La Bella Vita

Om jag var nere i rännstenen häromdagen är jag onekligen uppe bland stjärnorna idag. Känner ett mod, inte av denna värld. Glädje, tacksamhet och värme. Vaknade av en öm liten hand som strök mitt hår, pillade mig i nacken. Hon väckte mig ur en märklig dröm. En läskigt verklig dröm där jag hjälpte en ande över till andra sidan. Vidare skyndade vi oss inte ur sängen, låg och spann en stund. Candy & Sandy, Holly & Dolly, Nadine & Mia.

En redig frukost senare, med ett oerhört fint mail i bagaget trodde jag knappast morgonen kunde bli bättre. Men det kunde den. Det blir bara bättre. Hela tiden.

Antingen är alla extra varma mot mig just nu. Eller så är alla som vanligt, bara att jag äntligen kastat skygglapparna. Jag ryser, ryser och ryser. Som en vis liten sparv sa;
min tid är nu.

Jag har inte mycker över för mingel och networking, att träffa rätt personer genom andra rätta personer. Såvida det inte handlar om själsliga kontakter och vänner, såklart. Att både bli sammanförd och att sammanföra viktiga människor i mitt liv är nytt, men ack så tacksamt. Otroligt fint att inte vara rädd för att dela med sig av de man älskar. Det blir som cirklar på vattnet, och vi får ett försprång i att hitta guldkornen. Relationerna hänger sen ihop, men inte på ett ankdammsvis a la stureplan. Fördelen med att bli introducerad för en väns vän/partner (och då menar jag inte gängets enda neurotiska singel,) är att man vet vad man får. Är förberedd. Vi får ju inte en andra chans att göra ett första intryck och det är lätt beklagligt ibland.

Ett nytt ord som cirkulerar den emotionella delen av hjärnan är compersion. Det härstammar från polyanhängare och betyder att man njuter av att de man älskar på ett romantiskt plan njuter, oavsett om man själv är delaktig i det. Inte enbart sexuellt utan i allt. Glädjs i deras glädje. Motsatsen till svartsjuka.

Max fick min heliga onsdag. Vinrusig anlände jag med en flarra champagne som slank ner till diverse struntprat,  hångel och senare en totaldäckning. Jag sov som en björn i sitt vinteride. Halv ett i morse masade jag mig upp med mascara i mungipan. Sovmorgon is the fuckin shit! Jag fortsätter dagen i samma anda av lättja med att förstora läpparna, dricka smoothie och hänga med en ny fantastisk vän. Vi ses senare ikväll, ni och jag.

Ledorden denna vecka har varit värme, samtal och mycket förlösande skratt. En och annan tår också.
Och som alltid återblickar till det som varit, vi är väldigt bra på att minnas och skämmas men också vara stolta över allt vi är, gör och älskar. Min själsfrände ställer aldrig upp på bild, men hennes energier ekar ändå i dem.

En ny känsla jag hittat och omfamnat är längtan efter en annan människa. I synnerhet i en romantisk relation. Kan det också vara en produkt av att åsidosätta sig själv en aning? Jag är självständig, men för dens skull behöver jag inte isolera mig från andra människors värme och tankar. Oavsett om de är här, eller där.

Längtan för mig har varit synonymt med något kontraproduktivt, jag har uppenbarligen haft en on-off-knapp. Men ju mer jag tillåter den existera desto mer inser jag att den snarare när en relation. Att den förkortar distansieringen och leder till ett finare nästa möte. Ordet kämpa kan tyckas radikalt, men det är just det jag gör för att våga låta mig dras in i en känslomässig karusell där jag inte är den som styr helt.

Så jag längtar, och så fånler jag.

Veckans bästa kväll. Nämligen Max och Mia.
MM, som sagt. Fint.

Jaa-aa ni. Dagen blev så mycket mer. Piercingen gjorde jag absolut, och den lilla masochisten i mig gillade det, nästan. Suveränt fint blev det. Men mötet efteråt sög åt sig allt fokus, jag hängde med min "mediala mentor" som jag kallar henne. På ett skämtsamt sätt, men med en sann underton dock. Dagens insikt:

Bryt mönster och släpp "men tänk om.."


MM. Fint med två M tillsammans?

Liar liar pants on fire. Vad ljuger du om i ditt vardagliga liv? Ni behöver inte skämmas inför mig, jag har burit på många pinsamma livslögner. Jag har varit så djupt förljugen i min sexualitet att till och med en nunna hade reagerat. En annan megalögn var mitt ideal. Såväl det inre som det yttre. Lätt match var det, att spy på andra snyggare tjejer. Och livet gick ut på att vara något, inte för sig själv, men i andras ögon. Vara cool och allmänt smutt. Jag blev arg när mamma sa vad hon kände. "Känner och känner, ingen människa bryr sig om vad du känner?" Glasklar projektion, eller vad hörs det? (Förlåt mig idag för det, älskade mamma).

Men. Nu till det roliga, när man nystar upp lögner står man plötsligt framför en lång pilgrimsled. Och vägskälen är ju inte direkt få. Det blir dags att damma av sina gamla boots (eller 15 cm-klackarna man aldrig riktigt lärde sig gå i) och fokusera blicken i periferin. En vapendragare underlättar. Förhoppningsvis finns där någon som vill följa med, kanske t.om. flera. Så kan du gå en liten bit med var och en. Om ni tillåter mig slita på en gammal klyscha: Blod, svett och tårar ingår i paketet. Men den lite mer "jobbiga" delen bleknar illa kvickt när du hittar din sanning och inser att den gör dig fri. Som min älskade vän brukar säga:
"Jobbigt är bra".
Vid ett tillfälle då vi tillsammans skulle välta något jag ansåg jobbigt, gnuggade han sina händer och tycktes nästan bli besviken över hur lättåtgärdad en sån enorm puck faktiskt var. Vi hann bara nosa på processen så var jag klar. Snopet. Men där har ni en av mina styrkor, jag är lättlärd och kvick. Blundar och chansar.

Allt går inte att åtgärda till vilket pris som helst, va? Du är ändå du. Skalpellen kan ge dig en snyggare näsa. Eller en tudelad tunga, eller whatever. Det yttre kan vi justera i all oändlighet, om man någonsin blir nöjd - det vet jag inte. Jag är skeptisk, trots att jag verkligen är för plastikkirurgi. (Såvida du inte sålt hjärnan och finansierar dina ingrepp med de pengarna).

När man kommit så långt, det vill säga till sanningen, då är förlikning en läkande process. Att förlika sig med sina tillkortakommanden, se och älska allt man är. Hitta styrkan i det man tidigare såg som svagt. Vända lite på steken. Jag vågar gissa att ni ser en paradox här, åtminstone vissa av er.

Men för allt i världen,
förlika er inte med er förljugenhet.
Då får du ett jävla pissigt liv, det vågar jag lova!

Im confused. Förra veckan på jobbet gjorde jag inget annat än åt, jag sket i ALLT. Jag tänkte inte en gång förrän jag stoppade något i munnen, bara mumsade bakelser, tårtor, mackor, mat, frukt, choklad - oavbrutet. Vi åt ostdränkta nachos mitt i nätterna. Döm om min förvåning när jag då idag hade gått ner en klädstorlek?
Jag började förvisso också dricka kaffe, kan det vara så att jag är en sån där lycklig jävel som får turboförbränning av koffein? Jag vill veta!

Vaknade redan efter en timmes nattsömn, utvilad. Fair enough. Jag älskar ju ändå natten, de är mina bästa timmar. Tände ljus, letade upp min favortimusik. Plötsligt sköljde lyckoskvalp över mig. Det lät som när en enorm våg bryter, i hela rummet.

Ju mer jag tittar på mina relationer, desto tydligare ser jag symbioserna. Och allt eftersom jag inte värderar dem så hårt, utan mer njuter i dess varande, känner jag mig lyckligt lottad. Värme fullkomligt attackar mig, värme som jag så ihärdigt låtit mig gå förbi. Nu tar jag den till mig, och växer som en övergödd planta. Hinner knappt med.
En varm man jag inte känt speciellt länge men känner en stark åtrå till, öste ur sig fenomenala ord till mig idag - ord jag tror man bara får höra en gång i livet. Som fick hela min bild av människomöten att skakas om.

Kontraster, igen. Från helvetet på jobbet. Till en härlig och äkta verklighet.

I vår familj tillämpas ingen tvångskärlek. Man behöver med andra ord inte alls älska någon oavsett släktetikett. Vi kämpar för tillåtelse och acceptans, att alla ska få vara allt de är och bejaka det. Inte alltid särdeles enkelt, men inte heller raketforskning. Band och relationer bygger man upp tillsammans, det är ingen enmansshow. Alltså spelar det ingen roll att en part skuggar dig med begär, med bekräftelsespannen i högsta hugg som ändå har ett hål i botten. Fyller dig med skuld och ångest, vill bli älskad och kräver din tid och kärlek, för att ni delar DNA. Du är inte skyldig någon någonting. Det är energitjuvar i sin allra högsta mening.

För mig är det bisarrt. Jag blir illamående.

I alla fall. Efter 25 år har jag börjat hitta min mormor. På ett plan bortom artigheten. Plötsligt länkas vi samman. Genom ödet eller en förutbestämd väg, vem vet. En ny väg att gå tillsammans öppnar sig. Och jag känner mig oerhört välsignad. Jag är spänd på allt det nya, jag har massor med genuin kärlek att ge. Det ska bli lärorikt att möta en äldre människa och hennes bagage, då det är något jag faktiskt saknat. Ready, set, GO!