Can't help it, I can't
Min minisemester börjar nå sitt slut vilket verkar rättvist eftersom mamma märker av min understimuli.
1. Jag satt i en gungstol och skrek "SPAAAAAAAAAAAAAAAARHALLLÄN, viiiiiii jör Åland billigarä" följt av ett asgarv.
2. Mormor talade om någon Kristina varpå jag avbröt; "HON Ä FÖDD I DUVEMÅLA HON" och sedan vek mig av skratt.
3. Jag slutade aldrig skratta utan upprepade diverse skit men utan att öppna munnen och ropade, "se jag buktalar".
Ja. Avancerad humor.
Inte alla är så priviligerade så de fått höra mig skratta på riktigt. (Bortsett från mina arbetskollegor). Men jag har en tro, att det är när man hört detta vrål/skrik/panikbröl som man slutligen bestämmer sig för om man älskar mig. Eller verkligen inte tål mig. Och just därför kväver jag det in i det absolut sista. Allt har sin tid, liksom.
