Nu skrattar jag så jag gråter, istället.

Nu hittade jag tillbaks till skrattet. Och garvade mig blå. Jag tycker om kontraster, när gråt ersätts av skratt - helst i den ordningen. Jag vet att jag lägger en onödigt stor sten på bröstet genom att kräva svar på orimliga vis. Att jag pressar och stressar fram något som kommer när det ska. Jag kan ändå aldrig stänga dörrjäveln, och den kommer inte gå i baklås själv.

Det handlar om fokus på rätt saker, rätt timing och att inte bli förblindad och ledd in i ett tomt hål.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0