Upplyft
Igår var en av Mickes tjejkompisar här. Eller tjej och tjej. Kvinna. Hon fyllde på min energibank. Det är så få människor jag tycker om. Det är en lätträknad klick jag välkomnar i mitt hem för att umgås en hel ledig kväll, speciellt då mina lediga kvällar är lika lätträknade. Men jag tycker verkligen om henne.
Och hon fick mig att förstå varför jag känner mig snudd på utbränd. Jag orkar inte förklara riktigt nu. Det var bara.. hon förstod mig. Liksom, utan att jag ens behövde förklara. Jag kan känna, rätt ofta tyvärr, att jag skriker men ingen hör. Och ingen hör väl, för att jag egentligen kniper käft som en mussla. Öppnar jag upp, kan jag känna mig missförstådd, och inte speciellt mött. Och det säger jag inte för att skuldbelägga någon, utan det är min känsla. Min, och bara min. Det är ingen annans uppgift att lösa.
Och hon fick mig att förstå varför jag känner mig snudd på utbränd. Jag orkar inte förklara riktigt nu. Det var bara.. hon förstod mig. Liksom, utan att jag ens behövde förklara. Jag kan känna, rätt ofta tyvärr, att jag skriker men ingen hör. Och ingen hör väl, för att jag egentligen kniper käft som en mussla. Öppnar jag upp, kan jag känna mig missförstådd, och inte speciellt mött. Och det säger jag inte för att skuldbelägga någon, utan det är min känsla. Min, och bara min. Det är ingen annans uppgift att lösa.
Men som sagt. Hon bekräftade min känsla.
Det händer inte ofta, därför är jag så genuint tacksam när det sker.
Ett härlig och extremt välkomnat insiktspåslag virade sig runt mig.
Sen hoppas jag innerligt, mina älskade vänner, vissa av er som jag ser extremt sällan, och andra oftare, att ni förstår att det är NI som är klicken. Och ni är alltid, alltid, alltid välkomna här - även utan direkt inbjudan. Anledningen att jag lever under jorden mer än ovanpå, är just av denna utbrändhetskänsla.
Men den kampen ska jag också vinna, it's a promise.
Kommentarer
Trackback
