Reunion
Igår träffade jag en vän jag inte sett på år. Tre år, tror jag det blir. Vi tog en sextimmarslunch för att ta igen lite tid men det var som om det var en månad sen sist. Såna vänner är de bästa, man ses, ingenting känns konstigt och det är bara.. härligt.
Vi träffades i gymnasiet. Åh, vad jag kan sakna kravlösheten. Den superenkla skolnivån, sovmorgnar och spontana festkvällar med GB-gubbar i släp på vägen hem. Eller sakna, jag vet inte vad man använder för ord egentligen. Jag skulle ju inte vilja hoppa åter i tiden, just där och då insåg man ju inte hur bra allting var. Då kände man sig väl fången och ofri.
Jag vet inte vad jag har för fel. Iförrgår när jag skulle lägga mig på kvällen försökte jag förtvivlat att njuta av det faktum att jag var ledig nästa dag. Det gick väl sådär, visst var det skönt.. men ja. Så igår när jag skulle lägga mig tänkte jag "åh om jag ända kunde få gå tillbaks i tiden till föregående kväll och känna den där känslan av att vara ledig nästa dag". Fast den känslan fanns ju inte. Åtminstone inte som jag inbillar mig. Jag är bra på det där, att återskapa känslor som aldrig existerat. Jag brukar tänka på hur jag ska förhålla mig känslomässigt till olika händelser, t.ex. på min första semesterdag ska jag känna si och så, oj vad jag ska njuta och ta vara på den känslan där och då. Sen kommer den dagen och jag känner återigen att visst är det trevligt och fint och allt - men inte alls som jag målat upp och föreställt mig, med en liten närvaro av besvikelse. Man kan ju liksom inte känna något man inte känner. Eller kan man?
Vi träffades i gymnasiet. Åh, vad jag kan sakna kravlösheten. Den superenkla skolnivån, sovmorgnar och spontana festkvällar med GB-gubbar i släp på vägen hem. Eller sakna, jag vet inte vad man använder för ord egentligen. Jag skulle ju inte vilja hoppa åter i tiden, just där och då insåg man ju inte hur bra allting var. Då kände man sig väl fången och ofri.
Jag vet inte vad jag har för fel. Iförrgår när jag skulle lägga mig på kvällen försökte jag förtvivlat att njuta av det faktum att jag var ledig nästa dag. Det gick väl sådär, visst var det skönt.. men ja. Så igår när jag skulle lägga mig tänkte jag "åh om jag ända kunde få gå tillbaks i tiden till föregående kväll och känna den där känslan av att vara ledig nästa dag". Fast den känslan fanns ju inte. Åtminstone inte som jag inbillar mig. Jag är bra på det där, att återskapa känslor som aldrig existerat. Jag brukar tänka på hur jag ska förhålla mig känslomässigt till olika händelser, t.ex. på min första semesterdag ska jag känna si och så, oj vad jag ska njuta och ta vara på den känslan där och då. Sen kommer den dagen och jag känner återigen att visst är det trevligt och fint och allt - men inte alls som jag målat upp och föreställt mig, med en liten närvaro av besvikelse. Man kan ju liksom inte känna något man inte känner. Eller kan man?
My Barbie Wedding
Eftersom jag har ett år på mig att planera mitt drömbröllop vill jag föreviga processen från början till slut där varje liten detalj får ta plats och har därför startat en blogg för ändamålet. Jag har dessutom längtat efter en lite ytligare blogg där man får vara glad och jobbigt tjejig. Såååå..
För er som gillar bröllopsbestyr och mig, så är ni varmt välkomna till:
För er som gillar bröllopsbestyr och mig, så är ni varmt välkomna till:
Det offentliga uttalandet
Han friade.
Okej. Jag förstår att ni undrar om jag blivit sjuk. Nej.
Jag svarade ja.
Okej. Jag förstår att ni undrar om jag blivit sjuk. Nej.
Jag kan inte kväva exalteringen.
När vände det? Alla mina haranger om motviljan i den normfixeringen. Om äktenskap och monogamins nackdelar. Jag vet inte. Jag minns inte. Jag kunde inte bry mig mindre om då. Jag kan ödsla tonvis av energi på att analysera mitt intellekts elitistiska sätt att se på giftermål förut, kanske ödsla en jävla massa skam på att jag gick ifrån mina livsprinciper en regnig obetydlig dag någon gång. Eller så kan jag acceptera och uppskatta att livet loopar, och välkomna de känslomässiga bieffekter det bringar. Hålla den där handen i min och vara här och nu. Jag, om någon, kan agera livs levande exemplar på att allt du tror dig känna/veta/vilja är lika osäkert och dynamiskt som dina sista andetag i livet. Här är jag nu. Med en man. Med en barnslig förtjusning över planeringen inför den dagen där min exhibitionistiska sida får gå bonanza. Där jag får skrika ut jaget och viet. För en utvald skara människor.
Man får blunda och be. Le och se. Jag hittade den egoistiska, enstyrda, fullkomligt fantastiska kärleken. Jag lär mig något om att älska varje dag i min relation till honom. Jag blir oförståeligt älskad, varje dag, av honom.
Räcker inte det? Absolut.
Verkar det skitjävlakul att gifta sig? Ja!
Handlar livet om att ibland göra barnsligt roliga saker? Definitivt.
Så nu kör vi. Om ett år får Barbie sin Ken, med allt vad det innebär.
Soulification
Fantiserar om ett dubbelliv.
Sex månader i stan.
Sex månader där själen hör hemma, vid havet.
Jag upphör aldrig förvånas över hur hel jag känner mig här.
