Spegling.

Framtiden, alltså. Tvingar mig själv att tankebomba hjärnan med kreativitet och tro. Sluta änglsas för ett fail. Frimod my ass. Mina ständiga rop efter frimod är någon slags elitistisk crap, jag sitter ju och ruvar på rädsla hela tiden. Återigen över att inte överträffa allas förväntan. Samt mest av allt, Min förväntan.

Som en katt som jagar sin egen svans. Just så.

Trodde ingenting produktivt fanns att finna i överläggandet av skuld på svunna skolår, där min intelligens tvångsmässigt rann ner som skitigt vatten genom ett sönderrostat avlopp. Där jag inte fick möte i min utveckling. Där vuxna befrämjare var få. Men kanske ändå.

Önskade att den jag är idag, hade funnits i frivillig skepnad, och omfamnat mig då. Berättat om livet.

A-H-A. Jag vill bli den uppenbarelsen för andra. Greppa de sköra, de villiga, de sökande, innan det är för sent. Dela ut gratis djupa andetag. Så att de, i sin tur kan våga ge sig hän sin sanning. Och framförallt inse sin dignitet. Rota en lojalitet inför sitt alldeles spektakulära jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0