La Bella Vita

Ni kanske minns när jag och Therese hamnade mitt uppe i ett skottdrama i Bangkok där en ilsken man hade ihjäl exfrun, hennes nya man och sitt eget barn. Någon form av PTSD håller sig kvar för nu då jag hör smällar i form av t.e.x raketer jag inte kan se blir min spontana reaktion att gömma mig eller springa. Att någon skjuter. Tänk då på alla de som flytt från krig. Hur många associerar inte dessa ljud med bomber och död. Och de stackars djuren, de skakar av rädsla. Oaktsamma människor skadar sig.

Nej jag klarar mig utan det där.

Jag hade en så märklig dröm inatt, som etsat sig fast.

Jag var på mitt jobb, Birka Paradise. Skrovet kom för nära en kant och började hastigt läcka in vatten. Det stod klart rätt snabbt att båten skulle sjunka och jag letade strategisk upp en plats varifrån jag kunde kasta mig ut från en icke livsfarlig höjd, hoppa och även hinna simma tillräckligt långt bort för att inte dras ner med dess virvlar. Väl i havet ropade jag först på min pappa. Pappa svarade varpå jag ropade på min mamma. Svar även från henne. Lättnad. Vidare skrek jag efter min syster, samt bror med familj. Inget svar. De var borta.
Förtvivlan, sorg. NEJ! Varför?

Minuter senare närmade sig en av Siljas blåvita och även det fartyget började ta in vatten och sakta söka sig ner i djupet. Jag såg våldsamma scener av en man som fick foten hastigt avhuggen av ett flygande föremål. En haj kastade sig upp på däck och drog ner en människa i farten. Panik, hets, skrik och dödsfruktan. På något märkligt sätt frammanade jag ett hål i havet. Ett hål med en trappa däri, en trappa upp, en väg ut. Jag stod på översta trappsteget och hejade. Skyndade på folk, peppade dem att springa, uppåt, fort nu innan hålet skulle sluta sig igen. Jag räddade många. Mängder av desperata och uppgivna människor fick en andra chans. Men där var ett litet barn, han kom nästan ända fram. Då plötsligt förvandlades trappan till en rutschkana och sekunden innan jag hann greppa hans arm gled han tillbaks ner. Slurp var allting återigen mörkt, kallt, mördande hav.


Jag vet inte vad drömmen betyder, men min absolut första tanke var att dra paralleller till dagen då min intuition räddade mig och tolv släktingar undan tsunamin. Dagen då jag tvärvägrade boka jul-och nyårsresan till Thailand till förmån för Karibien. Trots att  Thailand var ett drömresmål. Ibland får vi så enormt tydliga tecken - LYSSNA PÅ DEM!

Tystnad.. åter tystnad. Skal.

Så ringde Isabell. Bellis. Hon kan nosa sig till svackor. Och toppar med för den delen. Några få ord räcker dessutom för att få mig att blicka uppåt och framåt. Garva, och känna den lilla ro jag annars ibland tappar bort. Jag lär mig mer och mer att försonas med mina hastiga kast mellan livsrus och vad som känns som sjunklera. Bipoläritet light, om man nu får ta sig friheten att skämta lite i den gravallvarliga psykologin.

Vilket leder mig in på en annan favorit av KB.


Förtvivlad ropar du:
Var är det visa ordet,
som ensamt läker världens
förgiftade sår?
Och var är tanken,
å ge oss tanken,
som leder ut ur tiderna,
där dödens ande rår!

Var tyst.  Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.
Din stora förtvivlan
är inte tom ångest,
den har en ton av våndan
i djupen där det vill.

Det blinda mörkret våndas
av hemliga drömmar,
som ingen ser, och ändå
är de nära i allt.
De kan inte sägas.
De kan inte tänkas.
De måste först levas fram
till väsen och gestalt.

Bed inte om ord,
bed inte om tankar,
men bed om del i våndan
från vår rot under jord.
Det Tigande tänker
i kött och blod och vilja
och slungar kanske sist som eld
dig -- sitt ord.

Min senaste insikt är att jag har hutlösa krav på mig själv. På ett ohälsosamt och destruktivt vis. Superlativen räcker inte till, för vad jag anser mig behöva vara. Inte nog med det, vidare är jag övertygad om att andra människor ställer dessa krav på mig, också. Och istället för att bli inspirerad av människor blir jag stressad och pressad. Känner mig fel i allt jag är och gör, räcker tamefan aldrig till.

Det är inte alltid helt enkelt att skilja på sina egna oönskade tankar och de som tillhör din omgivning, men att projicera sina svagheter på andra för att rentvå sig själv är sannerligen inget nytt fenomen. Det kan krossa vilken relation som helst, såvida båda är klarsynta nog att se vad som sker. Men inte vill göra något åt saken.

Jag vet att det kryllar av ideella organisationer och att det är helt omöjligt att hjälpa alla. Men man behöver inte ha det speciellt fett för att avvara en hundring eller två varje månad. Exakt till vad spelar mindre roll, men för mig faller det sig naturligt att hjälpa hundstall. Jag gråter tills mina inälvor hänger utanför min kropp när jag läser om de stackars små liven och deras öde. En bild, ett ord gör mig fullkomligt förtvivlad. Ingenting annat gör mig lika känslomässigt utmattad.

Inga tårar i världen hjälper. Min empati på avstånd är inte värt ett skit. Men det absolut minsta jag kan göra är att sprida mina känslor vidare, till de av er som delar dem.

Här och nu vill jag kasta min önskelista i den öppna spisen. Inte bara årets, utan alla år framöver. Om ni verkligen genuint vill ge mig presenter eller julklappar så vädjar jag till er att göra en inbetalning till den här organisationen eller motsvarande. Då blir jag glad, på riktigt. Jag tycker även det är suveräna klappar till barn som får så mycket leksaker så de drunknar. Eller i doppresent, som jag gav min lilla brorson. Barn älskar ju djur.

Ordet jag inte orkar höra eller se en gång till. Julmys. Eller ännu värre; Jul mys.

Jaja. Hypen, hypen. 

Pepparkaksdegen ger bara kaloriångest, julmusiken börjar bli liiite tröttsam (nytänkande, någon?), ingen djup och kall snö, julklapparna är lätträknade och att öppna luckan i kalendern ger inga euforikänslor. På jobbet ingår ingen pysseltimme där man får klippa och klistra. Vuxna människor skickar tvångsjulkort till "vänner" och ger artighetsgåvor ingen jävel vill ha. Ligger sömnlösa över alla lögnaktiga ömhetsbetygelser. Vidare flödar spritglöggen och pinsamma julfester. Orden god jul blir så uttjatade så man undrar om de faktiskt kommer funka igen om ett år. Ungarna blir besvikna när de inte fick den fetaste klappen och föräldrarna tar lån för att slippa sitt mindervärdeskomplex som annars lyser starkare än alla lågprisljus i hela huset. Maten, julmaten är lika ouppskattad av min gom, än idag. Och värst av allt: Grisarna plågas och skriker, innan de slutligen befrias i slakteriet. 

Jo. Jag är bitter, äckligt otacksam och jag vet att jag låter som en jävla baby. Men om det är vid något tillfälle jag önskar jag var 20 år yngre, så är det just vid jul.

I väntan på att någon oljeshejk ska kidnappa mig och placera mig permanent på något flådigt SPA gör jag det bästa av situationen. Kan kanske till och med vänja mig vid detta.

Min största dödssorg jag upplevt var när min älskade lilla tax Eddi dog. Han var min vapendragare, själsvän och trogna bästis. Än idag händer det att jag brister ut i tårar när jag tänker på dagen han drog vidare till de sälla jaktmarkerna.

I natt vaknade jag av att det kändes som om någonting vaggade mig från sida till sida. Sömndrucken och oerhört yr var min enda tanke "är det någon ande på besök?". Minuten senare somnade jag om. Jag drömde om en hund, det var inte Eddi, men det var en liten varelse som jag höll tätt intill mitt bröst. När jag vaknade präglades upplevelsen dock av Eddis energi. Hans personlighet var omkring mig i timmar. Framme på t-centralen ledde mig något osökt in på Pocketshop där ögonen direkt föll på boken "Taxar, kärlek och sorg". Jag köpte den innan jag hann blinka, trots att jag i vanliga fall alltid noga överväger bokköp.

Med boken i min hand både skrattar och gråter jag. Aldrig har jag känt igen mig så, i någons sätt att skildra känslorna jag själv hyser för hundar, och i synnerhet Eddi. Författaren (Yrsa Stenius) bakar samtidigt in en liten självbiografi och jag känner igen mig även i henne själv. När jag läser känns det som jag får någon slags upprättelse.
Som att boken är skriven för mig.

Vaknade stelfrusen. Trött trött trött trots fjorton timmar sömn. Har slätbokat resten av veckan för en energiinjektion hemma på Vandö. Det har blivit mycket av det på senaste tiden, men jag kan inte få nog. Tjocksockor, natur, bastu och bara vara. Accepterande föräldrar som vet vem man är. Vad blev jag utan det? Förmodligen sjuk i huvet.

Som litet och en aning inåtvänt kid blev jag matad med att jag måste lära mig säga nej när jag inte vill. Våga säga när jag inte orkar, känner för eller har lust. Jag fick gneta på ett par år innan jag vågade vara ärlig och inte ständigt dra små lögner när "kompisar" ringde. Det är något jag varit stolt över, något jag verkligen känt har varit rätt mot mig själv. Även om jag samtidigt har skämts över att inte vara den där sociala, trevliga typen. Skämts överlag över att alltid känna mig som en kuf. Det är med värme i hjärtat jag hör min treåriga brorson säga att han vill vara ensam en stund, eftersom jag så kan relatera. 

Alla tycks inte dela uppfattningen om att man ska lyssna på de här signalerna. Jag vill som tidigare nämnt komma ifrån min självcentrering och egoism eftersom det leder till ensamhet, bitterhet - ett jävligt tomt, kärlekslöst och tråkigt liv. Men var exakt drar man gränsen för hur mycket man kan vara och göra för andra på bekostnad av sig själv. Återkommande tankar, inga enkla svar.

Trött är jag. Och sova ska jag. Tänk när det är dags att offra sömnen för skrikande ungar. Jesus. Inte där än. Inte alls!