Closer
Man kan säga att jag ägnar merparten av min tanketid till att fundera på mitt nästa move i livet. Det måste hända något till hösten. Efter sommar, semester, bröllop.. Det är dags att göra vad fan som helst, bara det är nytt, bara det är ett bryt. Inte stagnera.
Den absolut mest förvånande utveckling som skett inom mig det senaste året är att pengar får mindre och mindre betydelse för mig. Drastiskt mycket mindre. Jag har förvisso aldrig varit karriärfokuserad men ett ekonomiskt oberoende har nog alltid funnits i min livsdröm. Som en liten golddigger. Även om jag har intalat mig själv att jorå jag kan gifta mig med någon rik gubbe bara för pengarna - så har jag innerst inne vetat om att det kan jag ju inte alls. Inte för att det är icke PK men för att jag bokstavligt talat hade avlidit av att leva så förljuget. Kroppen hade lagt av om jag gav mig in i en sådan livslögn.
Just nu känner jag att vad jag än väljer att göra näst så spelar pengarna ytterst liten roll. Det ska givetvis komma in lika mycket som det går ut och ett litet överskott är önskvärt eftersom jag självklart vill kunna unna mig både upplevelser och saker nu och då. Och jag vill inte sitta i en total beroendeställning till någon annan, jag vill ha mina egna stålers. Men det räcker så. Där jag är just nu värderar jag allt annat så mycket högre. Det är en mäktig känsla. Att inte förglömma är ju sjävklart att jag har min M att tacka för att jag är priviligerad att jobba så lite, eftersom han drar in betydligt mer guldpengar utan honom vore det inte möjligt, men det är liksom hela min inställning som verkligen loopat. Ja jovisst kan jag ibland få syn på något jättedyrt och jätteonödigt och önska att jag kunde få det just där och då. Men den känslan ebbar alltid ut och tillfällena blir färre och mer sällsynta då jag har fått ett annat förhållningssätt till "prylar" nu och känner att jag faktiskt vill tänka på min konsumtion, om inte för framtida barn så för djuren! Precis som min kropp mer och mer verkligen talar om för mig att sluta äta kött. Kroppen säger det alltså, inte hjärnan. (Om jag hade en jävla massa pengar skulle jag definitivt lägga en stor del på mitt utseende, för att det är KUL. Och jag menar inte att jag har fått en negativ syn på pengar i sig. Det är livsförenklande medel och det ger en sjujäkla frihet - MEN här och nu betyder allt annat jag har mycket mycker mer).
Det som verkligen pockar på tydligare och tydligare just nu är min andliga utveckling. Solo kom. Han öppnade mina ögon igen, han tar mig tillbaks till mitt inre barn, som vet vad jag egentligen behöver, vem jag är och vad som får mig att må bra. Han får mig att se saker jag blundat för, han får mig att uppskatta känslor och omgivningar som jag glömt att jag älskar. Framförallt tar han fram den okonstlade och villkorslösa kärleken som gör mig till en bättre människa. Jag gör fortfarande meningslösa saker som man "ska" göra för att man är människa. Eller för att jag är jag. Saker som folk förväntar sig att jag ska göra. Om jag inte gör dem tänker folk men herregud vilken tråkmåns, vad fan hände med henne. I don´t judge, jag har tänkt detsamma om andra. Men det är faktiskt bara små små saker, som inte repar själen, så det är okej. Det är på sin höjd det att jag slösar tid ibland. För att sedan komma ut i skogen eller på sjön eller dofta på den där tassen, och bara "aaaaaaaaaah, LIFE".
Alltså djuren. Naturen. Att känna mig jordad.
Så länge det finns speglar och smink så kommer jag förbli ytlig också (dont you worry). Jag hävdar fortsättningsvis att yta är en del av min identitet men jag har fått en helt annat avslappnad inställning till även den. Jag känner inget behov av att kriga. Jag är en mycket godare vän med mitt yttre idag och jag försöker må bra i hur jag ser ut med diverse skavanker. OBS! Jag menar inte att jag tänker förfalla eller "tillåta" mig att bli tjock och så vidare och notera också att jag fortfarande är för stora plasttuttar, botox, fillers, smink, hår och extra extra av allt. Mina stilförebilder fortsätter att vara det. Men jag värderar inte och reflekterar så mycket över det längre. Jag bara.. är. Det har funnits mycket känslomässighet och en del negativ sexualitet i mina val av yttre attribut men de känslorna är utspelade, utagerade. Kvar är bara ren och skär och snygg plast.
Det jag tänker mig är att det kanske ändå vore en idé att gå åter på hudterapeut-banan. Fast inte i traditionell form. Det vore en grund jag kan testa bygga på. Som det känns nu vill jag få in andligheten i mitt yrkesmässiga liv så småningom och att börja med "vanliga" behandlingar vore definitivt ett steg på vägen. Den karamellen har jag faktiskt gått och sugit på ett bra tag nu..
Sådärja. Det var en liten update på mitt liv. Hörs snart igen!
(Kanske märkligt med en vinterbild nu men jag tycker den är vacker. En ljusbro!)
Mina hundar
När vi satt på tåget från Malmö klev det på en medelålderskvinna med en liten liten chihuahua. Hunden var lite äldre och ustrålade lugn och lilvserfarenhet. Kvinnan ustrålade en sådan kärlek till den lilla varelsen, att den gick att ta på. Jag ville nästan säga det till henne, att hon var hänförande, rörande. Att jag önskade alla var så.
Hundarna i mitt liv har stått för magi. De har lärt mig känna en kärlek som jag aldrig kan känna för en människa. Och när jag förklarade för M vad jag såg i den här kvinnan och hennes lilla vavva, påstod han att han kan se detsamma i mig och Solo. Det gjorde mig väldigt lycklig och varm. Så fint.
Nattliga reflektioner.
Jag saknar verkligen mina stora läppar.
Jag vill väldigt gärna göra dem igen innan bröllopet - dock är proffset som gjorde dem snyggast ever på mammaledigt och jag är osäker på om jag vågar göra dem någon annanstans. Crap.
Ink me
Det har hänt en väldigt drastisk förändring i mina ideal. Förutom mycket plast, smink och hår har jag nu insett att tatuerade tjejer är det hetaste som finns.
Så, jaha. Nu måste jag skaffa en jädra massa tatueringar. Om ni tänker "det kanske bara är en fas" och att jag ska tänka efter före så kan jag meddela att när det handlar om utseende har jag inget förnuft. Just nu blir det ju dock bortprioriterat kostnadsmässigt men en dag skulle jag gärna börja dra mot det här hållet. Jag vet inte var det här kom ifrån, jag har aldrig tyckt att det varit fult men inte heller tänkt wow! Eller ja.. jag såg en tjej med platinablondt hår, sillisar och konstverk över hela kroppen i Thailand en gång och hon gjorde mig både kåt och hänförd. Det var den gången liksom, men det hade jag glömt. Och nu.. flera år senare är det plötsligt av okänd anledning jätteaktuellt för mig. Sjukt snyggt. S J U K T.
