No pills - no hills.
Jag levde alltid gränslöst när jag var ensam, därför att jag inte var rädd för att dö ifrån någon. Eller. Ja, familjen. Men när jag lämnade boet frigjorde jag mig ändå tillräckligt för att känna mig ansvarslös. Och jag såg ingen annan. Det fanns aldrig någon jag behövde eller ville dela mig med. Jag var min och besluten likaså. Jag ville hellre leva fritt och riskabelt, än begränsat och tryggt. Det var skönt. Då.
Jag vill fortfarande inte känna mig begränsad. Men den jag älskar mest i hela världen begränsar mig aldrig. Han bejakar vem jag verkligen är och det är därför det är vi. Han ger mig utrymme, frihet och kärlek. Han ser mitt ljus, men känner till mitt mörker. Jag har fått ge egoisten i mig en törn, för honom. Tänkt en gång extra, för honom. Men inte till den grad jag gör idag. När vi är tre. När det finns ännu ett liv, helt beroende av vår tillit, kärlek och värme.
Att inte ta det där partypillret. Att inte åka i den där främmande bilen. Att inte följa med på den där efterfesten. Att inte skita i när och var jag vaknar. Att inte välja spänningen och ovissheten, för att fylla spannen med ett hål i botten, för att min destruktivitet är otyglad. Men, att ta: Ansvar.
Det är inte bara jag jag jag. Nu är det vi vi vi. Jag säger inte att det är lätt, för det är trots allt en stor del av mitt naturliga jag, som jag sakta släpper iväg. Och jag är fortfarande en depraverad, omoralisk och frisinnad människa. Min utopiska dröm om livet som en stor orgie av dekadens, sprit, porr, droger, kärlek, värme och frimod rycks inte iväg bara sådär. De som väljer det livet har min fulla förståelse.
Men det jag säger är att jag väljer att se något annat än mig själv. Och att vad det nu betyder i uppoffring så står jag här, redo för en helt ny resa. Beredd på vad som än krävs för att bli en mindre egocentrisk, och mycket varmare människa.
Kommentarer
Trackback
