La Bella Vita

Okej. Jag förstår att ni undrar om jag blivit sjuk. Nej.

Jag kan inte kväva exalteringen.

När vände det? Alla mina haranger om motviljan i den normfixeringen. Om äktenskap och monogamins nackdelar. Jag vet inte. Jag minns inte. Jag kunde inte bry mig mindre om då. Jag kan ödsla tonvis av energi på att analysera mitt intellekts elitistiska sätt att se på giftermål förut, kanske ödsla en jävla massa skam på att jag gick ifrån mina livsprinciper en regnig obetydlig dag någon gång. Eller så kan jag acceptera och uppskatta att livet loopar, och välkomna de känslomässiga bieffekter det bringar. Hålla den där handen i min och vara här och nu. Jag, om någon, kan agera livs levande exemplar på att allt du tror dig känna/veta/vilja är lika osäkert och dynamiskt som dina sista andetag i livet. Här är jag nu. Med en man. Med en barnslig förtjusning över planeringen inför den dagen där min exhibitionistiska sida får gå bonanza. Där jag får skrika ut jaget och viet. För en utvald skara människor.

Man får blunda och be. Le och se. Jag hittade den egoistiska, enstyrda, fullkomligt fantastiska kärleken. Jag lär mig något om att älska varje dag i min relation till honom. Jag blir oförståeligt älskad, varje dag, av honom.

Räcker inte det? Absolut.

Verkar det skitjävlakul att gifta sig? Ja!

Handlar livet om att ibland göra barnsligt roliga saker? Definitivt.

Så nu kör vi. Om ett år får Barbie sin Ken, med allt vad det innebär.