Treasure
Varför har ingen talat om för mig hur skön vår svensk/finska export Puma Swede är? Av okänd anledning surfade jag in på Privés hemsida och hittade något som hette "Våga fråga" där en massa kåta småglin och gubbar ställer frågor till henne om allt mellan himmel och jord. Kanske mest om det som finns mellan benen men ändå. Hennes svar är så underbart frimodiga, snuskiga och totalt opretto. Jag hade helt fått för mig att hon hade världens mest uppblåsta ego och att det kanske stigit henne åt huvudet att vara så känd, eller att hon kändes förställd och oäkta, men ack så fel jag hade.
Nu har jag sträckläst både hennes blogg på Privé och även den fristående där hon skriver på engelska och jag känner mig - som min vän N - skulle sagt "kåt, glad och tacksam". Först tänkte jag säga att det kanske inte är världens mest intellektuella läsning, men sen hejdade jag mig. Hon skriver förvisso mest om sena nätter, fester och vem hon knullat, både proffessionellt och privat och sen kryddar hon såklart inläggen med tusentals bilder, avklädda, påklädda, nakna, sovande.. ja allt! MEN, sen insåg jag att det är visst intellektuell stimulans, eftersom den får mig att bejaka den sidan hos mig som jag mer och mer glömmer och gömmer. Det brukade vara min dröm, att flytta till en stor villa på Ibiza med ett dussin av Puma Swedes.
Nu är det inte en dröm längre eftersom det är ett tunnt skikt och jag behöver så mycket mer. Och av alla delar jag pusslar in i mitt liv är det just den här delen som är svårast att inkludera. Den exhibitionistiska, utsvävade glada, lättjiga "porren". Med situationstecken eftersom jag inte vet vad jag ska kalla det. Jag har så länge jag kan minnas alltid stått/legat och kråmat mig naken framför spegeln och mmmat för mig själv. Inte minst sen jag fick mina överjordiskt fantatiska plasttuttar. Senast nu på julen när jag och M sov hos mina förädrar där det finns garderober med spegeldörrar låg jag och bara glodde på mig själv och beundrade mig från alla de tänkbara vinklar. Och tänkte, damn, vilken jääääädra kreation alltså. (Micke var mest intresserad av sin bok, mina tuttar får han ju se i överflöd så de är ju inte direkt något exotiskt längre). Och just då tänker jag att det är synd att inte fler får uppskatta och se vad jag ser. Precis som att måla en sketasnygg tavla eller designa årets hetaste sko och gömma den i garderoben, för sig själv. Det är synd.
Men det som är mest synd är att jag inte bara skiter i omvärldens oförlåtande moral i att det skulle vara fel att tjäna pengar på sin kropp. Som glamourmodell, strippa, prostituerad, porrfilmsskådis eller whatever. Jag sitter och harvar på nåt jävla skitjobb som suger musten ur mig, istället för att klä mig i en snygg latexdräkt och känna mig het, glad och ha kul. Sedan skulle jag tapetsera väggarna med mina egna bilder och tjata ihjäl M att kolla hur snygg jag är. Det är förstås också av ren omtanke för mina närmaste, som jag inte tagit det steget. Oavsett om det är mitt ansvar eller inte, det där kan man ju diskutera i oändlighet, mjoo.
Hur som helst, där blev det lite sidoventilering (överlag vet att mina texter i denna blogg dessa dagar totalt saknar snygg meningsbyggnad eller korrlästa stilmästerverk, men här är jag just nu i livet). Det primära var att lyfta fram denna Puman som en skön frisk fläkt bland alla muterade fashionistor. I love her. Jag har så länge längtat efter en "ytlig" blogg att följa, som är just mycket yta men som ändå är något mer och för mig är detta spot on.
Nu är det inte en dröm längre eftersom det är ett tunnt skikt och jag behöver så mycket mer. Och av alla delar jag pusslar in i mitt liv är det just den här delen som är svårast att inkludera. Den exhibitionistiska, utsvävade glada, lättjiga "porren". Med situationstecken eftersom jag inte vet vad jag ska kalla det. Jag har så länge jag kan minnas alltid stått/legat och kråmat mig naken framför spegeln och mmmat för mig själv. Inte minst sen jag fick mina överjordiskt fantatiska plasttuttar. Senast nu på julen när jag och M sov hos mina förädrar där det finns garderober med spegeldörrar låg jag och bara glodde på mig själv och beundrade mig från alla de tänkbara vinklar. Och tänkte, damn, vilken jääääädra kreation alltså. (Micke var mest intresserad av sin bok, mina tuttar får han ju se i överflöd så de är ju inte direkt något exotiskt längre). Och just då tänker jag att det är synd att inte fler får uppskatta och se vad jag ser. Precis som att måla en sketasnygg tavla eller designa årets hetaste sko och gömma den i garderoben, för sig själv. Det är synd.
Men det som är mest synd är att jag inte bara skiter i omvärldens oförlåtande moral i att det skulle vara fel att tjäna pengar på sin kropp. Som glamourmodell, strippa, prostituerad, porrfilmsskådis eller whatever. Jag sitter och harvar på nåt jävla skitjobb som suger musten ur mig, istället för att klä mig i en snygg latexdräkt och känna mig het, glad och ha kul. Sedan skulle jag tapetsera väggarna med mina egna bilder och tjata ihjäl M att kolla hur snygg jag är. Det är förstås också av ren omtanke för mina närmaste, som jag inte tagit det steget. Oavsett om det är mitt ansvar eller inte, det där kan man ju diskutera i oändlighet, mjoo.
Hur som helst, där blev det lite sidoventilering (överlag vet att mina texter i denna blogg dessa dagar totalt saknar snygg meningsbyggnad eller korrlästa stilmästerverk, men här är jag just nu i livet). Det primära var att lyfta fram denna Puman som en skön frisk fläkt bland alla muterade fashionistor. I love her. Jag har så länge längtat efter en "ytlig" blogg att följa, som är just mycket yta men som ändå är något mer och för mig är detta spot on.
Det här är ju lustigt med tanke på min extrema frånvaro av bilder på mig sjäv men för ett tag sedan hittade jag min blogg på flashback, listad under "storbystade svenska bloggtjejer" och jag antar att de läsare jag har som hittat mig genom det forumet redan läser dessa, men om någon annan är nyfiken.
Pleasure!
Pleasure!
Kommentarer
Postat av: JAE
Det här är intressant, men inte helt oproblematiskt. Jag beundrar ditt sätt att bejaka och hänge dig åt din sexuella utstrålning. Och jag förstår att det är svårt att helt inkorporera det i ett "vanligt liv"- även om du försöker. Däremot undrar jag inte om det är just det spontana i det som gör att det blir livsbejakande. Det faktum att det är pengar med i spelet, för Puma och hennes likar, gör ju att det finns ett "tvång" med i spelet som är svårt att bortse ifrån. Jag läser gärna mer du har att säga på detta ämne. Kram/Jae :)
Trackback
