Min helg i bilder.
Ja, man kan säga att helgen bestått av mat och dryck. SJ erbjuder ingen särdeles kulinarisk meny men när vi kom till malmö började vi med en nom nom fika nere på stan.
Det åtföljdes av snacks och fördrinkar.
Sen var det dags att piffa lite inför en kväll på stan.
Tove hade bokat bord på en karibisk restaurang där jag började med en kokos- och ananasdrink.
Och Micke med rom, as usual.
Min varmrätt var en kokosoppa med firre och skaldjur. Att dö för!
Nästa dag var det mulet och grått men vi bylsade på oss kläder och gav oss ut på en fyratimmarspromenad.
NEJ jag är inte GRAVID! Jag har tro det eller ej ett väldigt utstående skärp som jag nu inser inte är så smickrande. Här visade Tove oss en väldigt vacker park, vädret till trots.
Vid havet ligger hundfältet där Solo fick heja på ett antal glada leksugna hundar.
Turning torso såg ut som ett svävande spökhus.
Men pang sa det så var himlen blå och solen tittade fram.
Det firade vi i västra hamnen med varsin kaffe i solen. Vi och många andra. Ursäkta mitt risiga häxhår, vinden hade ställt till det.
Matdax igen! Och ingen malmövistelse utan den obligatoriska falafelrullen. Mycket gott, med betoning på mycket. Fööör mycket. Mådde illa i timmar efteråt.
Efter det var jag och Micke till Veronica ett par timmar för att ta måtten till min korsett, vilket var anledningen till att vi åkte ner till Malmö.
När vi kom tillbaks var det middagsdags. En gudomlig veggorätt och råkost.
När vi kom tillbaks var det middagsdags. En gudomlig veggorätt och råkost.
Följt av våfflor, då det ju var våffeldagen.
Just in case detta inte skulle räcka fanns det även en hel massa godis på bordet, men det förblev orört. Jag kan faktiskt inte minnas senast jag åt så mycket, så ofta och så gott.
Tack Tove, Åsa, Micke och Solo för en härligt meditativ, lugn och god helg.
Världens längsta onödiga svammel.
Autentiskt samtal:
X: Åååh, det finns ingen vettig jag kan snacka med på jobbet.
Min f.d kollega: Men Mia! hon är ... och här sa han diverse fina superlativ, jättefina saker.
X: Ehh.. hon med tuttarna?
(Samtalet slutade i att hon skulle ge mig en chans)
Jag är i vuxen relativt obrydd kring vad okända människor tänker om mig, tror om mig och inte minst - vad de säger om mig till andra. Det är självklart att jag kan känna mig ledsen när jag får höra att någon refererat till mig ungefär som en påse skit, inte ens värd att heja på och jag känner mig ofta missförstådd men jag kan ta det. Så antar jag att alla har känt eller känner nu och då.
På mitt förra jobb jobbade jag tätt ihop med min bästa kompis och vi hade vår egen bubbla, där fanns det ingenting någon sa som fick mig att gå sönder. Jag pumpade i två ml restylane i läpparna och gick dit rak i ryggen och puttade undan avskyvärda blickar och viskningar. Jag gjorde även mina tuttar version 2.0 eller ska man kanske säga 3.0 (om originalen är 1.0) och även då levde jag tryggt invaggad i min vänskap till T - hennes kärlek och respekt kunde ta mig till oanade höjder. Alla andra kunde fuck off.
På mitt nya jobb hade jag turen att börja samtidigt som två härliga herrar som jag klickade med och då tänkte jag yes - äntligen den tryggheten, igen. Om än inte på samma nivå förstås. Men jag märkte aldrig av någon fientlig inställning mot mig bland resten av kollegorna just för att jag tydde mig till dessa två och genom dem fick jag några ytligare bekantskaper. Jag gick i början inte på jobbrelaterade evenemang (vi har en del sådant) eftersom jag tycker det är jobbigt att lära känna nya människor på ett enkelt och smärtfritt vis. Tiden gick och båda dessa herrar slutade och då stod jag där, ensam. Således fick jag ta mig i kragen och släpa mig iväg på brännbollskväll och kick-off och liknande. På kick-offen drack folk en del, dock inte jag, det kan ju kännas skönt för stunden men jag kände mig inte bekväm med det. Vi hamnade på kvällen ett gäng som spelade/lekte (vad säger man) sanning eller konka och då kände jag att nu blottar jag mig och kör mitt race, ingen idé att vara blyg. Allt eller inget. Det var lite skönare att jobba efter det, jag tror och hoppas att folk fick en rättvisare bild av mig, och jag har själv funnit några guldkorn som gör mig gladare än andra. Men än idag, får jag höra på omvägar hur folk pratar om mig enbart som "den där med tuttarna" eller liknande, nedvärderande (ja det är ju deras andemening) utryck. En liten parentes i sammanhanget är att jag 99% av tiden jobbar osminkad i helt intetsägade kläder och aldrig ens en tillstymmelse till urringning eller tighta kläder. Alltså kommer tuttinformation från andra håll, facebookbilder och snack.
Jag vill bara poängtera att jag på intet sätt tar på mig en offerroll. Och jag känner mig inte mobbad eller liksom.. nedtryck. Men det är lite som the saying att har du kort kjol och går ensam i en gränd får du skylla dig själv om du blir våldtagen. INGEN vettig människa tycker så. Lika lite som folk har rätt att snacka skit om eller uttryckligen visa sin avsmak för dig för att du ser ut på ett visst sätt. Och jag menar inte att företeelsen är unik för "bimbosar". Men nu råkar det vara den typen av fördomsbild jag faller måltavla för och det är den jag vet hur känns.
I mitt vardagliga liv rör det mig inte i ryggen att folk har oproportionerligt stora fördomar kring mig eller om andra för den delen. Det ser jag som ett nyttigt filter - har du de tankarna så har vi nog inte så mycket gemensamt ändå, sååå nästa tack. Där sållas agnarna från vetet på ett enkelt och extremt snabbt sätt. För snabbheten är slående. Men på jobbet är det annorlunda, där känner jag en annan slags sårbarhet. Kanske för att man går dit så ofta och det på något sätt är en stor del av ens liv samt att det är samma människor man möter om och om igen, man förväntas skapa någon slags relation? Jag vet inte? En kollega skickade en länk till en blogg som en annan kollega skriver där hon verkligen spydde galla över någon annan på jobbet som hade förstorat läpparna, det var ett avskyvärt inlägg som verkligen fick mig att må illa. Det var daterat 2007 så det handlade ju inte om mig men det spelar ingen roll. Det kändes helt sjukt. Alltså, hur i helvete kan man bete sig så för en liten ytlig sak?
Jag har även ett tiotal vänner som upprepade gånger försvarar mig. Det är så gulligt så jag dör lite av kärlekdsdöden varje gång. Folk frågar dem alltså på riktigt varför de är min vän, varför de umgås med "såna som mig" och jada jada och de tar sig tiden att förklara att jag är fin och smart människa trots att jag har lite plast i kroppen, tänka sig.
Jag är inget helgon och jag har dagligen fördomar och fula tankar, men jag tar mig tiden att sortera, värdera, reflektera och revidera dem. Få av dem lämnar platsen där de startat via munnen, i onödan. Och inte minst älskar jag när jag har helt fel. Jag önskar att alla kunde fokusera på att börja med sig själva - vem vill jag vara, hur vill jag se på min omvärld, vad vill jag fördela mina energier på? Vem skulle, med handen på hjärtat svara att de verkligen vill sitta och klanka ner på, snacka skit om och känna förakt/hat/misstycke för människor runt omkring? Att det är vad som gör deras liv till ett lycklig och fint liv?
Knappast många.
One day?
Åh, om ni bara visste hur mycket jag TÄNKER att jag ska skriva här, men som aldrig tar sig från hjärnan till tangentbordet. Det är skittråkigt, jag vet.
Jag vet inte varför det är så heller.
Boktips!
Hello lovers. Vad ska vi tala om idag? Ingenting vettigt.
Minns ni att jag beställde lite böcker på rean? Jag har bara hunnit plöja igenom en ännu eftersom min lediga tid går åt till att gå igenom hela viaplays utbud av skräckfilm just nu och då blir läsandet lidande. Men anyway. Alltså.. Läs Phonephucker av Tanja Suhinina (den kostar 19 spänn). Jag dör lite, vilken bra bok. Hon skriver om sin tid som telefonsexförsäljare. "Tanja Suhinina behövde arbetslivserfarenhet för att kunna söka in till psykologlinjen. Hon beslutade sig därför för att kombinera två av sina främsta intressen- språk och sex- och börja sälja telefonsex"
Det bästa av allt är inte alla smarriga detaljer om vad kunderna vill ha eller hennes utförliga historier om sin smutsiga-trosor-försäljning (även om det är sjukt kul). Det bästa är att hon är en jävligt bright tjej. Intelligent, har ett brett vokabulär och är väldigt skön i sin skrivstil. Jag vill träffa henne, så känns det. Och såklart att hon bevisar att alla som säljer sex i någon form inte är offer eller på något sätt mår dåligt av det. Jag fick även en helt annan respekt för yrket. Om någon hade erbjudit mig ett sådant jobb hade jag säkert lite tanklöst tackat ja och tänkt - hur svårt kan det vara? Well, nu vet jag bättre. Men nog tjajat från mig, bara läs den!
När vi ändå är igång kan jag tipsa om två andra böcker i ämnet som jag varmt rekommenderar:
Sexualitet.. igen.
Visst är du bisexuell?
Jag fick den frågan i veckan och här, Anders, är svaret:
För det första är jag allergisk för den typen av etikett och har inget direkt behov av att ha ett bestämt svar. Det är ju sällan man behöver uppge det i något formulär, tack och lov. Jag har tidigare sagt att jag är bisexuell men heteroemotionell. (Och som barn sprang jag rung i huset och skrek "jag är biiiiseeeexueeeelll" av någon anledning) Dock är det åtminstone för mig ett flytande svar, jag kan aldrig säkert veta om jag kommer bli kär i en kvinna eller ej. Innan jag träffade M hade jag aldrig känt det jag känner idag och därför kunde jag ju inte heller veta att de känslorna existerade, precis som jag inte kan känna till andra känslor förrän de slår läger i mig.
Dessutom är det nuförtiden rätt exotiskt med tjejsex för mig och händer det så är det oftast med någon jag redan känner, alltså inga random ragg. Jag skulle således inte kalla mig speciellt aktiv i min såkallade bisexualitet. Däremot har jag en speciell thing för heta transor med sillisar. Den perfekta blandningen av feminint och maskulint, oh yes. Och.. sen ska jag inte sticka under stol med att det är ju trevligt när man är flera, det vill säga en blandning. Så gångerna jag haft sex med enbart en tjej kan jag räkna på en hand.
Och om man då tycker att det räcker med att överhuvudtaget tända på båda kön för att kalla sig bi, ja då är jag väl det, men då är å andra sidan väldigt många det. (Jag vet inte hur många män jag pratat med som fantiserat om andra män men aldrig har gjort eller kommer att göra verklighet av fantasierna). Tycker man däremot att man ska vara aktiv och ha lika mycket sex med båna kön (och typ inte ens reflektera över skillnaden) för att få titulera sig det, då är jag det inte. Jag har alltid haft mina ögon i första hand på män och inte många gånger aktivt varit på jakt efter en tjej, förutom möjligtvis i början när man ville ta den oskulden.
Så vad är då slutsatsen? Att svaret egentligen sitter i betraktarens ögon. Om jag får slita på en gammal SATC-klyscha så föredrar jag att kalla mig "trysexual".. det vill säga jag testar gärna ALLT minst en gång. Oavsett, i synnerhet, kön.
Allt! Bring it on!
Jag fick den frågan i veckan och här, Anders, är svaret:
För det första är jag allergisk för den typen av etikett och har inget direkt behov av att ha ett bestämt svar. Det är ju sällan man behöver uppge det i något formulär, tack och lov. Jag har tidigare sagt att jag är bisexuell men heteroemotionell. (Och som barn sprang jag rung i huset och skrek "jag är biiiiseeeexueeeelll" av någon anledning) Dock är det åtminstone för mig ett flytande svar, jag kan aldrig säkert veta om jag kommer bli kär i en kvinna eller ej. Innan jag träffade M hade jag aldrig känt det jag känner idag och därför kunde jag ju inte heller veta att de känslorna existerade, precis som jag inte kan känna till andra känslor förrän de slår läger i mig.
Dessutom är det nuförtiden rätt exotiskt med tjejsex för mig och händer det så är det oftast med någon jag redan känner, alltså inga random ragg. Jag skulle således inte kalla mig speciellt aktiv i min såkallade bisexualitet. Däremot har jag en speciell thing för heta transor med sillisar. Den perfekta blandningen av feminint och maskulint, oh yes. Och.. sen ska jag inte sticka under stol med att det är ju trevligt när man är flera, det vill säga en blandning. Så gångerna jag haft sex med enbart en tjej kan jag räkna på en hand.
Och om man då tycker att det räcker med att överhuvudtaget tända på båda kön för att kalla sig bi, ja då är jag väl det, men då är å andra sidan väldigt många det. (Jag vet inte hur många män jag pratat med som fantiserat om andra män men aldrig har gjort eller kommer att göra verklighet av fantasierna). Tycker man däremot att man ska vara aktiv och ha lika mycket sex med båna kön (och typ inte ens reflektera över skillnaden) för att få titulera sig det, då är jag det inte. Jag har alltid haft mina ögon i första hand på män och inte många gånger aktivt varit på jakt efter en tjej, förutom möjligtvis i början när man ville ta den oskulden.
Så vad är då slutsatsen? Att svaret egentligen sitter i betraktarens ögon. Om jag får slita på en gammal SATC-klyscha så föredrar jag att kalla mig "trysexual".. det vill säga jag testar gärna ALLT minst en gång. Oavsett, i synnerhet, kön.
Allt! Bring it on!
