Upplyft
Igår var en av Mickes tjejkompisar här. Eller tjej och tjej. Kvinna. Hon fyllde på min energibank. Det är så få människor jag tycker om. Det är en lätträknad klick jag välkomnar i mitt hem för att umgås en hel ledig kväll, speciellt då mina lediga kvällar är lika lätträknade. Men jag tycker verkligen om henne.
Och hon fick mig att förstå varför jag känner mig snudd på utbränd. Jag orkar inte förklara riktigt nu. Det var bara.. hon förstod mig. Liksom, utan att jag ens behövde förklara. Jag kan känna, rätt ofta tyvärr, att jag skriker men ingen hör. Och ingen hör väl, för att jag egentligen kniper käft som en mussla. Öppnar jag upp, kan jag känna mig missförstådd, och inte speciellt mött. Och det säger jag inte för att skuldbelägga någon, utan det är min känsla. Min, och bara min. Det är ingen annans uppgift att lösa.
Och hon fick mig att förstå varför jag känner mig snudd på utbränd. Jag orkar inte förklara riktigt nu. Det var bara.. hon förstod mig. Liksom, utan att jag ens behövde förklara. Jag kan känna, rätt ofta tyvärr, att jag skriker men ingen hör. Och ingen hör väl, för att jag egentligen kniper käft som en mussla. Öppnar jag upp, kan jag känna mig missförstådd, och inte speciellt mött. Och det säger jag inte för att skuldbelägga någon, utan det är min känsla. Min, och bara min. Det är ingen annans uppgift att lösa.
Men som sagt. Hon bekräftade min känsla.
Det händer inte ofta, därför är jag så genuint tacksam när det sker.
Ett härlig och extremt välkomnat insiktspåslag virade sig runt mig.
Sen hoppas jag innerligt, mina älskade vänner, vissa av er som jag ser extremt sällan, och andra oftare, att ni förstår att det är NI som är klicken. Och ni är alltid, alltid, alltid välkomna här - även utan direkt inbjudan. Anledningen att jag lever under jorden mer än ovanpå, är just av denna utbrändhetskänsla.
Men den kampen ska jag också vinna, it's a promise.
Why don´t u do something
Det har varit en hektisk period. På jobbet, that is. Jag märker att jag fräts sönder inifrån av fenomenet stress. Jag tål det inte. Alltså verkligen inte, jag får tunnelseende och vill halvt dö. Så gångerna var fler än en då jag tänkte att det räcker nu. Min fria tid har jag sovit. Massor! Om jag inte tjänade lika lite som en förtidspensionerad kyrkråtta skulle jag spara en hög och ta ledigt ett halvår.. Sätta mig rakt upp och ner och bara s k r i v a. Äta frukost i hundra år och leka med ord på olika inspirerande platser, anpassade efter väder och känsla och lust. Där min lilla sol Solo också kunde vara med.
Jag kanske romantiserar det livet.
Men jag vet inte.. kan klara mig utan le glamour ett tag.
Måste åstadkomma något innan jag snart identifierar mig själv med en brun regnpöl. 
Bagage drop
Hade en kortare konversation med ett "ex" eller vad man ska kalla de där gamla männen som jag hade jävligt dysfunktionella relationer med förr i tiden. I alla fall är han ännu mer emotionellt störd än jag, och det är en av orsakerna till att jag slutligen kastade iväg honom i nej-tack-högen bland alla de andra försökskaninerna. Dock skrev han efteråt ett långt fint kärleksbrev och öppnade upp sitt skal. Det var dramatiskt nog för sent för min del, men det visade på att han kan om han verkligen vågar. (Och det avslutade vår relation på ett mycket fint sätt). Jag blev hans "the one that got away" och jag vet att han alltid kommer banna sig själv för att jag hann dra.
Det jag dock ville poängtera för honom, för att han inte ska pissa så hårt på sig själv, är att han har ett fint hjärta. Och att det är aldrig är för sent att göra om och göra rätt, om än med någon annan i det här fallet. Jag är den sista som klandrar honom, därför att jag känner till hans bakgrund och jag tror stenhårt på att man får vad man ger MEN att man bara ger vad man redan fått.
Många tycker det är skitsnack. Att om du t.ex. haft en förjävlig barndom så vill du ge dina barn den raka motsatsen själv. Well - congratulations säger jag då! Om du är så stark och verkligen klarar av det, då ska du tacka dina gudar. Jag tror ändå att allt vi upplever formar oss så märkbart att vi utan att kanske alltid veta eller märka det, applicerar vidare mindre smickrande små fläckar på vår omgivning. Barn, partner, vänner. Sen kanske fläckarna förvisso blir mindre ju mer du bearbetat/gått i terapi/eller vad du vill kalla det. Men jag har svårt att tro på en total motsats helt baserad på vilja. But that´s me.
Många tycker det är skitsnack. Att om du t.ex. haft en förjävlig barndom så vill du ge dina barn den raka motsatsen själv. Well - congratulations säger jag då! Om du är så stark och verkligen klarar av det, då ska du tacka dina gudar. Jag tror ändå att allt vi upplever formar oss så märkbart att vi utan att kanske alltid veta eller märka det, applicerar vidare mindre smickrande små fläckar på vår omgivning. Barn, partner, vänner. Sen kanske fläckarna förvisso blir mindre ju mer du bearbetat/gått i terapi/eller vad du vill kalla det. Men jag har svårt att tro på en total motsats helt baserad på vilja. But that´s me.
Så kan man absolut hävda att man aldrig kan använda sitt bagage som ursäkt för hur man beter sig. Och jag är beredd att hålla med. Däremot är det absolut en förklaring. Det är väl i både relationen till sig själv och den man har till andra, i den aldrig sinande processen att verkligen se varandra, viktigt att ta i beaktning just - varför? Därifrån kan man göra aktiva val.
Varför gör jag såhär? Varför gör du sådär? Det är skillnad på att säga därför att.. och sen förbli passiv. Eller att reflektera över sitt svar och se vad man är villig att möblera om. Jag anser mig ha en del fuck-ups jag ligger passiv i därför att ingen eller inget aktivt uppmanar eller rentav tvingar mig till en förändring. Sen har jag en drös jag tampas mer eller mindre med varje dag på grund av indirekta önskemål av mig själv och världen runtomkring. Och så har jag en del som jag faktiskt bemästrat och rest mig ovanför. En dag kanske jag får den där käftsmällen som svider så hårt så jag trillar ihop och bara gråter. Och det är där och då jag får välja - ligg kvar i offerkoftan eller res dig upp och slåss.
Jag behöver ofta bli knuffad jävligt långt ut på stupkanten innan jag agerar, för jag är jävligt rädd och är som en liten hal räv som vill slippa undan om jag kan. Just därför är jag konflikträdd ut i fingerspetsarna. Jag eftersträvar en balans i utmaning versus acceptans. Jag behöver knuffen men man får inte knuffa för hårt för då faller jag som ett korthus. Jag behöver tonvis med acceptans men det får inte heller slå över för då blir jag som ett hjälplöst barn. Låter jag som en lätt människa att leva med? Näh.
I alla fall.. Jag skenar alltid iväg på sidospår. Mitt syfte med texten var att påvisa att det förflutna finns alltid kvar någonstans och genomsyrar mer eller mindre vem vi är. Det rättfärdigar inte brott eller negativa upplevelser vi utsätter andra för men det förklarar. Och för mig räcker en förklaring mycket längre än ingenting alls.
Om man bara gick och lämpade av allt lika lätt som man kastar väskan på flygplatsen skulle det ju
inte finnas mycket människa kvar?
Never enough
Åhåå. Vad ska jag säga. Det ligger några reflekterade veckor bakom. Det känns som jag står i ett vägskäl. Jag börjar verkligen tröttna på jobbet och nu och det blir tyngre och tyngre att gå dit. Dagar går och jag känner mig rolös, otillräcklig och värdelös. Allt jag hör är människors ambitioner och planer. Allas utom mina egna, för jag har inte en tillstymmelse till plan.
Jag längtar så fasansfullt värkande mycket efter naturen. Jag, som alltid kallat mig stadsmänniska in i benmärgen trodde aldrig dagen skulle komma då jag faktiskt och verkligen vill ha tillbaks det som förr var så självklart och därför aldrig fullt så värdefullt. Jag växte upp omringad av hav. Med fantastiska wow-vyer man tror att bara finns på bild. Solgassande och kvällsljumma fisketurer. Nyfångad fisk till middag och de där sena sommarkvällarna med smultronrester i mungiporna, som aldrig tog slut. Kräftskivor i skärgården med nakendopp och den konstana närheten till det enkla, okonstlade. Jag romantiserar inte min barndom. Det är klart jag minns all skit - också. Men det jag aldrig trodde, det var just denna längtan efter att få uppleva livet så igen, men genom vuxna ögon.
Min dröm när jag var odräglig tonåring var bara det här. Ett liv i Stockholm. Puls, champagnedränkta nätter, stora silikonbröst, glamour och känslan av att få vara precis den jag vill vara. Idag bor jag i vad lokaltidningen kallar "stans mest attraktiva område" där takvåningen i huset bredvid precis gick loss på tjugo millar. Jag får löpande inbjudningar till attraktiva middagar och fester (som jag förvisso aldrig går på), jag har utrymmet att vara den högsta visionen av mig själv (inklusive stora sillisar) och framförallt har jag träffat mannen i mitt liv som jag har en liten oförklarigt fin bebishund med. Plus ett gäng excentriska vänner man bara hittar i en stor stad. Och. Missförstå mig inte - jag är evigt tacksam för allt och alla, som fört mig hit. Det har varit en så hysteriskt rolig process, om än med några mörka episoder. Allt jag har upplevt, allt jag har gjort fram till nu, har jag gjort av hundra procent lust och vilja. Jag har älskat det.
Men? Men plötsligt loopar allting och det enda jag ser för mitt inre öga är dessa barndomsdagar så långt ifrån stan man kan komma. Varför händer det just nu? Inte en aning.
Jag rastar solo klockan elva på kvällen och trots att jag hittar små ensliga stigar där det är möjligt att lura ögat att vi är i skogen och inte i stan, på grund av lummiga syrénbuskar och vildvuxet ogräs, så hör jag till min stora sorg, aldrig tystnaden. Aldrig den där tystnaden som bildas när havet ligger blixtstilla och du kan höra en gädda hoppa på hundratalsmeters avstånd. Frihetskänslan av ledighet är inte längre där, därför att rosédränkta uteserveringar lockar inte. Jag vill tillbringa mina dagar på sjön, på stranden, på altanen, i ett hus. Med trädgård. I naturen. Tilläggas kan, att jag bor mitt i city men är ändå välsignat omringad av en förhållandevis stor park. Och dit går jag ju. Hoppas liksom innerligt att det ska stilla mitt begär, men det gör det inte.
Det är just nu en olidlig väntan på att Solo ska få sitt eu-pass så att vi kan åka till mina föräldrar. Som har ALLT det jag tydligen drömmer om nu. Förhoppningsvis är han resklar om en månad, efter ett halvårs väntan. Jag längtar så. Jag tänker på det fem gånger om dagen. Hur jag ska vårda varenda dag så ömt. Insupa det. Uppskatta det. Förstå det.
