La Bella Vita

I sann bloggaranda vill jag precis som hon delgett den ovetande världen min existens, göra likaledes.

För datumgillare: startskottet för resa nummer två gick tjugosjunde i nionde tvåtusennio.

De organiserat kaotiska själarna med inlevelse och blommande ordslingor,
de är sällsynta.

Så beskrev hon mig. Jag minns det som igår när den stora människan i den lilla förpackningen plötsligt uppenbarade sig. Bara sådär. Hon hade emellertid förnimmat min ankomst månader i förväg, så hypotetiskt var det väl jag som kom till henne. Skitsamma.

Dygnslånga samtal med kort stunds sömnvila. Jag hade upplevt samma dynamik en enda gång innan. När orden aldrig sinar, man vill bara mer.. mer.

Till en början sket jag ner mig, då hon öppnade upp mig för andevärlden. Ville backa bandet. Men skam den jävel som ger sig. Tillsammans drev vi iväg vem eller vad det nu var som knackade på och hängde mig i hasorna. Låg stel som en frystorkad orm om nätterna. Gud ska veta att jag sov hos mamma och lipade som ett barn,
livrädd för spökfan. 

Ljud. Knäpp knäpp.

Gå mot ljuset, den aaaaandra sidan, där du ska vara. Försökte låta älskande, men kaxig.
Den, det, han, hon gick.

Senare över ett par irish hjälpte hon mig scanna min sorg. Och där började min läkning.
Det börjar närma sig halvåret.
Jag lutar mig mot känslan att öppna sår nu är skorpor. Kanske till och med bara ärr.





Ja, hon finns på riktigt. Men ni får henne i bloggformat. Hon skriver som en Gud.

Starlicious

Jag brukar tänka på mig själv som en dekadent fjäril fångad i en pretentiös häloskropp. Inte för att min kropp på något sätt idag är skapad av träning eller bra mat. Men den har varit det, och min hjärna krigar för det hela tiden. När det kommer till livsstil finns det lika många val som det finns moralkakor. Som yngre tränade jag innebandy på elitnivå (weird, jag vet), slet lika många timmar på gymet och mina köksluckor var smetfulla av informationsblad - exakta kalorier i ALLA livsmedel och även dess glykemiska index. Jag var snygg, men helsike vilket tråkigt liv jag hade. Och vilken kamp mot mitt inre, mer missbrukarvänliga jag. Morgonpromenader i ottan, vågmätt havregrynsgröt på grammet och inte med mjölk, nej nej, med vatten. Jag deffade ju. Jag bakade t.om. mitt eget bröd eftersom jag ansåg alla bagerier helt inkompetenta på området. Och så vidare. Enough said, min vridna syn på mat kunde lätt bli en hel roman. Men där var jag då. Jag vet inte varför, egentligen. Jag ÄLSKADE att supa och röka och härja, men fick mig själv att må apdåligt för att jag njöt av det. De som var mina förebilder var alltjämt scandalbeauties och jag älskade (älskar än) den slitna Courtney Love-looken.
Ni hör ju, det rimmar illa i kombo.

Det finns en inbiten och ständigt kvarvarande tvångskänsla att alltid vara hundraprocentigt "näringsriktig" även om jag idag bryter den minst sjuttio procent av min tid. Som sagt. Den finns kvar. Envis och jävlig. Kan vara bra ibland förvisso. Min egen teori är att det hela beror på mitt mindre attraktiva kontroll- och perfektionsbehov. I mina dagar har jag stött på en och annan tränings/kostnarkoman och jag beundrar dem inte alls, blir inte alls inspirerad. Snarare avskräckt. Vill aldrig hamna där igen. Med facit i hand så var min kropp (bortsett från brösten) mitt nuvarande ideal då, men för vad?

Vartefter tiden lider börjar jag njuta. Inte fullt ut än, eftersom den där lilla pekpinnen ständigt pockar. Men det kommer mer och mer. Jag diggar stenhårt vin tre gånger i veckan och röker mina sagolika cigariller ungefär lika ofta. Jag slänger gärna pengar på lyxigare hotell, första klass och restaurangkäk. Vill jag ha något ser jag till att fixa det. Hoppar över budgetgrejerna, jag har levt budget i tjugofem jävla år. Ser till att rediga fyllor och galna efterfester återkommer på schemat. Jag äter det jag gillar utan att vilja kräkas även om jag skippar onödigt godis och skit. Jag kanske inte sover tio timmar per dygn men det är okej. Och jag motionerar när jag har lust och känner mig motiverad. Min hud sköter jag givetvis exemplariskt och jag har investerat feta pengar i både bröst och läppar vilket jag är mer än tacksam över. Innanför skalet är jag på ständig förbättring, där dekar jag absolut inte ner mig.

Jag vill inte bli fet. Inte ful. Inte alls. Jag är fåfäng. Men om jag ska offra allt det jag njuter av för att vara lite hetare och förmodligen en längre period? Inte värt det. Jag önskar att jag var välsignad med the body av naturen. Att jag kunde leva som en rockstjärna veckans alla dagar och ändå stay fab. Nu kan jag inte det. Men den typen av livsstil är ändå den som talar tydligast till mig. Det jag kan göra är att leva ut (utan dåligt samvete) i största möjliga mån vilket i förlängningen får mig att garva mer, må bättre och således vara en underbar människa. Inte ett benrangel i en konstant hungerförvirring. Det är väl hälsobringande att känna sig levande och glad? Dessutom är det motion att knulla och trippa runt i heels också. Och det där man gör på fyllan, som ska föreställa dans.

Sedan dessa små poletter börjat trillat ner har jag blivit en mer lycklig och levnadsglad liten pingla. Och jag har aldrig, och då menar jag aldrig känt mig lika strålande fantastisk som jag gör nu. Både på insidan men främst utanpå.

För att göra en lång historia kort. Jag har gjort valet att leva NU, mer urartat och fördärvat och älska varje minut och kanske inte kvala in bland utseende-eliten. Samt kanske dö några år i förväg.
Inget annat är för mig. Amen.

Åh. Jag känner sådana enormt starka larger than life känslor strömma genom mig. Galet, helt bananas.

Jag har hittat hem, så jävla hem. Egentligen kan man tycka att det är märkligt att det skulle ta så många år att göra det. Att jag ödslade mer än tjugo år  på tomma sociala kontakter. I lögn och rädsla.

Men så.. inser jag tyngden i att aldrig älta. Och att ingen finns att skuldbelägga. Så var det då. Och här är vi nu. Här är Jag.

När jag var yngre brukade jag räkna mina vänner. Gärna skriva upp dem i ett dokument. Ungefär som en lista på vilka jag skulle bjuda på mitt livs fest. Ju fler de blev, desto mer lycklig trodde jag mig bli. Ha. Jag visste egentligen, men hade inte modet.

Ungefär lika snabbt som jag raderade dokumentet, kastade jag skoningslöst ut dem. "Vännerna". Med risk för att låta överdramatisk var denna period den absolut mest turbulenta tid någonsin. Jag gick bokstavligt talat utanför min kropp för att stå emot det mörker som svepte över mig då, när jag bestämde mig för att välja ensamheten framför illusionen. Jag går många gånger tillbaks i minnet till de stunder då jag trodde jag skulle kvävas av luften runt mig och inte ens att skrika rakt ut var förlösande. När den enda idén som kändes vettig var att öppna fönstret och hoppa. Jag vill aldrig glömma den mardrömskänslan, eftersom den får mig att inse dynamiken i mig själv. Det får mig att fortsätta våga. Alltid.

Åtminstone för min del fungerar det som så, att när dörren väl öppnats går den inte att stänga. Och att återvända i det läget var således inget alternativ. Där snackar vi free falling. Vilket bara i sig är en kamp för ett kontrollfreak som mig. Där fanns några få som fick stanna, och utan dessa livlinor hade jag inte tagit steget. Men känslan, att nu är det tomt, rensat. Nu är det dags att filtrera och välja. Det kändes så avlägset, så övermäktigt stort.


Sen droppade de in, en efter en. In i det fina och sanna. Och den vågen av glädje som sköljer över mig när jag hittar och blir hittad, den är värd all tidigare själatortyr.

Jag förstår att jag kan vara ett undantag såtillvida att mängden personer i mitt liv, som inte var för mig var så många. Och att jag i min identitetsjakt byggde upp en bild av en människa som blev rakt igenom fel. Men jag är övertygad om att alla har, eller har haft dessa totalt meningslösa relationerna i sin närhet, och jag vill så gärna inspirera till att röja ut och ge rum för något mer oumbärligt. Nu, dryga ett och ett halvt år senare står jag helt och hållet på stadig mark och därför känner jag en lust och längtan efter att få dela med mig av den här resan.

Idag skriver jag dem inte i dokument, men i hjärta och hjärna. Själarna, inte skalen.

Det här inlägget är tillägnat er. Ni som är med mig. För att ni vill. På riktigt.

Sist men inte minst! Ett extra stort tack till min älskade syster som omfamnade mig så hårt i de absolut outhärdligaste ögonblicken trots att du inte fanns fysiskt nära.
DET är samtal jag aldrig glömmer!

Jag minns inte när jag hade ångest senast. Vilket ju är heeeelt fantastiskt. Idag, när jag skrev föregående inlägg var jag dock påväg att ramla dit. I gamla skitiga traktorspår. Jag vet vad som får mig att tappa fotfästet men jag vet likväl vad som får mig att inte göra det.

Jag omfamnade således allt det jobbiga som attackerade mig. Verkligen välkomnade och tillät. Och upprepade de mantran som jag vet håller mig på banan. Genom att hela tiden ligga steget före vinner jag mot mina egna demoner. Nu sitter jag här en dryg timme senare med harmoni och glädje i hela hjärta, hjärna och själ.

Tidigare idag när jag kvalitetshängde med min helt briljanta vän Nadine trillade en insikt över mig att det faktiskt är väldigt fint att känna. Både det som gör ont, och det som får dig vråla av garv. Känslostyrda människor må vara dramatiska, men är inte det ändå någonstans äkta?

När intellektet och hjärtat synkar, då når vi zenit.

Det var längesedan jag kunde lokalisera konkreta och tydliga rädslor. Men nu är jag rädd. Och förbannar mig själv för det. Inte för att det någonstans är produktivt att förbanna sig sjäv, inte alls. Det när bara rädlsan än mer.
Jag är konstant generad över att vara mänsklig och känslig. Jag kan verkligen vara oresonligt känslig och jag vill inte vara det. Jag vill vara stark och reslig.

Jag lever i en lika konstant genans över att inte vara perfekt. Främst avskyr jag att spräcka skapade illusioner över vem och vad jag är. Det är få människor jag kastar mig ut för stup med. Att känna mig sårbar är den mest skrämmande känsla jag vet. Och när jag är i den skäms jag. Och blir livrädd. Jag vill så gärna behaga och vara bra. Om rodnad vore en känsla, är det precis vad jag känner i hela kroppen.

Det här är min absoluta största, elakaste och mest destruktiva egenskap. Eftersom den aldrig kan lyfta mig. Mitt intellekt kan fightas och kriga mot den, och gör det också. Men känslan ekar kvar och det finns ingen annan än jag själv som kan kontrollera och hålla den stången. Eller allra helst, få den att försvinna.

De människorna jag aktivt och noga valt i mitt liv är speciella, unika, mänskliga, modiga och alldeles fantastiska. Således borde dessa tycka dito om mig. Om jag bara kunde tycka det själv. Också.

Jag är övermäktigt tacksam över de fantastiska själar som vill dela sin tid, sina tankar och framförallt sin kärlek med mig. Jag försöker spara inspiration i form av t.ex. gamla samtal för att hitta en orkanstyrka i stunder som denna. Idag hittade jag detta otroligt fina lilla dokument som jag döpt till "Älska".

Porr är balsam för själen. Och det menar jag. Ni som påstår er vara porrmotståndare kan aldrig ha tagit er tid att leta upp och uppleva kvalitetsporren. Det är lite som att säga sig hata knark, eftersom man sett pundarna på plattan. Porr- och prostitutionsdebatten har jag nuddat vid tidigare. Och jag hänvisade till Petra Östergrens bok "Porr, horor och feminister" som jag tycker är en fullkomligt lysande vinkling.

Jag tänkte inte bli speciellt långrandig. Men det jag känner en stark vilja att få lyfta fram, är att ni som avskyr porr och avfärdar det som äckligt, snuskigt, förnedrande eller vad det nu kan vara - ni kastar indirekt skit på samtliga människor med en sexualitet. Ni nedvärderar och allierar er och projicerar. Ni anser er besitta rätten att värdera sanningen i huruvuda en kvinna vill ha den i röven eller inte. Ja, bara som ett exempel.

Mycket porr är skit, i avseendet att människor far illa. Men mycket porr är suverän. Och den verkar ni vara många som vägrar se. Jag är väl medveten om myntets baksida, ja. Och jag menar inte att alla ska älska porren, ni avgör själva vad som får (under)livet att rocka. Men vi alla har en naturlig sexuell drift - så kasta inte allt för stora stenar i glashuset.

En parentes dock: människor med sexualiteter såsom pedofili, nekrofili, zoofili och så vidare, och som är utåtagerande är självklart ingenting jag förespråkar även om jag respekterar ALLA former av sexuella tankar som pågår INUTI huvudet.
Och där rubbar jag mig inte en centimeter.

Lite inspiration inför juli.

People, Can U Hear Me ?
Here's a message that I'm sending out.
I've got the answer to all your problems
and tonight I'll be singing it loud.

Just surrender yourself to the rhythm,
with your Hands up in the sky.
Feel the energy deep inside your system
and leave this world behind!