La Bella Vita

Jag hade som sagt tänkt skona er från spökprat. Men då har jag verkligen ingenting att skriva om. Det lossnar mer och mer för var dag. Jag håller dock tillbaka en aning, kontrollfreak som jag är. Jag är lite ängslig. Hjärtat rusar i bröstkorgen när jag märker att jag inte är ensam. Samtidigt som en annan del av mig känner in med alla tentakler. Det mesta händer tyvärr på kvällen, när jag är ensam. Så att släcka lampan är uteslutet.

Men det är förhoppningsvis som att lära sig cykla. Det behövs någon som håller i, det är vingligt i början. Men så släpper hjälpen när man minst anar det. Och då kan man plötsligt. För alltid!