Här och Nu.
Jag pendlar mellan nyfikenhet och faktiskt uppgivenhet. Människor säger att man måste kämpa för att komma dit man vill. Jag frågar mig om den kampen ska pågå hela livet, eller upphör den plötsligt en dag. Ungefär som Hej, Nirvana. Som ju för övrigt betyder icke-vara på sanskrit.
Jag vill strypa materialisten i mig eftersom den jobbar emot mig och vad jag letar efter i livet. När jag har varit på mina långresor har det varit öde stränder med extrem enkelhet som gett mig den högsta form av harmoni och pirr som sprider sig i kroppen likt knark. Då har jag lagt mig ner och nästan gråtit av genuint positiva energier. Jag må älska stiletter men jag älskar sanden än mer. Egentligen.
Lyckan på ett lyxhotell är något annat. Den är lika mycket värd i ögonblicket, men knappast något jag tror hjälper mig i att bli den absolut högsta visionen av mig själv. Paradoxen är att yta är en relativt stor del av min identitet och att jag åtminstone tror att jag idag vill ha det så. Lyx och flärd är lika vackert som enkelhet. Jag vet vad som när mig och vilket som gör mig tom och någonstans måste jag lyssna till och lita på det.
Jag har alltid strävat efter att få det bästa av flera världar. Aldrig tvingas utesluta något. Plocka ihop mitt liv som en lösgodispåse, så enkelt. Men you give some and you loose some. Jag måste sluta tänka konstant på morgondagen. Jag måste sluta jaga så helvetes mycket. Jag kan predika om attraktionslagen hur mycket som helst men jag är inte där mentalt. Jag praktiserar det inte, trots att det är den enda "religion" som tilltalar mig.
Jag vill tro att jag är en tacksam människa. Men jag vet inte.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du håller stilen ser jag, ser fram mot din bok ngn gång i framtiden.
/Anders
Postat av: Mia
TACK. Det betyder MASSOR för mig att höra det!
Detsamma, dessutom.
Trackback
