Avgiftning
Ni är så uthålliga, min lilla skara läsare som tittar in varje dag. I step out:
Jag har gjort mig osynlig för omvärlden. Igen. Jag hör inte av mig, jag isolerar mig och blundar och väntar på smällen. Faktum är att jag gömmer mig t.om. för mig själv och tror att jodå, det funkar. Innerst inne vet jag att jag kommer dö väldigt ensam om jag inte agerar.
En del människor är rädda för att må bra. Kanske har jag varit eller är en av dem. Jag känner mig smutsig och fläckig och tänker att det går aldrig att tvätta bort, att någon fläck ska göra sig påmind under de mest olämpliga tillfällen och då är det enklare att låta bli att tvätta. Och då kan man lika bra spilla ännu mer. Eller bara infinna sig i ett likgiltigt status quo. Jag är rädd för att känna sorg men lika rädd för glädjen. Man skulle faktiskt kunna tro att jag är helt diazepampreppad. Men jag vill plötsligt ha barn. Jag vill plötsligt ha ett hus på landet. Och jag nästan kräks av att höra de tankarna i mitt huvud. Jag är skiträdd. Är man skiträdd är det lika skitenkelt att bara stänga av.
Och ni vet ju, min trötthet. Simpla saker som att borsta håret har dränerat mig. Livet, universum har distansierat sig från mig. From my point of view. Egentligen är det väl helt jävla omvänt. Jag har inte orkat leva och då är det enklare att ge livet skulden för att inte inkludera mig. Fånigt.
Sakta tittar jag bara på när jag själv förvandlas till den människa jag allt annat än vill vara och kastar av mig ansvaret och tänker katastroftankar där jag ser allt sakta raseras. Allt jag byggt upp, hur jag kommer låta det rämna.
Jag, som inte gärna ber om hjälp i det jordiska, kastade häromdagen slutligen ut en vädjan i det andliga i ett stilla Hjälp mig nu. Och så dagen efter kom smset; "Vän, behöver du kanaliseras?". Så snabbt kan det gå.
Ingenting nytt trillade egentligen in. Ingen magic wand lade sorti på min apati. Alltså, det är klart att jag kan gå dag ut och dag in utan att förstå. Jag letar inte efter meningen med livet, inte så. Jag letar efter det som får mig att blomstra. Tror jag. Fast i själva verket sitter jag passiv och låter år av vissenhet gå förbi och hoppas att någon Gud ska kasta vatten över mig och vips ska jag slå ut i full blom.
Äh, jag vet inte. Det kanske kändes som luften liite lättare trängde sig ner i bröstkorgen när jag vaknade. Kanske.
Kanske vänder det nu. Igen. Have faith.
Mina bloggromanser
Ni stör er när ni klickar in och jag inte har skrivit på en vecka. Jag skriver inte, därför att mina händer är som bly. Men jag orkar läsa. Och gör det gärna bland annat här:
Saturday
Season: Spring
Place: Our balcony
Weather: Sunny (although shadow here), 15 degrees celcius
Mood: Tired after cleaning, having family over for brownie-cake and a long powerwalk
Music: Variety of house, jazz and lounge
Company: My two loved ones
Company: My two loved ones
Drinking: White wine
Smoking: Mini moods filter
Outfit: Jeans, poncho and leopard blanket
Agenda: Calm, home made dinner
Thinking of: Dreams
Psycho
Må jag vara en borderlinebrud med min brist på empati, mitt dysfunktionella känsloliv, min vacklande syn på mig själv, min promiskuösitet, mitt pendlande mellan idealisering och nedvärdering, min tendens till att missbruka (allt), min separationsångest och destruktivitet.
Emellertid jävligt bra på att hålla själva "störningen" (gud vilket ord) i form nog att älska och älskas och leva ett relativt stabilt liv. Jag är ingen tickande bomb och känner inget behov av att utredas för medicinering. En del dagar känner jag mig nästan helt vanlig, också.
Men så kommer dagar, när jag undrar om inte alla bara är störda. Mina antonymer?
Överdrivna empatiker.
Intellektstyrda järnmänniskor.
Självgoda divor.
Kyska nunnor.
Medelmåttiga möss.
Nykterister.
Apatiker.
I mina borderlineögon verkar min värld ändå rätt så festlig, i såfall.
One day
Idag gick jag en vidareutbildning på jobbet och tjöt av garv med bl.a. bögen och några andra män samt den gemensamma nämnaren: barnslig humor. Tänk om det vore så roligt att jobba, också. Att man bara flamsade åttio och jobbade tjugo. Då hade man ju gärna jobbat tiotolvtimmars dagar och ändå kommit upp i acceptabel effektivitet.
Symbios
Solo (för er som inte vet fick han alltså behålla sitt originalnamn och heter bara Barbie-Rolf i mellannamn) hade inte världens mest optimala uppväxt under sitt första levnadsår och omplaceringshundar är verkligen ingenting man ska ge sig in i om man inte har orken eller intresset att bygga upp dem. Jag kände intuitivt att Solo var min hund, det fanns aldrig någon tvekan. Honom skulle jag ha. Oavsett vad det hade krävts av mig hade jag krigat för honom. Men även om mängden kärlek jag hyser för djur generellt, hundar i synnerhet, är oförbrukbar så besitter jag ingen tydlig problemhundskompetens och valde därför relativt snabbt att anlita en hundterapeut. I djungeln av terapeuter hittade jag bara så rätt. Det är otroligt små redskap som krävs för drastiska förändringar och efter två tillfällen är vi redan och nosar på mållinjen.
Det har varit och är helt fantatiskt att få följa hans resa från den lilla ängsliga själen han var när han tog sina första trevande steg i vår hall till den självsäkra livskälskade varelse han är idag. Efter.. nio veckor. Varav endast två (!) i klickerträning.
Med detta träder hans ande mer och mer fram och även om vi besitter en väldigt väldigt genuin kontakt redan så ser jag fram emot varje ny dag tillsammans, därför att vi växer mer och mer ihop. Vi ska bli ett.. medialt team.
Aprilskämtet på jobbet jag inte gick på
