La Bella Vita

Söder. Ett fik. En mysIsabell och en ivrig Jag. Några timmar i total brainstorm där det verkligen händer, hon hjälper mig ta fram det absolut mest produktiva i mig. Hon tar fram min kärna, bekräftar mig och höjer aldrig ett ögonbryn. Tycker liksom att det är okej. Fine. Fnissar lite, på sättet bara hon kan och alltid med mig, aldrig åt mig.

Så vickade hon mig över kanten att göra något som kändes omöjligt. Som dagligen är en fet vagel i ögat. Bara sådär, tjo och tjim. När den där bruden säger åt mig att göra något så blir jag som en undergiven valp. Tänker: nu eller aldrig. Och kör. Så även idag. Struttade iväg på mina heels, kände mig tre meter lång. Folk hejade på mig på gatan, vilket har hänt vid samtliga tillfällen då jag har varit med om dessa tillstånd av totala kraftinjektioner. Antagligen lyser jag då. Ja, mer än vanligt alltså.

Så.. hur gick det då? Jag förmänskligade mig totalt inför mannen jag nu lägger min emotionella investering i. Vågade släppa min hycklande perfektionism och visa vilken skit jag kånkar på, men inte visar, eftersom jag inte vill ha något fel. Jag avskyr, att visa mig svag.
Dumpade han då mig på närmsta återvinningsstation? Inte riktigt, jag kräks på min inbillning.

Illusioner må vara tacksamt från stund till stund. Men jag vill inte vara en.

Jag vill ju vara jag. I allt.