La Bella Vita

Dagar och humör är lika oändligt många som stjärnorna. Och vi kan inte helt forma dess varande. Idag. Observera idag, har jag längtat långt bort, till en helt annan plats än denna. Inte för en semester. Inte för nöje. Men hem. Jag har fått höra att jag flytt, när jag valt att resa. Från människor, känslor, platser, uppbrott. You name it. Att jag valt fokus på en annan plats, en annan dimension för att slippa där och då. Ibland har det varit så, vem har inte rymt från de myror som kryper under skinnet? En del bokar en flygbiljett,
andra tar ett piller.
Jag är inte fången på en felaktig plats, jag är inte vilse. Jag är ingen obotlig sökare.

Men det finns platser där jag känt total själslig ro. Där jag har satt mig ner för att vila. Vila i allt, förlåta mig själv, precis som i dikten här under. Där jag ska vara.

Att åka tillbaks till en av dessa platser förevigt är inga tanklösa dagdrömmar. Det är fullt möjliga och konkreta visioner. Jag romantiserar ingenting, jag förväntar mig inget mirakel där jag plötslig är en fulländad människa, lycklig och fri. Men att påstå att jag söker något jag inte kommer finna, det gör ont. Det handlar om mitt hem, var jag kan bli allt jag strävar efter att vara, i vilken stillhet jag växer.

Jag vill aldrig förminska någon annans känsla av hemma. Vill du?