Allt eller inget
Jag vet inte hur många av er som tar det mesta för givet. Många, antar jag. Jag är en av dem. Jag har levt igenom mina små helveten, visst, men jag har - tack och lov - aldrig varit med om ett sådant ögonblick då allt ställs på sin spets. Att t.ex. förlora en bästa vän, eller en arm, eller att hänga två sekunder ifrån döden. Forna panikångestattacker i all ära men i övrigt, livet går sin stilla gång och tacksamheten glöms bort någonstans på vägen.
Det här kanske är ett tarvligt exempel. Men idag åkte jag en relativt lång (en timme, en väg) sträcka kollektivtrafik, både med tunnelbana och buss. Gångerna jag åker tunnelbana på ett år kan jag räkna på en hand. Ju färre tillfällena blir desto mer slås jag av hur mycket jag ogillar det. (Jag kan dock flika in att när jag flyttade till Stockholm var jag överlycklig första gången jag köpte ett sl-kort och sedan åkte tunnelbana själv. Så lycklig så jag inte ens klev av när jag skulle, true story).
Hur som helst. För varje station länge bort från stan vi kom kände jag en krypande känsla smyga sig på. Människor förändrades, attityder, vyer, dofter. Jag kände mig malplacerad. Detta trots att jag under mina år i Stockholm flyttat runt som en nomad, i nästan alla vädersträck och i flera fall en bra bit utanför city. Vad som sedan uppenbarade sig för mitt inre öga var vardagslyxen jag lever i men aldrig annars ser. Jag har gångavstånd till jobbet som handlar om minuter. Jag bor i min favoritstadsel Vasastan, med omedelbar närhet till allt jag behöver, t.om. promenadstråk som löper längs med vatten till åttio procent. En grön och fin park. Ja.. allt ni kan tänkas läsa i en klyschig mäklarannons, check. Och så en fin liten familj på det. Ändå. ÄNDÅ, kan jag sucka över att ICA är tvåhundra meter bort istället för tjugo. Eller tycka att vi skulle bo två gator längre upp, så slapp man den korta lilla uppförsbacken. Drömma om den där onödigt lyxiga spa-resan jag tycker jag behöver. Neä, jag mådde illa över mig själv. Usch, förbannade otacksamma människa.
Den där resan ut till Huddinge med byssbyten och förseningar och mörker och en viss skopa otrygghet var verkligen som en kalldusch och reality check. Hur fånigt det än må låta, men jag behöver uppenbarligen skakas om ibland. Jag vill inte behöva förlora något för att inse dess värde. Men hur gör man för att inte glömma? Hänger upp en lapp på spegeln? Mediterar varje kväll med samma lilla ramsa? Mitt nästa rop ut i universum blir:
Hjälp mig att VARJE dag känna
T A C K S A M H E T.
T A C K S A M H E T.
Att se vad jag faktiskt har, inte vad jag inte har.
Wishing
Jag har hittat tillbaks till att förstå livet. Jag vet inte riktigt var jag varit det här året, men jag tror att jag befunnit mig i någon slags efterdyning av de kraftiga förändringarna som varit de senaste två-tre åren. Jag söker fortfarande efter tydliga definitioner av vem jag är och vill vara men jag landar lite mer för varje dag. Nu på ett tydligare och mycket tryggare sätt.
Min vän Bea som jag inte haft kontakt med på många år är tillbaks i mitt liv och hon har stormat in med en injektion utan dess like. Hon får mig att återigen se parametrar jag sett förbi. Hon får mig att leva ut energier jag gömt och glömt och hon är frimodig och hjärtlig. Frimod är och kommer alltid vara den egenskap jag värderar högst i möten med andra människor och i mötet med mig själv. I helgen var vi i Köpenhamn på Sensation white, och när jag kom därifrån hade jag lyft flera meter från marken. Alltså - efter - att det kemiska ruset lämnat blodet.
Och! Efter en viss vila ligger min andliga utveckling i toppfokus. Det är med skräckblandad förtjusning jag trevar framåt. Med en helt ovärderlig hjälp från min I. Med henne kan man utan att övedriva säga att jag får se toppskiktet.
