Jag och Kärlek är i Barcelona. Jag har semester från ALLT utom honom, så här spills inte en sekund på bloggning hädanefter. Vi hörs väl på.. måndag, gissningsvis. Och fram till dess vill jag att ni älskar varandra extra mycket och är tacksamma. Hejs!

En liten påfyllning av mitt bloggnamn som är på sin plats där jag befinner mig i livet:

This story is about beauty, this story is about truth, this story is about freedom..

But above all things, this story is about love.

Igår ville jag att tiden skulle stanna. Inte kanske för alltid, men mycket mycket länge.




 

Seriöst. Jag har alltid önskat mig en kräftskiva, med några människor jag diggar. Så att vi är fler än fyra. Nubben, hatten, garvet. Men ingen av mina kompisar älskar varandra, tror jag. Så det blir aldrig några fester, inte som i min drömfantasi. Det blir mycket tvåhäng och sånt. Men igår hade jag ändå på något sätt lyckas. Och så tänkte jag, åh jag ska få frossa i räkor i ett lyckligt liv. Tror ni inte att måltiden som innehöll äckligt goda ostar och kex, ännu mer äckligt goda tillbehör, hela åtta människor jag innerligt älskar samt såklart räkorna och kräftorna, tror ni inte jag mådde spyilla. Joho. Jag vägrade förlika mig med det och kastade i mig ändå. Det var inte angenämnt alls. Ödets ironi. Närmst mig satt min bästa vän, hon försökte övertyga mig om att en nubbe skulle göra allting bra. Jag tog ingen nubbe. Men jag älskade henne så övermänsklig mycket. Så att jag aldrig ville ta mina ögon ifrån henne. Sen svepte hon iväg i natten. Och nu saknar jag henne så att det kryper under skinnet. Kryp kryp.

"Men slutar du supa och läsa Karin Boye för oss överger jag dig".

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Jag, med det melankoliska lätt stramande utanpå skinnet. Uppenbarelsen extra kraftfull med mörker ute och svala nätter. Som upprepar längtan efter förståelse.

Jag kan inte heller förstå. Inte mycket alls. Hur förstå något som inte känns förstått? Det jag kan, är att försöka acceptera.

Att skylla på norm, religion, jante.. and so on. Är ingenting värt. Att skylla på alls. För vad? Jag sa det: Jag önskar jag kunde skylla på. Men mitt intellekt är så mycket större än så.

Så lätt att gömma sig bakom en inlärd replik.
Inte alltid fjäderlätt att praktisera, inuti.

En god, klok och snygg vän beskrev så fint hur övermänskligt stort det är när någon viktig - utan att citera - vågar möta sitt mörker och försöker bekämpa det, trots att det i dennes ögon är ett mount everest. Och kanske i den andres ögon är en trottoarkant, om ens det. 

För att komma närmare, bli sårbar, naken men också så mycket mer. För att bli mottaglig och öppen för början på en riktig, verklig och hisnande resa. En relation, kanske livsavgörande. (Om inte den tillsammans med motpart, så tröstande nog, åtminstone den med sig själv).

Nu dock, citerar jag:

"Om jag - Søren Kierkegaard - vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra. (...) All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa".


Alltså. Att vi möter på ett sätt ett hinder, emellertid med två helt olika upplevelser. MEN med vetskapen om precis dessa skillnader. Och med ödmjukheten inför dem. Gör att ett VI, kan rubba berg.

Är mina barbiedagar över nu?

Vem är jag nu? Letar identitet.

- Ut med det gamla in med det nya -

Mantrat som varit senaste dagarnas tema. Först fläkte jag ut mig emotionellt naken för honom. Kan han ta det, då vet jag att vi är for real. Sen fyllde vi på adrenalinbanken med spring på grönan. Och så AIK-match på Råsunda med folköl och hela kitet, vilket var i allra högsta grad något nytt. Blonda svallet blev brunt. Vidare tömde jag (eller mina flyttgubbar) min gamla skokartong till lägenhet. Och nu ligger allt det i hans hall. Som nu är vår hall.
Älskade Vasastan, nu är jag tillbaks, nu är jag hemma. Forevaaaaah.

Är överkänslig för progesteron idag ihoptussat med en vinbakfylla. Skulle kunna döva det hela med mer vin eller glass men det funkar inte längre. Vilket låter som ett sundhetstecken. Alltid nåt. Jag testar en förhoppningsvis tårdrypande bio istället och hoppas att det är ytterst få övriga människor som väljer att ägna en somrig fredagkväll åt just den aktiviteten.

Och imorgon mina vänner. Blir jag brunett.

Brunett, blond, brunett - blond.

Åh. Jag sitter och funderar på att bli brunett nu. For life.

Så ser jag detta och tänker. Vad håller jag på med?

Ambi-va-lens?

Help!

Med semester nummer två kom lyckan tillbaks som ett brev på posten. Vin-tant är tydligen mitt nya namn. Tack, baby.

Det märks att jag varit borta hemifrån ett tag. M är ett vandrande sexobjekt nu. Mitt objekt. Så-åå jävla het, jag är konstant hungrig på mera, mera, mera. Åh. Tänk vad fint att åtrå varandra så hårt även när man är nittio, det vill jag.

Vi bara hänger och tar varje minut som den kommer. Jag älskar det. Igår åt vi ute och drack cava och satt uppe till 05 för att gå igenom vår lifeplaylist. Ni vet.. begravningslåt, bröllopslåt, doplåt, skilsmässolåt och sånt. Inte för att vi ska gifta oss, eller skilja oss, eller döpa ungar. Men ändå, skitkul, try it.

When you are feeling tired
I'll lay there with you
When you get up early in the morning
I'll get up with you
If you have a craving
I'll get it for you
If you wanna take a ride all by yourself
I'll be waiting for you

Åh hon är ett geni.

Via Media

Jag bad en gång om glädje utan gränser,
jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.
Månn blygsamheten växer till med åren?
Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.
Men skönast är att stå på smärtans valplats
med stillad håg och se, att solen lyser.

Det är söndag. Och jag har snart, om tjugo arbetstimmar avverkat mitt in-between-vacations-pass. Jag har varit utan min andra hälft, och trots kollegor betyder det, helt ensam. Jag och mina tankar. Jag och mitt humör. Jag och mina små demoner.

Det har varit ypperliga dagar för att se vad tankar gör om man inte själv styr. Först hade vi lipdagen. Då när jag bara grät. Det var dag ett. Då orkade jag inte ta något ansvar, då ville jag vara ledsen, liten och skör. Sen kom den kanske jobbigaste dagen, att vara tjenis med alla, och det ihåliga - hur har du haft det?. Jag kunde inte vara med min låtsaskompis, jag kunde inte gömma mig ensam i ett hörn. Tack och lov lyckades jag väja för allas tomma kramar. På något skönt och stört vis var det som att alla läste mina mordiska tankar - håll er borta.
När väl det var avklarat kom vägskälet: antingen väljer du att tänka positivt nu eller så gör du det inte. Jag valde det senare, och det gör jag inte ofta, faktiskt. Det här har resulterat i att jag resterande tid har varit ledsen, arg, sur, bitter, förbannad, arg igen, frustrerad, introvert, åh så frustrerad och fullkomligt egocentrisk. Jag tackar dock min lysande stjärna J, som jobbat närmst mig denna vecka för att hon ändå fått mig att stundtals skratta och vara den jag egentligen är.

Ingenting, och då menar jag ingenting utifrån och hemifrån kunde lyfta mig, varpå jag fick skuldkänslor som även de fick spä på misären. Hur kan jag bete mig och känna mig som jag gör med det fantastska liv jag ändå har?

Så slog det mig -
är det den stora känslan av romantisk Kärlek som tar udd av resten?

Det här känns, ända in i benmärgen.
Han, the love of my fucking life.

Och inte ska man väl underskatta det, va?

Försöker tänka på enkla, banala petitesser. Onödiga och meningslösa tankar. Som för att ha hjärnsemester. Som för att nollställa och återstarta.

När jag tänker happy - ingenting.
När jag tänker sad - ingenting.

Nada.
Allt jag tänker, allt jag känner, ser, hör. Är - fortfarande så lamt.

Jag sa det nyss. Uuu-uupp...uppleva? Uppleva Vadå, allt är så gjort. Så sagt. Så sett. Är det slutet då? Jag måste säga det, åh det låter så stekigt pinsamt. Varje givet ögonblick känns som jag redan vet. Redan visste. Aldrig nytt, alltid bara ett jaha. Och vet ni - att jag är så trött på att alltid ha ett svar. Så trött, så jag spelar dum. Nu vill jag vara den med fråga. Ett tag.


And being caught in between all you wish for and all you seen
And trying to find anything you can feel that you can believe in

Drömde precis en snuskig dröm, den började ungefär såhär:

Jag sa att det kändes som att jag behövde en downer nu, därför att ingenting längre kändes högt. Allting var bra och roligt och fint och trevlig och skönt och allt fan. Men det var likgiltigt, ändå. Allting jämt på samma nivå.

Och visst fick jag min dipp. Idag har jag tömt mina tårkanaler mer än jag kanske gjort på ett halvår. Jag grät när jag vaknade, när jag somnade om, när jag vaknade igen, när jag duschade, när jag diskade. På tunnelbanan, bakom mina solglasögon.

Jag söker inte medlidande. Det är inte synd om mig. Jag har det så jävla bra. Jag är välsignad. Och lycklig.

Men. Jag vill säga det högt. Jag vill göra det högt. Men det kan jag inte. Därför att jag är för feg. Min absolut största rädsla är att vara så liten och sårbar. Så ledsen och rädd. Så beroende av tillit och tröst.

Det jag kan, är att skriva att jag är det.
Och det är alltid något, det vet jag.

Igår var jag galen, lycklig och odödlig.

Idag är jag i allra högsta grad dödlig, men inte alls skör.
Ingen artificell ångest, inga spår av gårdagen mer än skitiga fötter.

Men nu är jag trött på fläng och vill hem till min Kärlek.
Word.

Det pirrar i heeeeeeeeela kroppen.

Eftersom vi bor på ett spejsat designhotell valde vi att tillbringa hela dagen inne med alla finesser. Nere i lobbyn har jag suttit och bläddrat i inspirerande fotoböcker och hittat en ny fotograf, love at first sight,

Helmut Newton.

Åh min hemliga dröm är att vara fotograf. Att fånga och förmedla.

Imorse åkte vi i gryningen. Adriatiska havet har gett, och det har tagit.
Den inre dialogen imponerade mig inte, jag bär på mycket rädsla.
Men, andra dialoger dels med big sis, men även med människor inte helt nära har gett mig spelrum att vistas på djupt vatten. Jag skäms ofta för att vara ett freak. Och att behöva försvara mig med näbbar och klor och gråt i halsen. Jag vinkade av en hel del av den skammen, tillsammans med andra delar av mitt forna jag som jag ömsint begravde där bland de runda mjuka stenarna.

Jag är analt selektiv med vad jag väljer att addera till min minnesbank, därför att jag, utan att låta uppblåst, är mättad på upplevelser. Jag behöver ingenting som är tomt. Resans själstopp: Jag ser min syster med nya ögon. Jag har fått ifatt den villkorslösa kärleken till henne, min sanna vän.


Såhär fjorton hektiska timmar senare, via London och allmänt flygplatskaos sjönk jag ner i vår säng här i Amsterdam. Imorgon.. imorgon. Big day.