Here is the house, where it all happens.
I've got the love. Do you?
Inspiration
Så ytligt sätt glider hon sakta iväg för att låta Katie "Jordan" Price inta tronen. Eftersom jag är lat i lynnet behöver jag verkligen en spark i arslet och en bok smockad med bilder av idealkroppen visar sig vara en bra grej. Tar således semester från Ben & Jerry ett halvår. Och så på med thermobrallorna!
Det finns inga dåliga väder..
Bara jävligt töntiga argument för att få lata sig!
Flashback
Vinterpromenad
Päls är kvinnligt och glammigt. Extra glammigt här med mysbrallor och mammas för stora jympadojor. Är dock övertygad om att ett par killerheels och bara ben gör den mer rättvisa.
Pussycat dolls får se upp, alltså.
Sicko?
Inatt stod jag på en balkong, vin- och champagnerusig och rökte en cigarill. Tidningsbudet hetsade frenetiskt omkring nere på gatan och då blev jag tvungen att göra stönande ljud och skrika något högst olämpligt. Bl.a. "Åh ja, tryck in din stora schäferkuk i mig". (Det frammanades ur ett tidigare samtal under kvällen där vi diskuterade djursex). Med skräckblandad förtjusning försökte han lokalisera ljudet, jag vet av egen erfarenhet att det inte är överdrivet kul att dela ut tidningar klockan 04.00.
Sådär är jag. Min syster (som ju är psykolog) undrade vid en bilresa i Skottland, där jag oavbrutet babblade olika totalt ointressanta, knäppa och icke-sammanhängade ord, läten, sånger och rörelser, om jag har någon form av tourettes?
Och det känns som det blev bekräftat återigen efter mitt gormande inatt att synapserna inte alltid klaffar.
Alster
Illusionen när dig.
Verkligheten tär dig.
Du är fången i ditt egetskapade luftslott. Ditt snuskiga, smutsiga självbedrägeri.
Du blir vad du tänker.
Fjäderlätt
Dröm tisdag.
En kvinna rökte cigarill och askade på min vita klänning och i min mat vilket ledde till att jag slog henne hårt. Och mycket. Senare gick jag en promenad och blev upphånglad av min kollegas lillebror som är tjugo år, och som också var min kollega i två veckor. Det var hett.
I huset jag växte upp var mamma och jag barnvakt åt min brorson Arvid som satte något i halsen och det rann ett trögflytande slem ur hans mun. Vi ringde aldrig ambulans men jag tror han klarade sig. Han låg i mammas famn och såg tagen ut, men andades.
Max skulle renovera sin lägenhet och den blev invaderad av arkeologer (ja?), fotografer, designers, arkitekter och antikvetare. Hans lya hade dessutom ökat minst 100 kvm, och var inrett som ett engelskt slott. Jag kände mig mest i vägen och hoppade upp på taket på en buss och åkte igenom vad jag upplevde var Stockholm, men som såg ut som London. Jag njöt av all puls och solen som sken. Blev dock avsläppt i vad som såg ut som Uppsala, ute vid en bensinmack. "Hoppas du åker igen nästa vecka" sa negern som körde bussen. Jag smsade Therese som återigen hade flyttat till Stockholm och även hon hade besök av designerproffs som skulle hjälpa henne inreda lägenheten på söder.
I ett linne där mina bröst såg extra enorma ut och en handduk virad runt midjan började jag gå. Kände att jag började få en gyllenbrun färg av det fina vädret och var glad. Gick och gick. Det började bränna i nacken och så småningom när en skolklass passerade kom Jonna, en tjej jag brukade vara barnvakt åt när jag var yngre. Jag frågade om hon hade solkräm, vilket hon hade och hon smörjde omsorgsfullt in min nacke och axlar. Resten av klassen stod och stirrade och ville ha min autograf.
Min promenad i handduken virad runt midjan fortsatte genom drottninggatan här i stan, när jag närmade mig Odenplan såg jag fyra gangstergrabbar med en hund. Hunden gnällde och en av killarna tog upp den i nackskinnet och kastade ner den för ett stup där den skrek tills den bröt nacken mot vad som såg ut som en byggnad i Las Vegas.
Det här var bara en bråkdel av allt jag drömde inatt. För ett par nätter sen drömde jag att jag hade perverst sex med min kusin, halvt mot min vilja. Och innan det hade jag två nätter fasansfulla mardrömmar. Om drömmar verkligen betyder något skulle jag väldigt gärna vilja ha svar på vad.
For the shoes of it
Speglar, skor och kameror.
Just be
I motsats till väldigt många har jag märkt hur jag älskar att åldras.
Insikterna trillar in. Lugn likaså.
Och så blir jag snyggare, också.
Drömmer mig bort till pensionen till och med. 
Fuckin' fantastic.
Someone, like you
Ibland inbillar jag mig att om jag ska ha bara en partner måste det vara en kvinna, även om mina fantastiska lesbiska nära påstår att det knappast är lättare så. Det jag tror är män-neuroser kanske är allmänna relationsneuroser, bara att de blir extra tydliga med män eftersom större procent av dem vill sätta på mig. It beats me. Jag har hur som helst en period just nu, olik någon annan fas i livet. Den kanske inte alltid är helt hundraprocentigt sann och fenomenal, men jag har en stark tro till att den leder framåt, ändå. Jag ljuger kanske för mig själv utan att ens märka det i ren rädsla, men istället för att sänka mig i det, litar jag på min egen förmåga.
Kom hem idag till en total tystnad efter tre veckor med Therese. Det är tomt. Det knöt sig i min mage när det var dags att säga hejdå. I relationen till henne förstår jag vad äkta saknad och längtan är, att genuint älska. Jag hoppas att jag kan bryta ner alla murar och en dag känna allt det och mer därtill i alla de relationer jag valt att ha nära. Bara att kriga på, yes.
Nytankad.
Det har handlat om spöken. Om energier. Slott och whisky. Samtal och shopping. Vin och historia. Skor och Starbucks. Kärlek och skratt. Och ett ständigt frysande. Har levt i uggs och kofta. Men med en mental värme som kompensation. I en trång, röd slottskorridor smockad med tavlor hittade jag hem.
Om ni förväntar er kullar och natur så är jag ledsen. De enda kullarna förevigade är de som sitter på mig. Enjoy this ego trip.
It's my party and I laugh if i want to.
På min säng ikväll efter jobbet låg ballonger och tjugofem paket. Hytten var pyntad med girlanger. Allting i de två spektakulärt fantastiska färgerna rosa och lila. Fina ord skrivna på fina kort som lockar fram tårar blandat med skrattet. Pengar skänkta till hundarna som behöver hjälp. Och presenter som fullkomligt skriker mitt namn.
Det handlar inte om det matierella, om prylar eller pengar. Det handlar om att någon känner dig såväl. Någon bryr sig om vad som gör dig glad, något vet vad du alltid längtat efter. Utan att värdera eller förminska. Någon säger att det är okej att önska. Någon minns och memorerar vem du är i allt det lilla och någon ger dig hundra procent fokus och tanke. Någon vill ge dig en känsla du suktat efter förevigt. Någon vill verkligen ge. Någon gjorde min tjugofemte födelsedag till den bästa någonsin. Och den lilla någon är Therese.
Inga ord kan beskriva.
Tack, tack och åter tack.
Im blessed.
En kastvåg gjorde entré. Med uteslutande positiva energier. Jag log, stort och länge.
Är bra i nuet. Suger på alla känslokarameller lugnt och fint.
Ska träffa kärleksruset Nadine nu. Så ses vi sen, ni och jag.
Aldrig försent, att säga som det är.
Gårdagskvällen: WhiskyCola, insikt och kontrast. Tre livselixir.
Kan annars rubba små berg. Försöker bena rädslor och åtminstone putta lite på dem. Det är många som lyfter mig nu, och jag låter det ske, efter bästa förmåga. Är nästintill paralyserad av skräck inför intimitet men ställer mig emellertid på oskyddade platser. Ibland undrar jag om jag är rädd för att verkligen bli sedd och inte kunna se tillbaka. Märkligt nog, ju starkare jag känner mig i mig, desto räddare blir jag. Jag känner mig försökande, jag blir aldrig hundra procent passiv, jag är på ständig jakt framåt och någonstans måste det få räcka.
Vi måste glömma det vi tror att vi är, för att bli det vi verkligen är.
All piffed up and somewhere real to go.
Plötsligt händer det.
Men med vissa människor rinner det som ett såll. Det finns någon slags tydligt uttalad acceptans från första repliken, kanske t.om. blicken. Och värme. Då går tolv timmar upp i rök i samtal och åter samtal, skratt och gråt. Tiden bara slukas. Det händer inte särdeles ofta, men när det väl gör det förstår man varför man krigar på. Då kan man på något sätt relatera till det ökända "klicket".
We are healing
Jag avger inga nyårslöften eftersom det är ett ypperligt tillfälle att belasta sig själv med ytterligare krav som sänker snarare än lyfter. Mina löften, varje dag, varje månad, året om är att leva i sanning. År 2010 har jag gjort det i två år. Två av tjugofem. Låter inte mycket för världen, än, men det är mina två bästa år i livet. Det är inte okomplicerat att försöka vara lögnfri, men i längden skapar det harmonin som lägger grund för all lycka.
Idag träffades jag, mamma och Isabell tillsammans för första gången. Eller ja åtminstone här i det här jordiska livet. Jag kan inte gömma mig eftersom de hör mig utan att jag pratar och skulle se mig även om de var blinda. Energierna strömmade hejvilt och som mamma utryckte det tycks det pågå någon form av läkningsprocess. I alla vi möter finns en länk, ett slags givet utbyte. Tidigare liv gör sig påminda och ett ständigt givande och tagande florerar kring genuin värme.
