La Bella Vita

Jag blir oerhört provocerad när människor jag inte ömmar för, rör mig. Kollegor speciellt.
Än värre när de kallar mig "gulle". Eller "gumman".
Och det där jävla leendet, nejmen kräk.

Allt som oftast känner jag mig inte delaktig i grupper. Det känns som att de mest banala värderingar, åsikter och tankar går så fruktansvärt isär från deras så jag känner bara, ah don't bother. Och allt de säger är så.. jag vet inte, ointressant.

Jag har ingenting över för kollegor som vill klaga och prata jobb(igt) på frukosten, lunchen eller middagen. Har sån lust att ta till den högsta ton jag kan frammana och skrika "BYT JOBB DÅ, FÖR HELVETE".

Jag önskar och vill att alla ska ha en bästis i gruppen så de tyr sig till någon, någon annan än mig. Om jag väljer bordet längst in i hörnet, med en tidning. Hur kan man då inte förstå, att jag vill få sitta ifred och läsa?

Måste alla vara såna jävla jägare efter sällskap. Hela, fucking, tiden.
Det övergår mitt förstånd.

Tack, nu känns det bättre.

Fick frukostsällskap av Therese.

Första gången vi kunde äta en måltid ihop hemma, vid ett köksbord.
Inte på golvet.


Hon har också insett, att Vasastan är livet.
Yes!

Åååh!

Jag är emotionell. Vill sparka och skrika över det faktum att min vän har hjärtesorg.


Det bör inte vara så,
ty det ska ju vara de två.

Din kamp
Är hon inte värd?
En spektakulär vamp
Genuint känslolärd

Att blunda
Är ditt val av lätt
Välj att runda krönet -
Nej, du suddar slätt

Lögn och misär
Du sliter och tär
Vad blir av dig kvar
Annat än tomma svar

Om hon får det att ulma som du påstår
Varför viker du dig då, och går.


Det var länge sedan jag upplevde sådan frustration över en kapad relation. Men i det här fallet borde det verkligen inte se ut som det gör. Damn it.


Nåväl, nu ska jag ligga.

Vi åt stillsam middag, mannen i detta liv. Och jag.

Kazaaaaam.

Bok-idé. Jag började pränta ner på stört varenda liten känsla som kröp i öppna vener. Det tråkiga är att de var uteslutande onda, det icketråkiga är att det var mäkta skönt att spy ut dem. Första lasset crap på länge. Kanske jag inte vill att någon ska läsa. Kanske vill jag. Oviktigt nu, hursom. Det måste finnas visst utrymme att snubbla lite ändå.

Skiten, vet ni, som varenda kotte har där inuti. Ut ska den på valfritt sätt.

När man finner sig med allt man önskar sig, plötsligt i sina händer.
Då blir man rädd. Och då är det inte läge att skita på sig av rädslan.
Inte om man är Mia, tjugofemish.

Det är läge att vårda, ömma, välja
och
kriga.

Sinnesslö.

Smaka på det ordet.

Tvångssterilisering.

Aj, aj.


Den där utställningen gav mig en tankeställare av rang.

Vet inte vad jag låtsas tro mig vara. Orka briljera i TP när man kan hångla, egentligen.
Ja, jag är blödig nog att syfta på kärlek.

Orka sortera människor för att de särskriver eller läspar.

Skulle du vara ihop med mig/vara min vän,
om jag såg ut såhär, och säg..
stammade.



Retorisk fråga:

Skulle ni förespråka att hugga mina äggstockar, så att världen slapp fler av mig då.

Det kanske är dags för mig att påbörja en resa i ytterligheters betydelse, eftersom jag stolt brukar uppge "accepterande" som en av mina främsta egenskaper.

Jag är glad att jag har ett komplex eller två. Varav ett jagar mig konstant. Och det är inte min bristfälliga allmänbildning. Inte heller min totala deficit av högskolepoäng, om man får skoja lite med orden, vilket man får i min blogg.
Det måste krävas ett uns av stake, för att vara oklanderligt snygg och samtidigt hitta balansen att ändå vara en genuint fin människa. Eller är jag bara överdimensionerat ytlig?
Säg (tänk): Nej.

Om man ombeds fylla i "stil" finns det ingen kategori som passar mig eftersom jag är en kameleont. Jag vågar tro att jag kan bära upp allt från latex till folkdräkt. And whatever falls in between.

Jag älskar jeans- och tshirtgrejen. Med heels.
Likaså bangar jag inte för att se ut som ett litet fnask på jakt.
Sen gillar jag faktiskt blommigt.
Och en bohemisk tunika på en sen strandstroll är inte fel.
Tillåts jag dega loss i mysbrallor är jag oerhört tacksam, som den lata typ jag är.
Periodare? Det kanske kunde vara en kategori.

Ena timmen ett våp, nästa the girl next door.
(Om man någonsin blir en sådan med 800 cc i Vasastan).

Det enda jag har som återkommande preferens är vitt hår, fina naglar, knalliga läppar och något smycke,
gärna en klocka.
Och.. kommentaren "du går väl aldrig ut, utan smink" innehåller en viss korrekthet.

Som tidigare nämnt kan jag vara en släng av idealist och ombeds jag bära något specifikt för en speciell person gör jag mitt bästa, inom ramen där mitt Jag inte överskuggas alldeles för hårt. Dona efter persona, lite så.

Jag har ingenting emot saker som omatchar, tvärtom gillar jag det. Bortsett eventuellt från adidasbyxor och strippershoes i kombo. Inte heller ryggar jag tillbaka för ord som smaklöst, billigt, icke PK, opassande, eller ens white trash.Inte dyrt heller för den delen, men så shoppar jag sällan på fina gatan.

Vi kanske skiljer oss lite där, jag och min käresta.
Jag fick inte tillåtelse att måla walk in closeten rosa. Skit, då.

Men å andra sidan tycker jag det är sexigt med män som inte ger efter för alla mina needs, eftersom de kan vara överdrivna ibland. Inte ens för avsugningsmaratonsmutor. Hah, vilket långt och roligt ord.

Så här ser denna sköna eftermiddag ut hos LundbergEriksson.

Den stukade foten är med för att fiska lite sympati. Eller nåt.

Saturday: Stukade foten i livlig Berzelii Park. Berns höll inte, trots lång promenad. Lite skaldjurspasta samt två glas rosé. Los cigarillos. Solen gav mig grandios aura. Trodde mafioson i hörnet av uteserveringen antingen skulle ha ihjäl mig alternativt sätta på mig. Eller båda.

Vi spatserade, foten till trots, till gamla stan för en utställning om rasbiologi och arvshygien, som fick min elitism att svida runt cerebrala cortex. Aoch. Jag skäms över att vara människa i allmänhet, och lite mig själv i synnerhet. Jag borde verkligen sluta värdera intelligens. Jo.

Vidare befann jag mig i källaren på Kungliga Operan. Under scenen, bl.a. Rysningarna gick varma. Gick med ett konstant tryck på bröstet, svårt att få luft. Kanske Gustav III:s ande(tag)?

På kulturhuset hittade vi en Fnittrofon. När man smekte den, skrattade den hysteriskt. Bra grej, vill ha.

Om ni frågar mig något i stil med:
Jag kan bara måndag kväll, i övrigt fullbokad, kan du?

Och får svaret:
Jag har tyvärr tvättstuga då



SKJUT MIG då.

Jag har en tendens att distraheras. Kan lätt trilla ner i förljugenhet,
som ett slags försvar.

Ett tydligt tillfälle är, när jag kastade mig in i - anonymt SPA -, för att jobba. Mer tydlig stereotyp för imbecill hudterapeut, klonad till ett antal på fem, är nog svår att finna. Där fanns verkligen ingen plats för någon annan del av mig, än epidermis ungefär. Kanske dermis, men inte mer.

Istället för att vårda min själ, kämpade jag på för att hänga med i det ytliga och råa naturliga urvalet där snyggast vinner. Där kindpussar och kramar sved på nyvaken hud. Jag ljög till den grad, att tre fjärdedelar av mig faktiskt log när klockan ringde på morgonen.

Sjönk längre och längre ner i det där. Jag var kanske lite snyggare, lite smalare. Men med konstanta acneliknande papler som täckte halva fejset. Stressen, pressen. Var "rätt". Var rätt. Inte för att du vill, utan för att du inte vågar något annat.

Tappade all lust för yrket. Slutade.

Ett jobb, må vara ett jobb.
Men jag tvättar hellre likpung nattetid, än låter de fulaste sidorna i mig frodas - bara för att behaga och vara "normal". Jag menar inte på att mina kollegor bör möta mig med omänsklig entusiasm. Men jag önskar att det ska finnas utrymme att dela mig sig av allt man är, om än i liten skala, utan att vilja gå och kräkas efteråt.

Snor och host har återvänt trots penicillinkur. But why? Känns som att något i kroppen protesterar mot hur jag lever. För mycket kuk? För mycket kärlek? Nää, inte va. Men jag är inte den sjuka typen, ju. Vettefan vad det är men jag härdar ut ett tag till.

Överöses annars med ovanstående K. I början när vi träffades och jag letade en label till vår relation, ja innan pojkvän-flickvän blev aktuellt, uppfann jag etiketten KKK. Som en förlängning på det gamla hederliga KK.
KKK innebar alltså knullkompis med kärlek. Knull & kärlekskompis.

Ibland är man fyndig alltså.

Men nu har jag vuxit upp och kan kalla oss jättemycket ihop, utan att tycka det är pinsamt.

Episk dag igår. SPA-morgon där hud och hår förvandlades till ren och skär perfektion. Lusläste blocketannonser och kände "DEN". Av.. femtio stycken. Satt således i ett litet kök på Östermalm hos en överdrivet het botoxad flygvärdinna runt lunchtid. Sjukligt övertrevlig utan att vara det på fel sätt, det är få människor som faktiskt fångar mitt intresse, på riktigt. Men hon kändes fin, och hon gjorde mina naglar fantastiska. Halvvägs in i samtalet inser jag att mannen hon nu ger sitt hjärta till är en av mina gamla avlagda. Rövhålsjuristen. Gulp, vad göra? Jag vill att hon föralltid ska sköta mina naglar, så jag höll käften. I n c e s t Stockholm, alltid.

På tunnelbanan kommer det messages from above, och minuter senare får jag beskedet att min tant Vivi har gått vidare. Vivi, som ömmade för mig när jag var liten och livrädd. Jag tror Vivi vill hjälpa mig nu från andra sidan, i min mediumutveckling. Välkomnar det.

Med detta på nacken hällde Therese i mig rosé. Vi sprang förbi min andra hälft där ett stort paket väntade mig - horskor och en väska. Therese diggar min man, och han henne. Det gör mig varm. Det spär på mina redan spirande lyckokänslor. Min lilla lilla familj.

Morfar Ginko bjöd en taxiresa bort på mat, inte av denna värld. Åt under andakt och drack alldeles för mycket vin, föööör mycket. Mina skor väckte alla sovande könsorgan på gatorna, de var.. sensationella.

05.30 imorse låg jag i fosterställning och vrålade av garv. Minns inte alls varför.

Och så vaknar vi, hungriga. Jag äter ute nio av tio gånger, bortsett från när min mästerkock till make föder mig. Det betyder att jag inte har mycket att erbjuda. Så lite knäckemacka, glass och choklad får ge oss energi för stunden. Planerar en pastamiddag på söder innan det är dags att vinka farväl till min hjälte ett.

Sen ska jag hem till hjälte två. Och vara irriterande kär.

Är mest full, ytlig och babblig these days.
Och imorgon ska jag vara extra mycket kär och kåt.

Ja, precis. En liten del, men en favoritsådan.

När jag skulle ta min eftermiddagsnap i hytten fick jag sekunden jag klev in i min egentidsbubbla, ett tryck på bröstet och en stor gråtboll i halsen. Jag kände direkt att det inte var mina egna känslor, men kunde inte annat göra än att släppa ut dem och storböla.

Jag har blivit lärd, av den bästa, att alltid visualisera mig mitt eget skal omkring mig. Dit andra människors sinnesstämningar och känslor inte kan tränga sig in. Eller för den delen, så att andar inte kan komma för nära.
Jag glömmer ofta bort skalet, dock. Och påminns om det, som i det här fallet, först när jag redan blivit måltavla för tillexempel en väns känslor. Det kan bli oerhört förvirrande.

Dagen fortsatte med tråkigheter. En annan vän med krossat hjärta.

Samma sekund jag fick höra, visualiserade jag mig skalet, för att återigen inte ta på mig ledsamhet, ensamhet och dylikt. Det handlar inte om att inte känna empati, eller att inte vilja vara delaktig. Det handlar om att kunna vara med, utan att dras ner. Jag gör ingen nytta om jag också bara känner sorg. Jag vill finnas med för att aktivt dela ut styrka och kärlek, ork och lust. Och förstås bara vara.

Eftersom jag snittar på fyra timmars sömn per natt här, vaknade jag imorse, efter hela sex timmar som en ny människa. Kände mig oövervinnerlig, sprudlande och lite extra extra av bara positiva energier. Mina ben värkte inte som de brukar, ingenting i min annars slitna kropp pockade på. Det var bara.. frid.

I några minuter. Tills jag möts av en väns sorg, ett dödsfall. En plötsligt sjuk själ lämnade jordelivet.

01.10 vaknade jag lätt perplex och stirrade rätt ut i mörkret.
01.16 fick hon beskedet.

Kände mig tom.

Jag försökte med alla medel sända ut helande energier. Medmänsklighet och värme. Och inte att förglömma, släppa alla onödiga tankar och fokusera på nuet, på tacksamhet.

Nätshopping.

Måste vara den starkaste drogen. Någonsin, i evighet. Amen.

I tisdagskväll 22.30 skulle jag egentligen tagit emot ett gäng änglar som skickades från min syster. Det hela fungerade inte, eftersom de tre personer jag sedan ville vidarebefordra dem till, inte kunde ta emot dem. System fail. Jag kände mig.. en aning illa till mods.

Exakt samma grej hände min mamma.
Men 22.20 slocknade tydligen allting i huset. De tog sig in ändå?
Och mamma drabbades av tydlig insikt om mina mediala förmågor.

Jag inser varför jag upplevt lycka så stark så jag vill gråta, både igår och idag.
Det händer grejer nu, håll i hatten.

Är så löjligt bortskämd med sovmorgon. Att så gott som alltid bli väckt med en erektion i ryggen, inget jävla mobilalarm. I just det ögonblicket, skulle det vara läge att frysa tiden. För det är där och då tacksamheten sköljer över mig. Tacksamhet över att dela morgonen, som jag annars avskyr, med en fantastisk M. Börja dagen med lite griseri följt av det där leendet på andra sidan köksbordet.

Han skulle inte ens behöva prata, eftersom jag, när han ler, med både ögon och mun,
drabbas av lätt hybris.

Längtan efter hund allltså. Det har gått.. fyra år. Fyra år sedan nosen borrade in sig i min nacke och andades i otakt med mig. Leriga tassar på ljusa lakan. Tillförandet av oegoistiska energier, bara ett ständigt givande. Fyra år, sen han tittade på mig med vädjande blick;  Jag har gjort mitt nu, du måste låta mig gå.

Jag har en biologisk klocka. Biologiska hundklockan. Tick tack.

Känslan att ta fram kopplet varje morgon. Lite seg, lite rufsig. Men alldeles lycklig.
Mjo, jag har börjat gilla rutiner. Välkomnar dem.

Det är helt okej att bli chockad. Det är väl det här med att bli vuxen, kanske.

Låter bilden göra jobbet idag. För så enkelt är det.

Kom nu på, när jag sög i mig en delikat cigarill på "min" eller egentligen hans balkong, att jag yttryckte mig tvetydigt. Eller kanske egentligen inte. Beroende på vem Du som läser är..

Men, jag vet att sexuella ideal och preferenser är lika många som dammkornen på jorden, vilket jag fullkomligt accepterar.

Med den vetskapen (som inte är raketforskning), vill jag betona att jag dras till den klick som gillar stora eller än hellre gigantiska bröst, oäkta eller ej, faktiskt, smink och piff, eftersom deras ideal och mina klickar.

Och lika barn leker väl bäst. Verkar det som. Jag vill givetvis vara min mans/kvinnas våta dröm. Likväl som jag vill vara den torra varianten nästa morgon över kaffet. (Som förvisso kan leda till än mer vått, höhö).

Vill inte du?

Nu som då slås jag av min egen valör.

Sänkt självkänsla eller brist på syn av mitt eget värde är ju något jag dagligen dragits med under lång tid av diverese olika anledningar. Och det är knappast en nyhet. För de, som gillar att säga "told you so" kan det kännas som en seger. Som att ni får det rättfärdigat att jag har en extra fyllig bröstkorg jag betalt för, eller ständigt uppsvällda läppar som även de kostat pengar, av en sorglig och patetiskt anledning.

Trots flera människors oförlåtande och rädslobaserade uppfattningar, eller förvisso i viss mån mina nära- och käras helt enkelt genuina bryende omtänksamhet har jag alltid sett det som min uppgift att förmedla så mycket mer.

Att visa, att man inte behöver lägga en negativ värdering i viljan vara sexig eller snygg. I att hitta sin identitet och leva ut den. Oavsett hur den ter sig. Ända sedan den dagen jag valde att fylla ut en eller annan kroppsdel har jag, givetvis, stött på grisighet såväl som värme.

Jag väljer att se och omfamna värmen, och inte göra så mycket mer än notera det övriga i en dimmig marginal.

Jag kan inte betona detta mantra mycket nog. (Och det är helt OK att få stånd nu)

MEN:

Det ena behöver aldrig någonsin utesluta det andra.

Sååå. Under tiden min man ser på Barca och allas vår Ibra (ni ser, jag lär mig) och jag njuter, ser jag en öppning för att slösurfa deluxe. Jag är en sopa på att hänga med i mina älskade bloggar dessa dagar, har försökt komma underfund med varför.

Yksi: Jag är trots allt narcissist. Mitt eget liv intresser mig således mest. Egot behöver sitt, va.
Kaksi: Jag är kär och sådär jobbigt frånvarande.
Kolme: Behöver tid att reflektera över det faktum att jag är så kär.
Neljä: Bloggarna uppdateras så ofta och perfektionisten i mig måste läsa varje inlägg, och då blir det således ett stort projekt, åh problemen.
Viisii: Jag försöker komma till skott med min bok.

Iallafall. Nu tog jag mig tiden. Geniala människor alltså. Skrattat och gråtit om vartannat, inte högt, men inombords. Om det är något jag hela tiden letar efter, så är det inspirationen.

Inspirationen för att bli den absolut bästaste bästa jag.

Vid närmare eftertanke, är jag kanske inte alldeles för jävla självupptagen då, va?

För inte helt länge sen, i sängen, där insikterna avlöser varandra. Hos min beloved,
(ja bruden är läsvärd och mer än så) konstaterade hon att hon saknade hänget, som bara är häng. Det vill säga, när man bara är och är. Med sin romantiska partner.

När man inte knullar, pussas, pillar eller babblar. Inte gör något speciellt, inte aktiverar sig så hårt. En och en, men ändå två. I en vänskapsrelation brukar det te sig relativt snabbt, kanske redan efter ett par latte. Och jag om någon älskar det icke-pretentiösa hänget.

Jag har alltid önskat mig en sportnörd. Fråga mig inte varför, det är på något sätt så jag alltid sett det. En man som bara MÅSTE se matchen.

Och som med allt annat jag attraherar, så fick jag det. Och jag njuter. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag skulle älska att vara under samma tak som en man, timme efter timme, dag efter dag..

Igår hade jag en oresonligt stor ambition att blogga, men fick inte tummen ur röven. Flödet av tankar och känslor var förmodligen mer voluminöst än på länge. Trots att jag var bakis. Eller kanske just därför. Kanske för att jag och min man kvällen innan hade avverkat en fin kontrastrikmiddag med humor och allvar. Och en redig fylla. Jag finner det oerhört sexigt med par som kan vara mer än salongsberusade ihop. Vi smet också in på stället där vi sågs första gången och hällde i oss precis samma shot som då. Naw.

Det har inte gått så jävla lång tid alltså. Inte i kalendern.

Konstigt, för det känns som det alltid har varit såhär, och alltid ska vara.

Fick sträng tillsägelse att inte fylla mina nasolabialveck igår.

Varför? För att jag ser ut som Barbie redan.

Hon vet var hon ska trycka. Dränk mig i Barbiekomplimanger, så är jag dig evigt tillgiven.

Framtiden, alltså. Tvingar mig själv att tankebomba hjärnan med kreativitet och tro. Sluta änglsas för ett fail. Frimod my ass. Mina ständiga rop efter frimod är någon slags elitistisk crap, jag sitter ju och ruvar på rädsla hela tiden. Återigen över att inte överträffa allas förväntan. Samt mest av allt, Min förväntan.

Som en katt som jagar sin egen svans. Just så.

Trodde ingenting produktivt fanns att finna i överläggandet av skuld på svunna skolår, där min intelligens tvångsmässigt rann ner som skitigt vatten genom ett sönderrostat avlopp. Där jag inte fick möte i min utveckling. Där vuxna befrämjare var få. Men kanske ändå.

Önskade att den jag är idag, hade funnits i frivillig skepnad, och omfamnat mig då. Berättat om livet.

A-H-A. Jag vill bli den uppenbarelsen för andra. Greppa de sköra, de villiga, de sökande, innan det är för sent. Dela ut gratis djupa andetag. Så att de, i sin tur kan våga ge sig hän sin sanning. Och framförallt inse sin dignitet. Rota en lojalitet inför sitt alldeles spektakulära jag.

Ja, vi satt där idag, Stjärnan och jag. Och bombade komplimanger. Lite "du är bäst" - "nää du är" -grejen. Gulligt. Satan vilka kloka små slingor hon spottade ur sig. Sitter i min absoluta favoritsoffa och läser henne med en slags nyfunnen entusiasm, igen. Jag umgås bara med människor som fascinerar mig djupt, något annat vore slöseri med tid.

Och det här, just det här inlägget. Det ger mig episka gåshuden.

Climb up over the top.
Survey the state of the soul.
You've got to find out for yourself whether or not you're truly trying.
Why not give it a shot?
Shake it. Take control and inevitably wind up.
Find out for yourself all the strengths you have inside of you.

Ur Jason Mraz - Song for a friend.

Söder. Ett fik. En mysIsabell och en ivrig Jag. Några timmar i total brainstorm där det verkligen händer, hon hjälper mig ta fram det absolut mest produktiva i mig. Hon tar fram min kärna, bekräftar mig och höjer aldrig ett ögonbryn. Tycker liksom att det är okej. Fine. Fnissar lite, på sättet bara hon kan och alltid med mig, aldrig åt mig.

Så vickade hon mig över kanten att göra något som kändes omöjligt. Som dagligen är en fet vagel i ögat. Bara sådär, tjo och tjim. När den där bruden säger åt mig att göra något så blir jag som en undergiven valp. Tänker: nu eller aldrig. Och kör. Så även idag. Struttade iväg på mina heels, kände mig tre meter lång. Folk hejade på mig på gatan, vilket har hänt vid samtliga tillfällen då jag har varit med om dessa tillstånd av totala kraftinjektioner. Antagligen lyser jag då. Ja, mer än vanligt alltså.

Så.. hur gick det då? Jag förmänskligade mig totalt inför mannen jag nu lägger min emotionella investering i. Vågade släppa min hycklande perfektionism och visa vilken skit jag kånkar på, men inte visar, eftersom jag inte vill ha något fel. Jag avskyr, att visa mig svag.
Dumpade han då mig på närmsta återvinningsstation? Inte riktigt, jag kräks på min inbillning.

Illusioner må vara tacksamt från stund till stund. Men jag vill inte vara en.

Jag vill ju vara jag. I allt.

Då jag passande nog har hamnat i en småkomplicerad sömncykel i relation till mina icke-humana arbetstider resulterar det i några speedade timmar varje afton när jag får en chans att hänga med åtminstone två människor jag vet inte spyr galla bakom min rygg. Att få mig att skratta så musklerna går i någon slags förtvinat tillstånd och luften tryter, det är inte alla som kan frammana. Kanske för att det gärna bör handla om bajs, incest, bukkake eller fetma.

Eller.. om mig.

Det kan jag garantera er att denna vecka är. Ett sådant där spel för gallerierna. Jag känner, jag är inte dum. Jag känner väl hur bra som helst av, vad de tycker om mig. Egentligen är det inte synd att de inte tycker om mig. Och att det lyser avsky i deras ögon när jag uttrycker glädje. Inte heller är det väl synd att vi har ett utbyte falskare än gucciväskan jag köpte i turkiet anno 2003 för tio euro.

Det som är synd, är väl att jag inte använder mitt fantastiska jag till något bättre.

Äckligt, det är vad det är.

Men nu räknar vi ner. Jag ska nämligen sluta snart. Eller snart.
Under 2010 i alla fall.

Och det är INTE ett aprilskämt.