Krönika: Älskade slampa
För er som är slampor.
För er som älskar slampor.
För er som vill vara en slampa.
För er som någongång blivit kallade slampa.
För alla som har någon som helst relation till slampor.
LÄS!
We are all in the gutter but some of us are looking at the stars.
Ja, precis som rubriken antyder tänkte jag slå ett slag (återigen) för inställning, tankekraft och.. tacksamhet?
Heja heja. Jag kan ju.
Tänk, tänk igen. Agera.
Tack.
Fuck you right back
Tror ni på kharma? I do. Och nu ger den mig en käftsmäll! Jobb imorgon igen, efter 3 veckor. Jag längtade, såg fram emot att ääääääntligen få träffa min bästa vän. Men. Då blev hon sjukskriven. In my face.
Men.. Det är väl nu man ska tänka sådär positivt. Vara nöjd och tacksam för allt man har. Inte det man inte har.
Daywalker
Dagar och humör är lika oändligt många som stjärnorna. Och vi kan inte helt forma dess varande. Idag. Observera idag, har jag längtat långt bort, till en helt annan plats än denna. Inte för en semester. Inte för nöje. Men hem. Jag har fått höra att jag flytt, när jag valt att resa. Från människor, känslor, platser, uppbrott. You name it. Att jag valt fokus på en annan plats, en annan dimension för att slippa där och då. Ibland har det varit så, vem har inte rymt från de myror som kryper under skinnet? En del bokar en flygbiljett,
andra tar ett piller.
Jag är inte fången på en felaktig plats, jag är inte vilse. Jag är ingen obotlig sökare.
Men det finns platser där jag känt total själslig ro. Där jag har satt mig ner för att vila. Vila i allt, förlåta mig själv, precis som i dikten här under. Där jag ska vara.
Att åka tillbaks till en av dessa platser förevigt är inga tanklösa dagdrömmar. Det är fullt möjliga och konkreta visioner. Jag romantiserar ingenting, jag förväntar mig inget mirakel där jag plötslig är en fulländad människa, lycklig och fri. Men att påstå att jag söker något jag inte kommer finna, det gör ont. Det handlar om mitt hem, var jag kan bli allt jag strävar efter att vara, i vilken stillhet jag växer.
Jag vill aldrig förminska någon annans känsla av hemma. Vill du?
Aint no mountain high enough
Ett vakuum. Mellanting.
Universum - säg mig vad det är jag vill göra?
Annars öppnar Starbucks på Arlanda snart.
Och Starbucks är för mig, vad heorin var för Nikki Six.
Liiite för bra för mitt eget bästa!
Le sunday love
Gardell vet.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.
If you can dream it, you can do it
Before
After
Mug shot
Förlåt men jag orkar inte med artighet.
Orkar inte med fest, mingel.
Vara sådär TREVLIG.
Nej jag kräks.
"It is no measure of health to be well adjusted to a profoundly sick society."
And I feel fine
Mitt sista övergripande hinder för att bli den frimodiga människa jag strävar efter att bli,
är just, sårbarheten.
En stor muskulös famn pockade lite på den igår. Och tog mig till skyarna. Helt obekanta känslor; pirr, förvirring, glädje, extas, värme, smärta. Mer, mer, åh MER.
En skådespelardröm..
Här följer några av mina filmframträdanden. Nykter? Gissa själva.
De är ett tag sen. Men ändå.
Hemma hos mig
Mina gamla sillisar har en given plats nära kudden.
Det har även kvinnan i mitt liv; Karin Boye.
Tidlös som jag är, behöver jag många klockor. Höhö..
Bling bling, tingel tangel.
En, EN garderob. Gissa hur det ser ut därinne.
En vägg är tillägnad skorna, så jag kan ligga i sängen och njuta av dem.
LÄNGTAR till dagen då produkterna får plats på toaletten.
Det enda som fattas är.. någon som irriterar sig på mitt stök?
Hystobysto
Klockan är 02.45. Jag är klarvaken som en pitpull på anabola. Taxichauffören gillade mitt sällskap, hälsade mig sååå hjärtligt välkommen. Med.. 6 drinkar i kistan och dessförinnan nästan ingen mat på 3 dagar (och 100 trappsteg) borde jag vara berusad. Eller åtminstone mer. Bli nu inte oroliga, jag svälter inte, men jag är dålig på det här med att föda mig själv. (Inte lika dålig på att dricka upp när glas fylls på, dock).
Hursom, vet ni hur snirkligt livet är? Hur märkligt, oväntat och.. nyfiket man kan göra det. Hur man kan uppleva när man vågar släppa hjärnkavalleriet och ge sig hän, om än bara lite. Som konstaterat innan är jag kontrollfreaket från helvetet. K o n t r o l l. Trots det bär jag med mig en del anekdoter som passar i det excentriska riksförbundet. Berättelser som går under kategorin "crazy" även om jag nästan kräks på just det ordet.
Vem bestämmer? Allting är väl fucking relativt. Jag känner mig inte bekväm i någon slags stämpel att vara gaa-aaa-alen. Oh my god she is soooo crazy.
Det har inte slagit dig att det är du som är not-crazy. Och att det är DET som är det kufiga? Var exakt förlorar du på att vara orädd, öppen, frank, rättfram, ärlig, frispråkig, uppriktig, oförskräckt, frejdig, obesvärad och kavat?
Var?
I en förtryckt liten värld.
Friends and lovers
Nu känner jag mig utmattad. Själsligt och i kroppen. Inte på ett väldigt kämpigt sätt, men likväl ligger den där. Blytyngden. En del av mig önskar få bejaka det och stanna i sängen. En annan del vet att energin kommer smygandes när jag väl är påväg. Och att jag aldrig aldrig ångrar mig. Vad heter det; disciplin? Med andra ord, på med masken, ett svanhopp och.. kaffe?
Dont think about all the things you fear. Just be glad to be here
Jag har överväldigande mycket att säga. Men. Orden snubblar på varandra, blir en gröt. En lätt huvudvärk pockar på i tinningen, ögonlocken vill tacka för idag.
Min fåordighet kompenserar jag givetvis upp med en oerhört medvetet fördummande bild.
Öva öva öva
Men det är förhoppningsvis som att lära sig cykla. Det behövs någon som håller i, det är vingligt i början. Men så släpper hjälpen när man minst anar det. Och då kan man plötsligt. För alltid!
En del ser.
Jag vill dela med mig av det som ett tillägg till gårdagens deklaration om min passion för kontraster.
"DU..
...känns som både horan och madonnan, både samtidigt och var för sig. Du förmedlar både en vulgär hållning men samtidigt klass. Du lockar med en rå sexualitet men dämpar samtidigt och intresserar med något slags tankedjup....en vandrande motsägelse samtidigt som du uppenbarligen finns..."'
Spot on.
Condemnant qui non intelligent
Svårt att byta spår nu, hela mitt medvetande kretsar kring det mediala. Uppslukad är ordet. Men jag vill inte på något sätt att bloggen ska bli fokuserad på enbart det. Jag är så mycket mer. Och kommer snart vara tillbaka i mitt aldrig sinande tankekaos.
Med det sagt vill jag slå ett slag för mitt nya motto, eller mantra eller vad ni nu vill kalla det.
"Det ena utesluter inte det andra"
Kontraster - jag behöver dem. Har alltid letat efter dem. Jag ÄR en.
Ju fler kontraster, desto rikare liv. Ju.
Berätta mera?
Och det tycks vara en bra tanke säger de mer erfarna. Man ska vara stark i sin förmåga, och redo. Men det är ack så skönt att få det bekräftat. Många diffusa bitar som faller på plats.
Ja vad hände. Ahh, jag börjar redan rysa. Känner mig inte ens redo att beskriva det. Det händer saker här i huset nu då jag gör det så jag avslutar såhär. For now.
Håll min hand, nu, om någon gång.
Idag känns det mer än någonsin som att jag skriver till mig själv. Som i en hederlig gammal dagbok. Varför? Nu, i detta, kräver jag inte en tillstymmelse till förståelse från någon. Kräver inte, men önskar och längtar efter. Jag hoppas ni finns där ute, ni som vet vad jag talar om.
Mina mediala förmågor är långt mycket mer utvecklade än jag någonsin vågat ana. Och jag är nästintill paralyserad av rädsla inför vad som komma skall. Jag behöver träna det, för att lära mig hur man behåller lugnet och kontrollen. Jag har litat på att förnekelse i form av "vill inte se, känna, eller höra" riktat mot andevärlden skulle skona mig från deras ansatser att kontakta mig. Samtidigt som jag har varit nyfiken, dock.
Men mer anden-i-glaset-och-sen-lite garv-nyfiken än faktiskt på riktigt.
Idag, med en lyhörd hjälp att öppna upp dessa kanaler i mig, förvandlades nyfikenheten till obehag. De når mig, de på "andra sidan". Det är krafter för starka för att försumma. Jag. Jag bär på en helt bananas begåvning.
Hang on, little fellow
Mhm. Risken finns. Men jag tror den behållningen är helt vår egen och därmed formbar. Om man likställer det med en idrottsprestation ser man den tydliga skillnaden. Det kanske finns en topp, en form du når en dag i ditt liv men aldrig mer, rent fysiskt. Just därför att, kroppen är så mycket mer begränsad.
Den psykiska formen däremot är för mig helt oändlig, konturlös. Och flytande. Således är en topp en av många på en hela tiden expanderande åtta. Och något att hänga kvar vid, om så bara med ena lillfingret, när något tokigt drar nere vid fotknölarna.
Orden, åh de finns sannerligen inte.
Dagarna som har förflutit. Hur många är de nu, 8 stycken. De har stärkt mig, närt mig, vårdat mig med en våldsam kraft, men ändå, i ultrarapid? Kanske med en sådan behållning, att jag aldrig upplevt en liknande divison. Superlativen, var är dem? Söker frenetiskt, finner inte. Gårdagen, och idag i synnerhet, har burit mig mig över hinder icke av denna värld.
Raffinerat. Är väl ordet som gör det hela rättvisa.
Varför? Jaa-a. För subtilt, abstrakt, och subjektivt för att vara förståbart utifrån. Tror jag.
Men till er, som bryr er genuint, om mig och mitt inre. Ni har nu ett ypperligt tillfälle att glädjas med mig. För en känsla närmare själslig zenit än denna, jag tror den är svår att nå.
Livet på 8 rader
Kom till kanten.
Vi kan inte. Vi är rädda.
Kom till kanten.
Vi kan inte. Vi kommer att falla.
Kom till kanten.
Och de kom.
Och han knuffade dem.
Och de flög.
Sommarlättja
An old one, but a good one
Scrollar ner och ser att jag varit flitig på infogabildknappen, de senaste dagarna.
Här är en av mina favoritbilder. Jag har, om ni inte visste det, ett fenomenalt minne, och kan knyta an en liten berättelse till nästan alla mina bilder. Och de är tusentals. Jag behöver inte ens fundera, det står helt klart för mig var, (ungefär) när och vad jag kände.
Här står jag i min lägenhet på Odenplan. Vinter, det besynnerliga novemberljuset och kallt. Ändå är jag naken. Jag har nyligen tagit ur en hårförlängning och känner mig kal på huvudet. Klockan är runt lunchtid, har precis klivit in genom ytterdörren och ålat mig ur någon tight och kvävande klänning. Jag vet till och med vad jag doftar (!) Jag är rolös (mitt eget ord för orolig) i själen och har varit vaken hela natten med någon jag tycker om. Jag kände mig alltid omkramad där på Dalagatan, det var mitt första riktiga och äkta hemma. Jag saknar det.
Det här var kul, det kommer mer!
Från mig, till er
Knepigt att hitta orden.
Ni kanske minns att jag vred och vände på konstellationen monogami. Jag interpellerar gärna med frimod, men ser ändå tydligt hur subjektivt jag lyssnar. Nickar. Vill begripa. Hjärnan tycks ta en prononcerad ställning till fördel för de polyamorösa. Hjärtat däremot intar krigsposition. Det rättar sig dock inte in helt i tvåsamhetens led, känner mig paradoxal och rädd när jag letar efter argument att hålla fast vid. Hycklande. Intellektet har bestämt sig hur öppen jag än vill ge sken av att vara - poly for the win.
Jag vill förlösa de eventuella knutarna som kan hindra mig från att älska fritt och utan ägandebehov. Skonad från begäret att ha ensamrätt till någon annans kärlek. Gallra bort de så otroligt förlamande livlinorna, städa och polera de små kamrarna. Och, sedan, efter det, ha möjligheten att välja.
Observera att jag inte lägger värderingar i hur någon annan vill förvalta och uttala sin amour. Därmed inte sagt att jag inte iakttar och drar lärdom av alla olika former av dess varande. Och jag välkomnar incitament från båda världar. Eller båda, det finns väl fler?
Alla världar.
Jag förundras över de människor som väljer att avstå sin livsstil för en partner, på dennes villkor. Som älskar så hårt att de sorgset men bestämt går in i vad som borde kunna liknas vid en bur. Berövade. Men kärleken handlar väl om att just offra sig, antar jag. Och det är klart, det är en avvägning, likt allt annat.
"Tvåsamheten är en organiserad form av olevt liv. En rad icke-möten"
Nu händer det grejer.
Ett faktum som mer och mer börjar besvära mig i livet är det, att jag är en ungkarl i kvinnlig tappning. Ni vet; inga köksredskap, madrass på golvet, tvättar allt i samma maskin och sist men inte minst - jag kan inte laga mat. Bara sånt som går att mixas ihop, typ smoothies. Och drinkar. Min kyl är fylld till bredden av öl, cider, alkoläsk, rosévin i storpack (ja det finns megaflaskor), champagne och en jävla massa ramlösa. Det enda som skulle kunna räknas som någon form av husmorsknep är väl jägermeistern, vid eventuell förkylning?
Men så idag när min älskade mamma ringde för att meddela att hon var sen erbjöd jag mig kirra middagen, det är väl det minsta jag kan (försöka) göra. Hon fick förvisso guida mig i luren men jag är en jävligt easy learner och nu doftar det ljuvligt av min köttfärslimpa samt broccoli- & blomkålsgratäng i ugnen. Barnsligt stolt!
Häromdagen vid middagsbordet:
Jag: ....aaa men asså jag har ju äntligen fått en vattenkokare av Tove så..
Mamma: Haha, ja det är roligt. Du har en insatslägenhet i tuttarna, men ingen vattenkokare, hohohihi.
Jag: Ja men jag liiiiiider inte av det, klagar inte. Man får ju prioritera. Det är just därför jag har tuttarna, för att jag inte köpt en massa såntdär. Men, sen kokade jag te, lycklig och förväntansfull och märkte att jag inte hade något att dricka ur. Så det blev champagneglas.
GEMENSAMT FNISS.
Pappa: *Fingrar på en petflaska* Ja men du kunde ta en sån här och skära av på mitten till en mugg?
Jag: Jaaa, faktiskt så tanken slog mig. Men jag hade ingen sax. Eller kniv.
GEMENSAMT HYSTOGARV.
Pappa: Nä men du har väl någon avbitartång i din verktygslåda?
Skam den som ger sig!
This is the meaning
De gånger en känsla blir så laddad försöker jag se var skon egentligen klämmer. Varför reagerar jag som jag gör? Ofta hittar jag den riktiga orsaken innan jag spyr ur mig galla och besparar således min omgivning en hel del dravel. Idag höll jag inte så hårt i tyglarna, dock. (Men det kanske kan vara bra det med).
Om jag t.ex. blir upprörd, ledsen eller tar illa upp fokuserar jag på orsaken. Orsaken varför JAG reagerar som jag gör, och inte på motparten eller situationen. Det är bara jag som kan bestämma mig hur jag förhåller mig, väljer att hantera och tar det till mig. Jag tror på att gråta när man känner sig ledsen och skratta när något är roligt, absolut. Men när det kommer till vrede, ilska, hat, frustration eller andra känslor av det mer fientliga slaget tror jag vi har mycket att vinna på att kontrollera och omkanalisera. Mestadels för vårt eget välbefinnande, men även för alla andra. Jag säger det dock någorlunda utan pretentioner, måhända psykologin påstår annat.
Anledningen till att jag brusade upp tidigare hade en mer djupliggande orsak än bara det faktum att jag missar en rolig jobbvecka. Vad jag också missar är att få glida in i det skal och värn den miljön ger mig. Då jag är där blir jag delvis isolerad från yttre men också inre demoner. I en skyddskapsel. Jag är där med min bästa vän och den övriga världen når oss inte. Och så är det alltså, varannan vecka. Böckerna jag annars knarkar ligger i ett bortglömt hörn, tankarna jag dagligen affirmerar får stå till sidan för lättja. Positivt? Inte direkt va. Nu får både min hjärtevän och jag den här lärorika veckan ifrån varandras skyddande vingar, jag står naken i den riktiga världen och får tvinga mig själv att ta itu med både en och annan mental terrorist.
Och det känns suveränt. Tack ryggskottet!
Jag är förbannad
Jag blir väldigt sällan arg eller förbannad på riktigt, men nu måste jag få ut skiten. Jag fick ryggskott. Jag blev sjukskriven. Hela den stundande jobbveckan. Jaja, nämen vad fint. Roligt värre.
Mitt jobb är tråkigt på många sätt. Om ni nu tänker skyll dig själv eller byt jobb, så kan ni skita ner er. Men var 4e månad (läs: SÄLLAN) får man vara "hoppare" i 2 veckor vilket är både det roligaste och lättaste jobb jag någonsin haft. Orkar inte gå in desto mer på vad det innebär men jag har verkligen njutit i känslan av att kanske inte längta till jobbet men inte alls ha några problem what so ever att gå dit. Ja nämen då, DÅ blir jag sjuk.
I vanliga fall skulle jag tänka att en sjukskrivning som denna, som i mitt fall leder till 3 veckors ledighet var en välsignelse. Passa på att njuta lite nästan. Men nu? Nu är jag bara arg. Arg. Arg. Vill inte alls vara hemma.
Och ni som även tänker att jag får skylla mig själv om ryggen pajar på grund av brösten, ja ni kan dra långt åt pipsvängen och aldrig mer komma tillbaka.
Sådärja - vi hörs.
Imorse var det vinter!
En glimt av Vandölivet;
Frukostutsikt.
Bebisbad.
Arvid på sin första rådjursspaning. 
Förmiddagen i bilder
Pang pang!
Men det måste ljuddämpas för grannarnar skull. Bildäck gör susen.
Mycket skit som ska bort, synd att man inte kan spara energin som elden skapar.
Eller kan man?
Jag sprider glädje och energi.
Mamma inspekterar grunden till den nya bryggan.
Jag sparar pengar till en jet ski, förhoppningsvis till nästa sommar!
Gäststugan, "boden" där jag brukar bo. Lite för kallt nu dock.
Myspysbrasa
Läppenna
Nostalgitripp till Asien (igen)
Mer glammigt än såhär blir det inte - bandet i håret hittade jag på marken.
Hatten köpte jag för 20 kr av en gammal dam.
'Klipp och klistra' Den bästa umgängesformen.
Hängmattshäng. I timmar!
Fullmånefestfördrinkhäng på vår terass. Åtråvärd plats!
Blev lite kär i min unga pojktatuerare.
Triss i den bästa av de bästa. Min ögonsten, Therese!
Arlanda, efter några timmars lipande. 
Bangkok, the fake smile.
Sushi i världsklass!
Dagsfyllor i Laos, tubing tubing tubing.
Behöver jag ens kommentera?
De 2 sista bilderna har två pinsamma storys. Jag har toppbetyg i att vara just pinsam!
Vi var på nåt fancy hotell med ett par grabbar. Jag hade två behåar på mig för att få mega push up effekt. Jag var en aning rund under fötterna och insåg att det minsann skulle bli hångla av, och självklart kläm på brösten. Jag tyckte två behåar grejen var pinsam och då jag gick ut för en cigg på balkongen slet jag av mig dem på mindre än en sekund. Vad som gör saken ännu roligare är att jag hade gjort exakt samma sak på en annan balkong, innan ett annat hångel och Therese tyckte det såg helt hysteriskt jävla roligt ut. Just för att jag inte rörde en min. Bara fortsatte röka som om ingenting hänt. Bara mumlade något om att de måste av NU. Vid det första tillfället lyckades jag gömma dem i en blomrabatt men vid det här tillfället kastade jag dem över balkongräcket in i hotellkorridoren. Morgonen därpå när Therese gick ut hade städerskan (?) hängt upp dem på balkongräcket igen. Jag skämdes och kastade snabbt ner dem igen, nu åt ett annat håll. Lite senare vid frukosten som intogs på just balkongen ser killarna en bh liggandes på bottenvåning och frågar; "Is that your bra?" Jag spelar helt förvånad; "NOOOOOOO?!?!?!"
Therese förevigade ögonblicket då de fortfarande hängde här på stolpen. 
Den här lilla krabaten hade inga ben, eller jo. Men de var pyttesmå och deformerade och han hoppade fram på kryckor. Han satt dag ut och dag in på vår standardgata och tiggde pengar. Jag lade märke till honom rätt tidigt, den vädjande blicken. I vanliga fall är det bara "stackars" äldre gubbar som får mig att gråta och vilja skänka allt jag äger och har, sällan ungdomar, barn eller kvinnor. Varför vet jag inte.
Men den här lilla varelsen gjorde mig ledsen. Efter några everyday cocktails såg jag honom sent en kväll på vår bargata och gav honom en slängkyss i förbifarten. Tänkte att det skulle göra honom glad. Nästa kväll, med lika många drinkar i kistan samma sak. Men. Det räckte inte.
På väg hem tidig morgon, hickandes och fullare än nödvändigt så sitter han där, utanför vårt hotell. Och jag blir så där herregud-berörd som man bara kan bli med sprit i kroppen. Kastar mig över honom och beklagar mig, öser pengar över honom. Tittar på honom med min bästa tyckasyndomblick.
Han kunde säga "How are you" och "Vodka". Jag lyckades hitta en tolk och fick veta det lilla som fanns att veta om hans liv. Öste mer pengar över honom. Efter ett tag hade halva stan samlats i en ring runt oss för att iaktta hela spektaklet. I Indonesien blir man utfryst om man bär på minsta lilla handikapp så vi tyckte det vore en skitbra idé att stämma träff dagen efter så han fick lite kompisar. Strålande idé, ända tills vi vaknade dagen efter.
Nej nej nej nej.
Vi lärde oss den aldrig svikande läxan att inte under några som helst omständigheter bestämma träff med NÅGON under inluenserna av alkohol. Never!
Reminiscens
En tisdag i början på hösten 2006, när jag var nyinflyttad i Stockholm träffade jag en författare. Jag hade en tjock silverpäls runt halsen och knappt något smink. Platsen var en stimmig, stökig lokal fylld av konstnärsjälar och vi satt vid ett bord där de märkligaste människorna uppvaktade oss (läs: honom) med champagne. Senare smugglade jag ut en flaska mellan mina bröst, täckt av pälsen och vi drack fnittrande upp den i en taxi. Vi åkte runt runt i södermalmsnatten innan vi damp ner i hans knäppa lägenhet bredvid Vita Bergsparken.
Det var en lång mörk hall som mynnade ut i en evinnerlig röra. Jag minns sängen, det knakande trägolvet, gasspisen och kylan som bet i tårna. Luften var helt tom. Han var ensam och excentrisk. Snuskig och vemodig. Hans röst släpade, kanske av valium. På vår andra träff var vi på Zita biografen och såg en svartvit film om en häst. Jag fattade verkligen ingenting men han tyckte den var skitbra. Han påstod att han hade abonnerat hela salen, men jag vet inte än idag om han skämtade. Vi var ju de enda där.
Sen hängde jag där i det där kalla estetkaoset hela hösten. Jag minns inte vad vi pratade om eller gjorde, bara att vi åt våra middagar ute på balkongen med jacka och mössa. Och hans favoritcafé där jag än idag ibland äter frukost. Och hans notabla sätt att vara. Han var nästan 40 år och hade en låtsaskompis som hette Pasja. Jag tror att vi båda hade en outtalad längtan efter att känna någon form av samhörighet.
Han firade jul med min familj det året och gav pappa en pin up kalender anno 2007 som fortfarande hänger kvar på väggen. Jag såg den idag och det var då mina minnen väcktes till liv. Jag valde att kassera den här perioden som en påse hundskit direkt efter vårt avslut, eftersom han betedde sig illa och i ren desperation skrämde mig. Idag gjorde jag dock valet att se förbi det och mysa tillbaks i det fina som var. Inget uppbrott är enkelt, och jag tror inte på att radera en människa p.g.a. en känslostyrd explosion.
Feberpsykos?
Jag vaknade 2 timmar senare med panik. Mina tankar var helt galna! Samtidigt frossade jag, hela kroppen skakade och jag rullade ihop mig till en boll för att samla ihop den lilla värme jag kunde åstadkomma. 39 C feber, illamående. Tankarna fortsatte skena. Men det är helt omöjligt att beskriva. Det var som att jag ville älska och förmedla kärlek men all min kärlek förvandlades till hat och skadade människor. När jag blundade blev jag skräckslagen. Det enda jag kunde tänka var "Jag måste skjuta mig själv".
Jag har haft hög feber en gång tidigare som jag kan minnas men det var ingenting likt detta. Jag kved och försökte gråta. Fy fan vilket helvete. Kastade mig omkring, spärrade med ögonen. "Är det så här det känns att bli galen?"
Mamma bäddade åt mig på soffan. Jag hittade en mer sansad sömn, tömde magen och simsalabim är jag frisk.
Jag upphör aldrig förvånas.
Mias poesiafton
Jag har alltid varit en poet-wannabe. Kylskåpspoesi får dock en annan dynamik när man inte har tillgång till ett enormt ordförråd. Det enklaste är ibland det bästa?
Här med ätstörningstema. Passar väl bra på kylskåpet, haha!
Fear no child
Jag hade en föreställning om hur det ska vara. Precis som alla andra farser, draman och romantiserade relationer vi önskar regissera själva. Drömmar, mål, fantasier och visioner, va? De driver oss framåt, men ju fler visioner desto fler tillfällen att bli besviken? Alltså kan de dra oss neråt likväl som uppåt.
Men jag flaggar mer för blindt frimod. I alla avseenden!
Snart tillbaka!
