Restart
Provet är över. Pärsen är över. (Ja, det gick lekande lätt).
Nu väntar fem helt superspektakulära dagar med uteslutande härliga roliga saker.
En femdagars belöning, ungefär. Ni kanske får er en glimt.
The test
Aldrig i mitt liv har jag väl längtat så hårt efter ett prov. Av många anledningar. En av många är givetvis att få det överstökat så att jag känner mig fri och med gott samvete kan läsa en bok på kvällen. Men kanske främst för att jag absolut vill testa mina kunskaper nu, jag vill bevisa för mig själv att jag verkligen kan och är redo att börja jobba på riktigt nästa vecka, utan den avskyvärda känslan av osäkerhet. Om det är något jag föraktar, så är det att vara osäker i skarpt läge. I synnerhet eftersom jag är en lättlärd och oerhört alert ung dam när det väl gäller.
Vi siktar på alla rätt. Jag har ingått en pakt med universum att samarbeta med mig extra mycket just idag. Om någon vill hjälpa mig än mer så tar jag tacksamt emot era positiva tankar klockan 16.00.
Det ni sänder ut, får ni tillbaks i dubbel dos!
Notis
Med tanke på mitt "Om du har tur" i förra inlägget vill jag bara påpeka att jag skriver det i egenskap av poet och absolut inte menar det bokstavligt då jag är den sista som tror att livet handlar om tur eller otur eller slump. Du är själv queen of fucking everything.
Glöm inte det.
Glöm inte det.
Om du har tur
Om du har tur.
Så kommer du träffa en människa. Din spegel. Spegelmänniskan visar dig det du gömmer mest. Korrigerar din uppmärksamhet mot dig själv. Inåt. Ger dig verktygen att förändra ditt liv.
Det här är det viktigaste mötet i ditt pågående liv. Dina murar rivs. Du plockas isär. Du får en spark. Du vaknar. Det kan göra förrädiskt jävla ont. Eller - det gör det.
Spegelmänniskan dyker upp för att visa dig alla lager av dig själv.
Du ser dem. Tråcklar och meckar, försöker ihärdigt ge något tillbaks.
Sen drar du. Kanske.
Ni som hängt med minns när jag träffade min. Jag tror det är en utopi att leva med sin dito. Det gör för ont. Eller så är jag bara för tunn och skör. Jag drog. Det låter brutalt men skedde relativt odramatiskt. Du glömmer aldrig din spegel, och din spegel glömmer inte dig. Det så tydligt markerade mötet är alltid ljust och ligger på universums karta, liv, efter liv.
Jag hade funnit en ny dimension av relation i någon annan och valde att kasta mig ut i det. Det var stort och farligt. Följaktligen är det med en obeskrivlig glädje i bröstkorgen, jag ett år senare står här med vetskapen att det inte blev ett fatalt katastrofalt magplask. Det blev ett bästsäljande kapitel ett efter en lång och smärtsam prolog.
Ovillkorlig kärlek ställer inga onödiga krav. Den är beständig och svävande.
Om du har tur.
Så får du uppleva den.
Med fler än en.
Och igenom allt.
Och igenom allt.
Något att bita i?
Upp. Ner. UPP. Neeer.
Murar finns där av en anledning - för att visa oss hur gärna vi vill ha någonting.
Touché.
Sällan har väl mitt sätt att tänka, leva, vilja, våga, planera - ja typ allt - satts på prov på så kort och intensiv tid. Sällan har mitt humör varit så söndertrasat och redo att ge upp.
Runt omkring är luften densamma, livet går sin stilla gång.
Men vad säger man? Man liksom reser sig två centimeter högre sen. SEN. När man antingen klättrat över eller slagit sönder muren. Alla metoder funkar, bara man står på andra sidan i slutändan. Kastar mig efter en livlina, så fixar vi det här. Också.
Via själsMedia
Vi kanske befinner oss i två olika universum nu. Det trillar in mail och sms från nutid och förluten tid. Även framtid. Alla vill berätta något. Gärna något fint. Någon saknar mig, har ett minne som vill bli återberättat. En annan väntar på mig. En fjärde vill guida mig. Och någon vill bara ge mig tid och lugn. Den gemensamma faktorn för de alla, är att vårt VI är konstant. Ett fenomen jag har svårt att vila i. Men jag lär mig, sakta.
Information från andra sidan trillar in och inflikar - det handlar om fokusering nu.
Jag vet inte egentligen om de menar den enkla fokuseringen som i mitt nya jobb. Eller den mer svävande, som i att livet är i en dynamisk förändringsfas. Något vill explodera.
Hur flätar man egentligen ihop dessa. Det vardagliga banala, med det universella? Jag fastnar ofta i det ena, för att inse att det leder till bakläxa i det andra.
En bbbb-b-balans!
Och framförallt ett lugn i att jag inte behöver bekräftelsen, annat än från mig själv.
Matte.
Jag har klarat mig igenom halva introduktionsutbildningen. Jag vet inte om jag varit så fokuserad och motiverad, ever. Samtliga chefer jag mött under dessa dagar har poängterat att det är ett otroligt målfokuserat företag och att kraven på de anställda är väldigt hög. Det kunde skrämma skiten ur mig, men.. nej.
Jag vill vara bäst, för jag vet att jag kan det.
Nu till något annat. Vad säger ni om jag säger:
Koppel
En liten liten säng
En liten liten säng
Tuggben
JA! Ni läser rätt. Efter år av saknad. Längtan.
Om en vecka blir vi tre.
En dag att vara glad
Det känns som jag får min belöning nu.
Livsåterbäring.
Hello lovers
Så är jag då inne på den tredje dagen i mitt första, för mig, normala liv. Alla på mitt jobb är unga och trivs - det talas ständigt om den sköna och härliga stämningen och atmosfären. Jag går som tidigare nämnt en åtta dagar lång introduktionsutbildning så mina dagar går ut på att plugga inför slutprovet som jag planerat att skriva med full pott i nästa vecka. Således har jag svårt att uttala mig om läget, mer än att jag har en fin och mjuk magkänsla. Och att det faktum att jag nu jobbar mitt i city, en kort ljuvlig promenad hemifrån, är en fenomenal kontrast till det gamla livet där jag faktiskt befann mig i ett annat land två veckor i månaden. Inga klagomål än så länge, alls.
Dolce, dolce, dolce
Och efter = Hjärnvärk
Det blir faktiskt en större utmaning än jag hade förväntat mig det här. Men hjärnan gillar det tveklöst. Jag har sju dagar introduktion kvar men jag älskar introduktioner, finns det något bättre? Paragrafer, mallar och bestämda mål - det är min kopp te. Whoop Whoop.
Hjärnstimuli
Jag börjar mitt nya jobb idag klockan 16.
Hokus, pokus.. Fokus.
Truth
you can't hide
behind social graces
cuz i don't buy it
like everyone else
behind social graces
cuz i don't buy it
like everyone else
and you can lie
in my face of all places
just don't
lie to yourself
in my face of all places
just don't
lie to yourself
Believe
Jag har sällan lyssnat överdrivet mycket på kroppen. Tycker inte den ska ha så mycket att sätta emot än. Man är väl ung och fräsch. Jag har dock börjat inse att kroppen överjävla tydligt allierat sig med själen. När jag misshandlar den ena stretar den andra. Jag har alltid haft en tro, att all slags sjukdom är en naturlig självklar produkt av psykisk ohälsa. Enkelt tänkt som en slags PTSD som inte bara föder ångest utan även angriper cellerna med t.ex. cancer. Jag vågar relativt kontroversiellt säga att jag faktiskt tror att all form av behandling vid allvarliga samt även mindre komplexa sjukdomstillstånd skulle resultera i snabbare och gynnsammare resultat om det kombinerades med terapi och än mer gärna hypnosterapi. Vidare tror jag dock att man kan bära på en smärta härstammande så långt tillbaka i tidigare liv att den kan vara svår att få fatt, och tiden du har här och nu räcker inte till. Då slussas man ut igen. I en stunds död. Och nytt liv.
Jag skulle inte se mig själv besegrad av sjukdom om den tillslut ledde mig till döden. Man besegrar sig själv liksom. Om och om igen. Således tror jag att självmord är mer en omväg än en gräddfil. Oavsett, besitter vi alla ett ofrånkomligt eget ansvar.
Inte en jävel slipper undan.
SisterLove
Det absolut vackraste jag vet, det som får mig att tappa andan. Det är ord författade och menade bara för mig. Jag sparar dem. Plockar fram dem. Idag känner jag en handfull nära vänner som liksom behärskar skrivarkonsten mer än livet självt. Det handlar till syvende och sist inte om begåvningen i orden, det är något så mycket större än så. Kärleken som vilar i orden skrämmer mig, förlamar mig. All kärlek skrämmer mig.
Jag skräms tillbaka.
Som en prövning? För er.
Ni som envisas med att hänga kvar, är så menade.
Här följer en text min syster skrivit till mig. Jag vill dela med mig av den.
Den gör mig kort och gott mållös.
Hon skriker, hon skriker!
Men, har ni frågat varför hon skriker?
De säger att hon gråter
Hon gråter, hon gråter!
Men, har ni frågat varför hon gråter?
De säger att hon inte lyssnar
Hon lyssnar inte, hon lyssnar inte!
Men, har ni frågat varför hon inte lyssnar?
De säger att något hände
Något hände, något hände!
Men, är ni säkra på att något hände?
De säger att hon blomstrar
Hon blomstrar, hon blomstrar!
Men, har ni tänkt på att hon alltid varit en knopp?
Men, har ni tänkt på att hon alltid varit en knopp?
- Tack vare att du är du vågar jag skratta åt livet.
Du har visat att livet handlar om att vara.
Framförallt sig själv."
Här och Nu.
Jag pendlar mellan nyfikenhet och faktiskt uppgivenhet. Människor säger att man måste kämpa för att komma dit man vill. Jag frågar mig om den kampen ska pågå hela livet, eller upphör den plötsligt en dag. Ungefär som Hej, Nirvana. Som ju för övrigt betyder icke-vara på sanskrit.
Jag vill strypa materialisten i mig eftersom den jobbar emot mig och vad jag letar efter i livet. När jag har varit på mina långresor har det varit öde stränder med extrem enkelhet som gett mig den högsta form av harmoni och pirr som sprider sig i kroppen likt knark. Då har jag lagt mig ner och nästan gråtit av genuint positiva energier. Jag må älska stiletter men jag älskar sanden än mer. Egentligen.
Lyckan på ett lyxhotell är något annat. Den är lika mycket värd i ögonblicket, men knappast något jag tror hjälper mig i att bli den absolut högsta visionen av mig själv. Paradoxen är att yta är en relativt stor del av min identitet och att jag åtminstone tror att jag idag vill ha det så. Lyx och flärd är lika vackert som enkelhet. Jag vet vad som när mig och vilket som gör mig tom och någonstans måste jag lyssna till och lita på det.
Jag har alltid strävat efter att få det bästa av flera världar. Aldrig tvingas utesluta något. Plocka ihop mitt liv som en lösgodispåse, så enkelt. Men you give some and you loose some. Jag måste sluta tänka konstant på morgondagen. Jag måste sluta jaga så helvetes mycket. Jag kan predika om attraktionslagen hur mycket som helst men jag är inte där mentalt. Jag praktiserar det inte, trots att det är den enda "religion" som tilltalar mig.
Jag vill tro att jag är en tacksam människa. Men jag vet inte.
Första dagen på det nya året.
För sexton dagar sen klev jag på mitt sista pass på havet. Det var extra tungt med så mycket framför, men man bet i äpplet, visste ju att snart kommer apelsin, eller ananas. Kanske även papaya.
För sex dagar och sexton timmar sen skrev jag att jag ville hem. Och i morse kvart i sju var det sanning. Halvdöd, trött men framförallt omtumlad. Lite tom, lite förvirrad. Men lycklig att få ramla ner i sängen där min lilla diamant låg och väntade.
Nu tar jag en sekund i taget och jag vågar lova att det finns ingenting annat jag tänker göra just nu än att njuta. På alla nivåer. Mitt 2011 börjar idag. Det blir svårt att slå förra året, tveklöst. Men jag antar utmaningen med nöje. Åh. Jag älskar mig själv. Jag älskar mina geniala beslut. Och jag älskar att det händer något nytt.
Shake my world.
Shake my world.
Vill hem.
Dagarna går i slow motion. Men jag försöker hålla fokuset och se ljuset i tunneln.
News.
Nio dagar har passerat. En vecka kvar. En speciell vecka eftersom vi ligger i Finland på dock. Enda sättet att ta sig iland är genom att åka en ranglig korg i en lyftkran. Och vårt enda sällskap är trehunda brunstiga gubbar. Ovanpå det jobbar vi tolv timmar i sträck, helt hysteriskt, garvar frenetiskt och frossar i kaffe, desserter och choklad som morot för att orka eftersom den enda mat som serveras är kött, kött och ännu mer vidrigt kött. Blod, svett och tårar - en klyscha som aldrig känts så exakt. Dock svetsar det oss samman på ett sätt som faktiskt avslutar min tid här, finare än förväntat. I en situation som den här finns det ingen energi för bråk eller onödiga grupperingar, alla drar sitt strå för att hålla humöret uppe, mer än vanligt alltså. Och alltså skrattar vi mer och mjölkar mer glädje än bitterhet.
Och. Min senaste intervju bar frukt och jag fick jobbet.
Så nu väntar ett helt vanligt liv på mig på andra sidan havet.
Om jag längtar? Well, gissa.
Och. Min senaste intervju bar frukt och jag fick jobbet.
Så nu väntar ett helt vanligt liv på mig på andra sidan havet.
Om jag längtar? Well, gissa.
Kär, kär kär.
Min Finaste kom och besökte mig under ett dygn på jobbet. Så jag fick vinka av det gamla året med honom nära mig vilket var vad jag allra helst kunde önska mig. Det påminner mig om att storhelger gör sig bäst spenderandes i lugn och ro med de man älskar mest.
Jag älskar honom så explosionsartat dunderhårt.
Kärleken frigör energi som frigör harmoni som frigör liv.
Jag älskar honom så explosionsartat dunderhårt.
Kärleken frigör energi som frigör harmoni som frigör liv.
