Anti social behaviour.
Jag blir oerhört provocerad när människor jag inte ömmar för, rör mig. Kollegor speciellt.
Än värre när de kallar mig "gulle". Eller "gumman".
Och det där jävla leendet, nejmen kräk.
Allt som oftast känner jag mig inte delaktig i grupper. Det känns som att de mest banala värderingar, åsikter och tankar går så fruktansvärt isär från deras så jag känner bara, ah don't bother. Och allt de säger är så.. jag vet inte, ointressant.
Jag har ingenting över för kollegor som vill klaga och prata jobb(igt) på frukosten, lunchen eller middagen. Har sån lust att ta till den högsta ton jag kan frammana och skrika "BYT JOBB DÅ, FÖR HELVETE".
Jag önskar och vill att alla ska ha en bästis i gruppen så de tyr sig till någon, någon annan än mig. Om jag väljer bordet längst in i hörnet, med en tidning. Hur kan man då inte förstå, att jag vill få sitta ifred och läsa?
Måste alla vara såna jävla jägare efter sällskap. Hela, fucking, tiden.
Det övergår mitt förstånd.
Tack, nu känns det bättre.
Än värre när de kallar mig "gulle". Eller "gumman".
Och det där jävla leendet, nejmen kräk.
Allt som oftast känner jag mig inte delaktig i grupper. Det känns som att de mest banala värderingar, åsikter och tankar går så fruktansvärt isär från deras så jag känner bara, ah don't bother. Och allt de säger är så.. jag vet inte, ointressant.
Jag har ingenting över för kollegor som vill klaga och prata jobb(igt) på frukosten, lunchen eller middagen. Har sån lust att ta till den högsta ton jag kan frammana och skrika "BYT JOBB DÅ, FÖR HELVETE".
Jag önskar och vill att alla ska ha en bästis i gruppen så de tyr sig till någon, någon annan än mig. Om jag väljer bordet längst in i hörnet, med en tidning. Hur kan man då inte förstå, att jag vill få sitta ifred och läsa?
Måste alla vara såna jävla jägare efter sällskap. Hela, fucking, tiden.
Det övergår mitt förstånd.
Tack, nu känns det bättre.
Kommentarer
Trackback
