La Bella Vita

Det här är inget ovanligt men just idag tänkte jag spinna vidare på tanken. Jag fick jag ett mail på QX från anvsändaren kåt assexig kille: 'helvete så snygg du är gumman... men du hade en otroligt djup pres.. faaan varför? hehe'
Stackaren tappade väl ståndet i sin morgonrunk.

En vän kontrade med att han snarare tänkte: 'Wow, du är ju smart, varför ser du ut sådär?'
Det lät likaväl fel, men han menade väl.

Idag väljer jag i den mån jag kan relationer där fokus ligger på utveckling, såväl psykisk som fysisk. Där positiva energier och värme regerar fritt och där vi glädjs i första hand åt de mentala kliv vi gör, men även finner lusten i att pynta utsidan. I mitt fall är jag mer än medveten om att jag blir en måltavla för olika tolkningar och gud vet hur många åsikter, genom hur jag väljer att se ut. Narcissistisk eller histrionisk? Något måste ju vara fel, det är de övertygade om. Många tycks anse det onödigt att förvandla sig till en cirkus då man kan smälta in i den gråa massan, i ett lugn utan attacker. För i lugnet vilar lyckan? Men det är mer komplext än så. Att tippexa över och kompromissa bort delar av sig själv, för att man längtar efter acceptans är att fly. Lika mycket som det är att fly genom att ständigt välja vägen helt utan utmaningar.

Att bejaka och leva ut allt det man är och känner inuti just nu, leder till genuin tillfredsställelse. Oavsett mängden oförlåtande ögon. Men i det är ödmjukheten ack så viktigt, att kunna erkänna att vi är i ständig spinn. Idag en sanning, kanske en ny imorgon. Att inte skämmas när vi byter planhalva. En forutsättning för att utvecklas är våra motpoler och vi måste visa oss själva den respekten att vara selektiva i vilka dessa är. Glöm för fan aldrig det!

Sömn har fått en helt ny betydelse för mig sedan jag började kliva upp 03.10 på jobbveckan. Människor som kliver upp 05 eller 06 förtjänar en släng respekt, okej, men kom igen jag går upp mitt i mörkaste natten. Således känns sovmorgon som en riktig lyxvara idag, mer än den någonsin gjort. Att ligga och kura under 2 täcken och 9 kuddar till klockan 11.45 ger mig inte den minsta släng av tvångstankar att gå upp och vara produktiv. Vidare förlägger jag majoriteten av mina aktiviteter till eftermiddag och kväll. (Nu vet ni plötsligt varför jag är så "busy" på förmiddagarna).

För många av mina närmaste är det galet, de skulle aldrig välja att sova bort "dyrbar" tid eller orka vara så egenputtinuttiga med hjärtformad frukost och favoritmusik och tandtrådspill och myspys, ensamma. Det är nästan så jag kan bli stressad nu 12.20 av att jag ska vara någonstans klockan 17. Och klockan 21. Och hinna göra ett, hör ni, ETT ärende innan. Det, däremot är lite galet. Men så fort jag slagit på duschen och gurglat min dagliga ramlösaburk så kan jag knappt vänta att få springa iväg, och det slutar med att jag är på plats redan klockan 16. Det är också vansinne.

Men något helt annat; idag myser jag i känslan av att mamma, syster och jag har planerat en resa tillsammans. Vi ska inleda 2010 med en långweekend till Skottland. Hur kul?

Vad letar de efter?

Jag vet inte om ni märkt det men jag har inte varit ute och ramlat på 2 månader, jag har totally tappat suget att klubba, vingla runt stupfull i höga klackar med tvättbjörnslooken. Egentligen har krogen som koncept varit halvhet länge men känslan satt ändå kvar från den tiden då man inget hellre ville än springa där i dimman bland alla diffusa själar. Jag har gjort några halvhjärtade försök men det är dött. Not funny. At all. Fylla i all ära men under mer ordnade former, om ens då. De diffusa själarna kan man hitta genom andra mer filtrerade nätverk, i dagsljus. Och lättare greppa dem. Man är ju inte vampyr bara för att man har flytt nångång.

Man kan få coolare rus av att möta sina rädslor, eller hänga med verkligt viktiga personer, eller läsa en jävla bra bok. OCH AV ATT HÅNGLA. Och att motionera faktiskt. Säkert av riktigt god mat också även om jag inte har utvecklat smaklökarna till den nivån ännu. Inte så rock n roll va? Det är det som ser minst rock n roll ut för världen, som rockar inuti.

Hångel som sagt;

Man kan inte få allt. Jag råkade kläcka ur mig den meningen varpå min vän blev märkbart irriterad. Vem fan har hittat på det ordspråket, vadå inte kan få allt, klart man kan få allt, så jävla korkat.
Typ.
Och visst fan har hon ju rätt.

En annan manlig vän kontrar på msn:

ja
mycket killar, hotellrum, knark
du får hur mycket du vill av allt du vill


Så lite beroende på behoven så kan man väl få allt? Ellllleh?

Pratade med Max idag vilket fick mig att gråta. Känner att jag gråter för lite, bara stänger in sorg och ler. Han saknade en Mia, en bra Mia som tydligen inte är närvarande nu? Varför låter jag de bra Miorna försvinna? Det spontana svaret på mina tårar är att jag kämpar, men inte tillräckligt hårt. När ska jag tillåta mig att ta det i min takt? När ska jag sluta jämföra mig och spela duktigare än vad jag är? Låtsas ha koll, när jag egentligen aldrig känner mig på rätt väg. Släppa kraven på att vara någon annan till lags när det handlar om mig.

Jag är inte färdig i min resa på långa vägar - jag har ju precis börjat, men prestationsångesten bränner i röven. Var närvarande, hitta en styrka, våga falla, välj värme, känn kärlek, fightas mot rädslorna, hoppa, och hoppa igen, sluta känna och agera, blunda inte och håll för öronen, gå framåt, avskärma dig från allt som distraherar, vinn, vinn, vinn, väx, väx, väx.

Jag blir paralyserad. Vilket man inte ska bli och där är prestationsskiten i full gång. Igen.

Jag vaknade med nedsatt entusiasm till livet idag. Screenade in- såväl som utsida efter svar. Fann snor och feber vilket är helt acceptabelt. Jag kanske rentav förtjänar en släng av förkylning. Längre in kröp det fram demoner som inte visat sig på ett tag. Det är väl dags nu, då jag känt mig så lätt och lustfylld ett längre tag. Så där lätt ÄR det inte. Nänänä.

En bra dag släpper fötterna marken (oftast p.g.a. snygga heels) och jag bokstavligt talat skiner. I allt. Hyn, hållning, humör, huvud och hetta.

En sämre dag släpar hälarna i (i fulare, plattare skodon) och jag är väl jag, men i en mer sansad och tillknäppt form. Korrekt, kritisk och kylig.

En dålig dag är fötterna påväg ner i kvicksand. Allt kretsar kring mig, och neurotiska känslor vinner över intellektet. Det är knappast attraktivt i någon vinkel, men det är också en del av mig. Ännu. 

Skillnad mellan då och nu, är att då odlade jag ett starkt förakt mot mig själv som tillät mig känna smärta och självömkan. Nu måste jag våga se, våga agera och tillåta mig själv existera, vaaaaaaarje dag, oavsett.

Och jag tillägger. Jag må ha en dålig dag, men jag är lugn. Och kan vila i att allt är dynamiskt.

Jag brukar kalla mitt jobb för en freak show, då majoriteten av människorna där är påverkade av alkohol/droger dygnet runt. Det blir en konstig atmosfär, alla flyr från livet liksom. Själv är jag 100% nykter där, men jag drar mitt strå till showen med dessa!