

Word.

När jag var yngre var min högsta dröm att bli houseDJ. Men gud sååå jävla mycket knappar och spakar. Så swedish house mafia hann före. Syyyyyyyynd.
Jag hade ju sett aningens coolare ut däruppe med sillisarna i vädret.

Kids vet mycket väl vem de är och vill bli. Låt dem bejaka det!
Jag tycker man kan se att det stod klart rätt tidigt vad mitt fokus i livet var.
Och är än idag:

Rosa kläder, glitter och stora solglasögon.

 

Äldre män.

  

Nakenposering.

  

Mat och presenter.

 

Mycket rouge, mycket kort kjol samt mycket bröst.



Att alltid gapa efter mycket, och ännu mer.



Att tänka utanför normerna. (Vi gifter oss)



Intellektuell stimulans, annan än den sedvanliga sagan.



Och sist men inte minst, hundar.




Vad fattas? Typ berusningsmedel. Men jag fick snällt vänta några år med det.

Jag hade en fin tid på Åland, väldigt genuin, äkta och otvingad.
Nu på väg hem till Stockholm med en låååång kväll/natt framför mig. Jag älskar känslan av att inte veta exakt var och när, bara med vem. Inte hur eller varför. Skapa en saga sekund för sekund. Och hålla nuet jävla hårt i handen.
Bara vara, i sus och dus. Och rus!

Det här är ett sånt inlägg som inte bör innehålla punkter eller kommatecken som bara ska flyta som en evig flod precis som mitt universum gör där jag är finns ingen början inget slut allt är ett evigt kretslopp där styrkorna ökar svagheterna förminskas där belöningarna haglar över mig varje dag där jag är ett med alltet det enda som finns är flöde

Flöde

Inte första gången jag hör ovanstående.

Är det deras fel, överdriver folk vem jag är? Eller är det lyssnarens fel; bor de i en liten låda?
Eller är det jag som verkligen är ett fenomen nu som då?

Jag hoppas på det sista men tippar på nummer två.

Min minisemester börjar nå sitt slut vilket verkar rättvist eftersom mamma märker av min understimuli.

1. Jag satt i en gungstol och skrek "SPAAAAAAAAAAAAAAAARHALLLÄN, viiiiiii jör Åland billigarä" följt av ett asgarv.
2. Mormor talade om någon Kristina varpå jag avbröt; "HON Ä FÖDD I DUVEMÅLA HON" och sedan vek mig av skratt.
3. Jag slutade aldrig skratta utan upprepade diverse skit men utan att öppna munnen och ropade, "se jag buktalar".
Ja. Avancerad humor.

Inte alla är så priviligerade så de fått höra mig skratta på riktigt. (Bortsett från mina arbetskollegor). Men jag har en tro, att det är när man hört detta vrål/skrik/panikbröl som man slutligen bestämmer sig för om man älskar mig. Eller verkligen inte tål mig. Och just därför kväver jag det in i det absolut sista. Allt har sin tid, liksom.

Kan nog inte tänka mig livet utan mitt blonda svall.
  


    
  



 
 

En liten reminder;

"En människa som är uppfostrad med moralregler utan att ifrågasätta dessa under uppväxten, har ingen möjlighet att undvika att själv utvecklas till moralist. Moralister förnekar och förtrycker sexualitet och ofta även all annan njutning. En människas ansträngning att förtrycka sin sexualitet tar så mycket kraft att denna ansträngning förvrider resten av personligheten. Anledningen är att det är omöjligt att förtrycka den sexuella energin. För att överhuvudtaget kunna leva vidare blir moralisten också hycklare. Moral kan inte finnas utan hyckleri och vice versa.

Varje människa som moraliserar över en annan människas beteende har själv en undertryckt känsla av att göra detsamma. Utan dubbelmoral och hyckleri finns inget behov av att moralisera över någon annan."

Spot on.

(Jag har själv varit en riktig moralfitta som ung, vilsen med små bröst och för lite smink, men försöker befria en bit i taget)

Jag har 2 timmar på Ålands hav framför mig så jag tänkte att vi kunde hänga lite.  Och prata om mig.

Visste ni att jag tycker jag själv är så het så jag blir upphetsad när jag speglar mig. Eller att jag har väldigt lätt för att missbruka ALLT. Att jag blir kåt av armband och gigantiska bröst. Sjögräs ger mig panik, alltså kan jag aldrig bada. Är egentligen manisk renlevnadsmänniska men har helt ignorerat den programmeringen. Tycker porr är den bästa medicinen. Har en iq över 120 men hade hellre varit dum i huvet. No brain no pain, ni vet. (Men jag kan inte läsa kartor). Blir lugn av paragrafer, manualer och listor. Älskar att kyssas. Hatar inte mycket. Det skulle väl vara close minded människor isåfall. Och särskrivningar. Vill bli hemmafru!