La Bella Vita

Ibland tänker jag på vilka konstiga saker man minns från när man var barn. Helt absurdt konstiga saker. Undrar varför just det fastnat liksom.

Jag minns när vi skulle formulera dödsannonen till min morfar. Mamma var verkligen övertydlig om att det absolut inte fick står "Vår kära". Det var katastrof. Det skulle stå "Vår älskade" eller "Vår innerligt älskade" eller något sånt. Det där har verkligen etsat sig fast i mig, så när jag ser en annons som börjar "Vår kära" så tänker jag att det är helt fel. 

Det fenomenet är för övrigt det värsta jag vet. Ni vet - föräldrar som programmerar in saker i sina barn och sen ifrågasätter vissa aldrig det under sin uppväxt. De bara lever så och många blir därför trångsynta och helt oförmögna att öppna upp sig för andra möjligheter. Har man väldigt konservativa föräldrar kan man alltså växa upp till dito om man inte är "smart" nog att tänka efter själv. Gud ska veta att jag träffat på fler sådana människor i mitt liv än motsatsen, tråkigt nog.
 
Men den här gången skulle ju inte mamma lära mig något, jag överhörde henne prata med någon annan och jag älskar ju ord, har alltid gjort, så det kanske är därför det där fastnade. Och om jag kontemplerar över det nu så håller jag ju med. Jag skulle själv hellre bli kallad "innerligt älskad" än "kär" om min familj nämnde mig i en dödsannons. Men oavsett om jag tänker att det ser "fel" ut med "vår kära" så tvivlar jag inte på att de älskar den de mist mindre för det. Vissa bryr sig säkert inte alls över en simpel annons och för andra kanske det är hela världen i ett svart töcken av sorg.

Jag kan tänka att det är en väldigt fin egenskap jag har. Att jag kanske ofta ser något som i mina ögon är "konstigt/fel/fult/märkligt" och min första reaktion är att det är just det. MEN att jag är stor nog att tänka lite längre, att det faktiskt finns en mening med allt och att min sanning verkligen inte är den enda och den rätta. Jag önskar att många fler jobbade på att utveckla den egenskapen. Världen vore trevligare då.