La Bella Vita

Åh. Jag känner sådana enormt starka larger than life känslor strömma genom mig. Galet, helt bananas.

Jag har hittat hem, så jävla hem. Egentligen kan man tycka att det är märkligt att det skulle ta så många år att göra det. Att jag ödslade mer än tjugo år  på tomma sociala kontakter. I lögn och rädsla.

Men så.. inser jag tyngden i att aldrig älta. Och att ingen finns att skuldbelägga. Så var det då. Och här är vi nu. Här är Jag.

När jag var yngre brukade jag räkna mina vänner. Gärna skriva upp dem i ett dokument. Ungefär som en lista på vilka jag skulle bjuda på mitt livs fest. Ju fler de blev, desto mer lycklig trodde jag mig bli. Ha. Jag visste egentligen, men hade inte modet.

Ungefär lika snabbt som jag raderade dokumentet, kastade jag skoningslöst ut dem. "Vännerna". Med risk för att låta överdramatisk var denna period den absolut mest turbulenta tid någonsin. Jag gick bokstavligt talat utanför min kropp för att stå emot det mörker som svepte över mig då, när jag bestämde mig för att välja ensamheten framför illusionen. Jag går många gånger tillbaks i minnet till de stunder då jag trodde jag skulle kvävas av luften runt mig och inte ens att skrika rakt ut var förlösande. När den enda idén som kändes vettig var att öppna fönstret och hoppa. Jag vill aldrig glömma den mardrömskänslan, eftersom den får mig att inse dynamiken i mig själv. Det får mig att fortsätta våga. Alltid.

Åtminstone för min del fungerar det som så, att när dörren väl öppnats går den inte att stänga. Och att återvända i det läget var således inget alternativ. Där snackar vi free falling. Vilket bara i sig är en kamp för ett kontrollfreak som mig. Där fanns några få som fick stanna, och utan dessa livlinor hade jag inte tagit steget. Men känslan, att nu är det tomt, rensat. Nu är det dags att filtrera och välja. Det kändes så avlägset, så övermäktigt stort.


Sen droppade de in, en efter en. In i det fina och sanna. Och den vågen av glädje som sköljer över mig när jag hittar och blir hittad, den är värd all tidigare själatortyr.

Jag förstår att jag kan vara ett undantag såtillvida att mängden personer i mitt liv, som inte var för mig var så många. Och att jag i min identitetsjakt byggde upp en bild av en människa som blev rakt igenom fel. Men jag är övertygad om att alla har, eller har haft dessa totalt meningslösa relationerna i sin närhet, och jag vill så gärna inspirera till att röja ut och ge rum för något mer oumbärligt. Nu, dryga ett och ett halvt år senare står jag helt och hållet på stadig mark och därför känner jag en lust och längtan efter att få dela med mig av den här resan.

Idag skriver jag dem inte i dokument, men i hjärta och hjärna. Själarna, inte skalen.

Det här inlägget är tillägnat er. Ni som är med mig. För att ni vill. På riktigt.

Sist men inte minst! Ett extra stort tack till min älskade syster som omfamnade mig så hårt i de absolut outhärdligaste ögonblicken trots att du inte fanns fysiskt nära.
DET är samtal jag aldrig glömmer!