Sexton dagar
Om jag fick möblera om i nuet skulle jag föredra en längre ledighet. Jag skulle vilja vara ensam en hel dag.
Men. MEN. Ett stort men. Egentligen lämpar det sig inte för längtan och önskningar nu. Det lämpar sig att söka efter befrielsen. Idag packar jag min sista jobbväska. Idag är sista gången jag fyller den sprängfyllda och tunga necessären med dubletter eftersom jag aldrig minns vad jag lämnat på jobbet. Sista hejdået och den speciella sucken i dörren.
Jag kan inte förstå det. Jag tror inte heller jag kommer att förstå det förrän nästa gång kommer då jag ska åka, men inser att jag får stanna hemma. Kanske är det den dagen den totala känslan av frihet infinner sig? Eller, om sexton dagar när jag kliver av. När min hytt ekar tom, redo för någon annan att ockupera. Hur som, så vet jag att ingenting någonsin känts så definitivt och självklart som detta.
Snipp snapp snut..
Vi närmar oss ett SLUT.
It´s all about THANK YOU.
Ord känns så små i sammanhanget. I synnerhet det till synes lilla ordet tack. Fyra bokstäver. Hur kan så få och så små bokstäver i en enkel kombination göra det hela rättvisa? Det går inte.
Jag lever i en ständig insjö av kärlek. Trots att jag är ett trasigt och sorgset och stundtals krävande förvuxet barn överöses jag med kärlek. Trots att jag är en obotligt pessimist med självförakt och offerkofta och stundtals är expert på martyrskap överöses jag med värme. De bara älskar och älskar. Mig.
Julen sägs vara en gemenskapens, värmens, kärlekens högtid. Men vid bestämda datum när man ska, wait for it - mysa - och älska och ni vet vara så himla perfekt, det är då jag blir sur, trött, tvär och omysig. Suckar och drar mig undan. Är jobbigt needy. Jag älskar inte mindre. Men det blir en blockering. Jag kan inte leva på beställning. Inte på kalenderbestämda datum. Namnet julafton får mig inte att nå nirvana, liksom.
Men ingen bryr sig. I "vårt" hem krävs ingenting mer än att man hjälper till så att ingen måste göra all mat eller dukning. (Och t.om. där har jag lite av ett frikort eftersom jag är yngst, mest manipulativ och sämst i köket) Men that's it. Ingen förväntas vara något. Leverera eller må si eller så. Det är klart alla bär på någon slags förväntning, men den är marginell. Så den som har lust dricker sprit. Den som vill går ut. Kommer in. Man äter om man är hungrig. Badar bastu i omgångar. Sjunger kanske. Eller låter bli. Dansar runt granen. Sover, vaknar, tar för sig i kylskåpet. Någon vill gå i kyrka. Men inte en annan. Jaha. Jag som avskyr julmat äter något annat. I mångt och mycket gör vi ändå allt ihop men det är för att ingen måste. Lusten styr och lust som inte är framtvingad är härlig, njutningsfull och fin. Avsaknaden av traditioner, tider och bestämt program är den absolut bästa traditionen vi kan ha. Äkta, okonstlat och dysfunktionellt. .
Tomten kommer och jag älskar att jag får känna mig som en bortskämd skitunge och för några timmar är jag plötsligt gladast av oss alla. Trettio (!) paket senare väger jag materiell lycka mot kärlek och ler likt Grinchen inombords över det faktum att det just den dagen är helt okej att inte jämföra. Bara njuta.
Tack Mamma.
Tack Pappa.
Tack Syster.
Tack Syster.
Tack Älskling.
MIN dag.
Jag vaknade tisdag morgon 05 spänd likt ett barn. Och ramlade in 07 följande morgon så hög på livet att det nog kanske räcker fram till min dödsdag. Jag upphör aldrig förvånas över hur mycket upplevelser som får plats i mitt liv. Hur mycket magskratt som kan bubbla ur mig, hur många flaskor champagne jag kan sänka och hur många hysteriska nätter jag kan avverka.
Massor med paket. Massor med uppmärksamhet och massor med champagne. Jag är överjordiskt lycklig över att ha de mest spektakulära människorna i min själsliga närhet. Till er som var delaktiga i min födelsedag - Jag älskar er sjuhelvetes mycket.
Dessa paket var dagens finaste.
Min glamourapa var hemma från New York.
FinPetra hängde med trots sjukdom. Hon är ett partymonster av rang.
Dagens bästa present. En lito signerad Gynning!
Belöningen.
Intervjun gick såklart spektakulärt bra.
Nu tar jag jullov. Med allt vad det innebär.
Inte från bloggen, utan från ni vet, tråkiga saker.
Nu stressar vi ner och knullar mer!
Bra, Tack, Hjälp.
Att varsamt smörja in brösten i en sockerdoftande lotion framför spegeln är helt klart underskattat. Att sedan ta på ett par stripper heels och fotografera mig själv naken, det ger mig en svårslagen ytlig lycka. Jag skulle kunna tapetsera hela lägenheten med bilder av en naken jag. Alltså mums!
Jag vill inte vara deprimerad på julen. Jag vill njuta och känna mig fri. Så jag går på intervjun imorgon. Och så briljerar jag. Men sen släpper jag det och låter allting vila. Jag kommer inte dö. Och världen kommer inte gå under.
Jag har ju en rosa badrock. Och rosa kamera.
Vad mer kan man begära?
Abuse
Har svårt att njuta av ledigheten. Kroppen har kolat men inte huvudet. Är mentalt kvar på jobbet. Kanske är jag rädd för vad jag känner om jag släcker ner. Om jag tänker på framtiden som inte är så långt fram längre - att jag behöver en plan, och att jag behöver göra ett bättre val nu. Ett val som för mig framåt, inte bakåt och inte i stagnation.
Först tänkte jag att jag kan ta vilket jobb som helst, bara det är i land. Bara jag får sova i min egen säng varje natt och få en skälig lön. Jag tänkte att gå ner i lön är en tråkig men nödvändig bieffekt. Ju närmare det kommer, desto mer inser jag att dessa lättvindiga tankar dels varit ett måste för att sparka mig själv i baken att komma därifrån men också är en total lögn för mig själv. Jag vill inte gå från skit till skit. En ångest byts ut mot en ny. Jag förtjänar så mycket mer än ett att bara sitta av tiden. Jag kan så mycket mer. Jag är värd så mycket mer.
Först tänkte jag att jag kan ta vilket jobb som helst, bara det är i land. Bara jag får sova i min egen säng varje natt och få en skälig lön. Jag tänkte att gå ner i lön är en tråkig men nödvändig bieffekt. Ju närmare det kommer, desto mer inser jag att dessa lättvindiga tankar dels varit ett måste för att sparka mig själv i baken att komma därifrån men också är en total lögn för mig själv. Jag vill inte gå från skit till skit. En ångest byts ut mot en ny. Jag förtjänar så mycket mer än ett att bara sitta av tiden. Jag kan så mycket mer. Jag är värd så mycket mer.
Ska på arbetsintervju igen på måndag. Det är ett jobb jag inte alls vill ha. Men jag låtsas att jag vill det, för att faktumet att ha ett jobb innan deadline väger över mer än att värna om mig själv. Om jag skulle få det här jobbet - som är precis lika menlöst som alla andra jobb jag hittills sökt - skulle jag antagligen tacka ja. Jag skulle spela jätteglad och dricka champagne och ljuga ännu mer för mig själv om hur bra allting blivit. Sen skulle jag gå och lägga mig i fosterställning och gråta. Veta att nu är det bara att låsa käken igen. Men på en ny arbetsplats. Och nya tider. Stå i duschen varje morgon och iaktta mönstret på duschdraperiet och försöka drömma mig iväg till allt annat än där och då. Och känna mig precis som en förljugen förlorare, av den typ jag föraktar. Att jag misshandlar mig själv är knappast en nyhet men man skulle kunna säga att jag missbrukar mig själv också.
A total waist av något som skulle kunna få vara så mycket mer.
<3 Mitt livs LOVE
Come what may
De tio dagarna närmar sig sakta slutet och jag har haft en ovanlig mottaglighet för reflektion i kroppen. Eller ja, hjärnan. Jag förebereder mig för en ny livresa. Det lilla barnet i mig verkar göra en djupdykning ner i förflutet mörker och polett efter annan trillar ner. Det är stundtals ledsamt men som vilken terapi som helst. Läkande.
I miss the blond me.
Säga vad man vill. Jag är blondin i hjärtat. Jag har försökt nu med det mörka håret men det känns aldrig riktigt riktigt som jag.
Det HÄR är ju JAG!
Det HÄR är ju JAG!
My hero
Karins absoluta mästerverk.
Kan läsa den om. Och om. Och om igen.
En miljon gånger, minst.
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
Snart är era händer min konst
Jag har inget tålamod och när blixten slår mig i huvudet så är det no return. Jag signade upp mig för en nagelteknolog-utbildning i februari. Den var ju inte svinbillig men jag tycker att jag förtjänar det. Jag tycker att jag är värd att få lära mig något nytt. Allt jag vill göra - det gör jag. Och inget stoppar mig. Kvantfysik är en riktig pärla.
Det blir årets julklapp till mig själv. Istället för läppar och botox.
Det blir årets julklapp till mig själv. Istället för läppar och botox.
Worst. Dinner. EVER.
Vi hade möte igår, med vår "samarbetspartner" som vi inte samarbetar sådär överdrivet bra med. Efteråt bjöds det på middag och vi tänkte att en gratis trerätters ändå kunde liva upp det här långa plågsamma passet. Big mistake. Huge. Humongous.
I sann dagisanda fick vi inte sätta oss på valfri plats, detta trots att det inte heller var bordsplacering. Således hamnade jag vid ett bord med min bästa, som hatar kallprat ännu mer än mig (ja det är möjligt), en tyst äldre kvinna med social kompetens som en amöba och.. tamdadam - ägaren av företaget ifråga. Att kalla stämningen krystad vore att ta till i rejäl underkant. Det här var återigen ett ögonblick av mitt liv som liknade en komedi - med nackdelen att man inte kunde skratta hysteriskt förrän allt var över.
Allt jag för mitt liv försökte tänka var: Se det som social träning.
Det finns ett skäl till varför jag undviker bjudmiddagar, i synnerhet sena nattklubbsvarianter trots att gratisspriten flödar och stämningen i slutändan blir bananas. Även fast det är brösten som är bjudna och jag med dem, liksom. På den nivån. Det enda jag behöver göra är att sitta där. Men jag går inte dit, allra minst nykter, därför att det är tortyr.
Therese tyckte dock att jag styrde skeppet galant, och visst kan jag dra nytta av min skådespelartalang i stunder som den där. Men seriöst. Imorse vaknade jag med en bitter smak av ångest. Och inte på grund av sprit, för jag drack vatten. Men för låtsasmänniskor, låtsasprat, låtsasintresse, allt på låtsas. Jag kräks.
Vi åt säkert sjutusen kalorier, helt i onödan, eftersom vi inte kunde njuta av maten. Jag tappade gaffeln. Sen kniven. Och många av er vet att jag äter lika slafsigt och snabbt som en hungrig hund. Till många mäns stora förtret. (Gud vet hur många som avstått mig för min naturliga okvinnlighet).
Networking, mingel och middagar med ett märkligt syfte, det överlåter jag till er som vill. Och kan.
I sann dagisanda fick vi inte sätta oss på valfri plats, detta trots att det inte heller var bordsplacering. Således hamnade jag vid ett bord med min bästa, som hatar kallprat ännu mer än mig (ja det är möjligt), en tyst äldre kvinna med social kompetens som en amöba och.. tamdadam - ägaren av företaget ifråga. Att kalla stämningen krystad vore att ta till i rejäl underkant. Det här var återigen ett ögonblick av mitt liv som liknade en komedi - med nackdelen att man inte kunde skratta hysteriskt förrän allt var över.
Allt jag för mitt liv försökte tänka var: Se det som social träning.
Det finns ett skäl till varför jag undviker bjudmiddagar, i synnerhet sena nattklubbsvarianter trots att gratisspriten flödar och stämningen i slutändan blir bananas. Även fast det är brösten som är bjudna och jag med dem, liksom. På den nivån. Det enda jag behöver göra är att sitta där. Men jag går inte dit, allra minst nykter, därför att det är tortyr.
Therese tyckte dock att jag styrde skeppet galant, och visst kan jag dra nytta av min skådespelartalang i stunder som den där. Men seriöst. Imorse vaknade jag med en bitter smak av ångest. Och inte på grund av sprit, för jag drack vatten. Men för låtsasmänniskor, låtsasprat, låtsasintresse, allt på låtsas. Jag kräks.
Vi åt säkert sjutusen kalorier, helt i onödan, eftersom vi inte kunde njuta av maten. Jag tappade gaffeln. Sen kniven. Och många av er vet att jag äter lika slafsigt och snabbt som en hungrig hund. Till många mäns stora förtret. (Gud vet hur många som avstått mig för min naturliga okvinnlighet).
Networking, mingel och middagar med ett märkligt syfte, det överlåter jag till er som vill. Och kan.
Nu räknar vi ner.
Jobbar mitt näst sista pass nu. Går på idag, 10 långa slitiga dagar.
Men ni hörde ju - näst sista.
Nära nära nära.
En komplex ö
Igår var mitt gränslösa jag i strålkastarljuset. De är få människor som lyckas plocka fram den sidan i mig på ett varmt och tryggt sätt. Alkohol, droger och vilken klåpare som helst kan frammana det, tveklöst, men då är det som gift och drar ner mig i ett fördärv av det dåliga slaget. Jag har inte skitmycket moral i kroppen och vill inte ha det heller. Men jag vill ha mycket värme, acceptans och sanning för att idag vara intresserad av att ge näring till den depraverade Mia. Lika barn leka bäst.
En sak jag dock inte kompromissar bort är behovet av öppensinnade och härliga kvinnor i min närhet, gärna med promiskuösa eller översexuella inslag eftersom jag älskar hora/madonnan. Och jag behöver "spåra ur" för att veta att jag lever. Det måste inte vara en stor grej, bara det är hysteriskt, oväntat och knäppt.
Saxar tillbaks till tiden då kvällar som igår var vardagsmat och allt gick ut på att ljuga och döva. Förslöa hjärna, bedöva hjärtat och liksom definiera min existens i ett intetsägande skal. Jag hade ännu färre gränser då och jag var odödlig och med på allt. Men om jag vågade känna efter var allt en så uppenbar och plågsam illusion. Alltså inte faktumet att jag var no limit för det ligger i min grundpersonlighet. (Om det någonsin skadade mig så var det inte för att jag kände det. Utan för att någon sa åt mig att det var så). Men allt annat. Jag var känslomässigt hemlös.
Kommer ni ihåg att jag brukade säga:
Tvåsamhet är en organiserad form av olevt liv, en rad icke möten.
Det är kanske den finaste meningen jag vet. Det är fint med dessa polyindivider som älskar så inåthelvete mycket. Ändå lever jag i just tvåsamhet. Ja med bonusen att jag får ligga med kvinnor. Med facit i hand är det värt det. Jag behöver inte direkt kontrollera mig, jag går på autopilot. Jag älskar min man och är formbar. Det blev vi liksom och jag tycker om oss. Jag väljer det här livet med glädje och jag ser det som en härlig resa.
En sak jag dock inte kompromissar bort är behovet av öppensinnade och härliga kvinnor i min närhet, gärna med promiskuösa eller översexuella inslag eftersom jag älskar hora/madonnan. Och jag behöver "spåra ur" för att veta att jag lever. Det måste inte vara en stor grej, bara det är hysteriskt, oväntat och knäppt.
Dekadensen
Jag kokade glögg igår. Man kan dö av skratt bara av blotta åsynen. Jag är verkligen som en elefant i en glasbutik när jag är i köket. (Jag är välsignad med en man som lagar mat till mig VARJE dag. Lyx, jag vet). Anyway. Det var början. Starkvinsglögg spetsad med vodka, det kan sluta på ett sätt och ett sätt bara.
Ni kan få tänka er en annan åsyn, ännu roligare. Jag springer vid 05, in på US Video - ja, springer - i deras trappa med andan i halsen och gastar HEEEEJ! Jag vill ha den billigaste dildon ni har! Bråttom! Detta alltså med skor jag mästrar fint efter ett par glas champagne men inte längre efter tjugofem. Stukad fot är ett faktum men vem bryr sig, jag har fått en fin genomskinlig dildo för åttiofem kronor. Lycka. En kul parentes är att jag förra nyårsafton var där i samma skick, ungefär samma tid och handlade grejer för flera tusen spänn. Då var det dock mitt sällskap som uppgraderade sin goodie drawer. Känns alltid som en bra idé med några flaskor champagne skvalpandes i magen.
Efter lesbiskt sex inspirerat av fantastiska porraktrisen Princess Donna snubblade jag in tidigt i morse med sneakers på fötterna och när jag vaknade stod det två araber i vårt kök och köpte matbordet. Surrealistiskt. Episkt. Hysteriskt roligt. Jag fullkomligt älskar dessa stunder då mitt liv är som en komedi.
