La Bella Vita

Ramlade slutligen ner i lugnet trots allt. Jag tycker inte om att vara needy, det hoppas jag ni vet. Inte heller föredrar jag att jämra mig för små triviala ting. Trivialiteter som kommer i grupp har dock en tendens att fälla mig. De slukar det bästa av mig, och tar fram det där fula. Det som är glädjande i kråksången är att det krävs så lite för att lyfta mig åter. I det här fallet ett telefonsamtal, ett mail, och en anonym kommentar på ett uråldrigt blogginlägg.

Ni vet.

"Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt."

Hostan sedan ett par veckor har stilla eskalerat; dunderbihålsinflammation. Dags för mellanlandning när jag tror örat ska sprängas, överdoserar näsdroppar men icke. Locket sitter i än, femton timmar senare. Mina bänkgrannar har en attityd som kunde spränga berg. Väskan full med snorpapper. Ramlar in i en taxi på arlanda vid 04.20 snåret och möts en halvtimme senare av Kärlek i hallen. Men underbart är kort, sekunden senare ska han upp och jag ligger i sängen och tänker varför i helsike då. Gå, ifrån mig, nu? Åh. Nåväl. Drömmer iväg några timmar, kliver upp med den bästa av intentioner då Thereses sjukskrivning slår mig som en käftsmäll, den dåliga varianten. Plus en klassiker, balsamet utsmetat i heeela väskan.

Okej. Andas. Do not loose it.

Ja jag vet. The law of attraction. Allt du vill ha attraherar du.

Så jag undrar stilla, varför har jag valt detta slut på semestern.
Sväljer mitt penicillin och fantiserar.

Okej, dags att börja tafsa lite på själen igen. De senaste två veckorna har jag inte varit mycket annat än kär, kåt, full minst en gång om dagen och stundtals väldigt väldigt trött. Jag klagar inte, jag har älskat och ömmat för varje given minut. Men lättjan, den är aldrig evig. Eller det kanske den kan vara men jag vill inte att den ska vara det.

Jag har en vecka kvar som sybarit. Och nu vill jag på riktigt ner i spökträsket. De är runt mig, sveper omkring som vita slöjor. Energivågor jag inte kan ta på, men som vill ha min hjälp. Jag vet inte varför jag käppar. Mellan sömn och vakenhet strömmar det förnimmelser starkare än någon fan kan förstå. Så mycket information, men jag står bara tafatt och otillräcklig.

Åker imorgon, till Gambia. Inte för de stora svarta kukarna, nej.
Jag ska bli brun. Jag ska läsa. Och jag ska komma åt dem, de där döingarna.
Nu ska det lossna. Damn it.

Händer mycket i kropp och knopp och själ och hjärta och hela paketet. I princip bara positivt. Är det jobbigt att jag påpekar att jag är lycklig? Att jag tjatar och gnatar om och om igen. Jag mår så bra. Känner så mycket bra känslor. Är inte alls särdeles rädd eller ängslig eller inte det minsta lilla gnutta ledsen.

Jag trodde det var en utopi det här. Ni minns väl att jag skrev för inte alls jättemånga månader sen att jag på något sätt hade förlikat mig med att alltid leva i en slags ledsamhet, och att jag ville få göra det ifred. Aint no tears now. Inte ens efter min snart två veckor långa halvdekadens har jag artificiell ångest. Inga spritångor som förpestar mitt intellekt, de snarare när mig. Haha, utan att låta gravt alkoholiserad.

Det har varit fint och smutsigt. Galet och lugnt. Kuk och sprit. Pussar och ramlösa. Sömn. Kärlek. BRA MÄNNISKOR. Inte en jävla energitjuv så långt ögat kan nå.

Jag känner mig sedd. Av man, av vänner och av.. universum. Walking on a dream.

Jag tycker inte om avsked. Faktum är att jag föraktar det. Återigen blev det sjukligt tomt när Therese vinkade hejdå i dörren. Ett förlösande gråt senare kändes det lite bättre. Överlag känner jag alltid ett visst vemod när jag gjort något fantastiskt. Om det så varit fem minuter, fem timmar eller fem månader. Men å andra sidan är jag glad att jag är i kontakt med alla känslor, glada som ledsna. Passar på att ge mig sjäv en rejäl dos av egentid och imorgon vaknar jag full av energi igen.

Varken Therese eller jag kunde fokusera på filmen, fortfarande stuck i larger than life känslor. Efteråt öste vi ur oss våra känslor och det visade sig att vi båda kände samma sak, dock omöjligt att förklara. Det handlar om att hitta acceptansen, som tamefan inte finns på någon annan plats. Bubblan.

Hällde i oss ostron och vin. Hummer och firre. Samtalade om det som betyder något, reflekterade och njöt. Älskling kom förbi och tillförde ännu mer glädje. Jag är så lycklig. Har dock inte riktigt landat än, ger det en dag till..

Låten som tog mig till klimax på Sensation. Vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör den. Känsla som känsla, det är intensivt.

Med några timmars sömn i bagaget känns det bättre även om jag vet att min längt-depression alltid håller i sig ett par dagar. Tänker dock vara i den känslan utan dåligt samvete, it comes with the package helt enkelt. Jag gillar ju kontrasten mellan eufori och dysfori. Utan det ena är det andra ingenting värt.

För att börja avrunda årets hittills mest spektakulära vecka tänkte vi varva ner med bio och en sen ostronmiddag. Njuta av och skratta åt allt det fina som varit och fylla på minnesbanken rejält. Om det är något jag känner tacksamhet inför så är det att ha världens bästa och mesta Therese som jag har delat och delar i princip alla mina drömmar och önskningar med! True true lovely love.

Som alltid efter en känslomässigt överjordisk upplevelse känns det för jävligt att det nu är över. Och att det gick så fort. Sensation Belgien var mitt livs roligaste och kanske galnaste natt. Allting, från början till slut var ett enda stort asgarv. När man är där, i bubblan, extasen och glädjen förstår man inte överhuvudtaget varför det finns en värld utanför.

Äääääh, vi lämnar det där så länge. Om jag var trött när vi åkte (vi sov noll timmar mellan fredag och lördag) så är det nog ingenting mot vad jag är nu. Sömn kan således göra susen för det antiklimax som annars hänger över mig som en svart kappa.

Imorgon bitti pyser vi iväg till Bryssel för en galen sensation white-afton.. Fysiskt är jag lika taggad som en älg på benzo eftersom jag knappt minns när jag sov en hel natt (nykter) sist. Vilken jäkla alkovecka! Psykiskt är jag dock euforisk. Exalterad. Såååå redo att slukas upp av jorden i nio timmar. 

Jag tog en svängom i solduschen och är smoking hot.

Från spöke..



..till ett hett pök(e).




Peppen.

Igår var knäpp. Vi slirade ut i natten sent i någon slags avslagen fylla. Konstiga människor. Konstigt mood. Mycket engelska. Vidrigt ytligt snick snack med underliga varelser. Snark.

Nåväl, vaknade upp i famnen (eller ja..) på min fantastiska man. Godmorgon sa han, och då var jag fan på vils. Morgon? Öh okej, vart tog natten vägen? Joråsåatt jag dör en smula varje gång han ler. Hör ni hur tofflig jag låter. Jösses.

Hänger i detta nu på synonymer.se och lär mig svåra ord. Försöker kurera en baksmälla inte av denna värld. Therese knastrar ostbågar mellan sina små väna tänder. Ostbågar luktar kräk, hur kan man göra snacks som luktar kräk.
Säg mig det.

Ikväll ska jag näcka i en källare på Kungsholmen. Varför får ni klura ut själva.
En ledtråd är färgen brun.
Over and out.

Vi njuter av nuet. Som fan.

Dagen började med en tung leverans från den fantastiska bokrean. Lyrisk.
Vidare på stan fick vi varsin åttiominuterlång himmelsk behandling som gjorde oss härligt saggiga. Utanför hade solen börjat skina ikapp med vårt excellenta humör och en promenad senare bänkade vi oss på Grand Hotel och högg in på diverse godis.

Ramlade in i en taxi timmar senare och nu ska piffet på och klackarna i taket!

Storhandlat, check.
Champagne för ruset. Rosé för njutningen. Fernet för magen.
OP för midsommardrömmar. Jäger för halsen.
Apelsiner och päron för vitaminerna.

Samt diverse annat för bachelorettekylen. Yum.

Firade min första semesterdag med att sova sent och stanna en dag extra på havet samtidigt som Therese jobbade sin sista natt. Låg till en början som en prinsessa på min divan och sippade vin under stillsamma samtal. Men jag är ju inte den som är den så jag hjälpte till att diska och dona i päls och stövlarna. Med undrande blickar från alla håll. Drack mera vin och härjade också, givetvis.

Den kommande veckan blir en enda lång bildkavalkad eftersom jag vill och tänker föreviga allt, allt, allt.

Jag lovade er för några dagar sen att jag skulle välta mina relationsreflektioner. Just nu inser jag dock att jag bara vill vara och inte värdera och fundera så mycket.

I måndags tog jag (eller ja, VI) steget att ändra status på fejsboken. För hela världen att se. Att jag är ihop. JAG?! Jag är taken. Not on the market. Jag är någons.. flickvän? Det låter märkligt. Det gör det verkligen, men jag älskar varenda sekund. Pirret. Älskar pirret.

Jag trillade rakt ner i normen, ner i monogamin, ner i tvåsamheten. Jag trodde inte på tvåsamhet, inte alls egentligen. Nu tror jag på det så hårt så klockorna stannar.

Holy shit, jag är kär.

I ögonblicket då detta skedde hade jag några timmar kvar att jobba men det var en stendöd pensionärsmåndag så jag och Therese stressade undan det sista måstegörat, smet in i min gemytliga hytt och korkade upp champagnen. 

Jag hade förberett isbad i mitt handfat för Joseph.



Iklädd blåpyjamas och solglasögon.



Mina fyra maskotar är alltid med. De är mina lyckohundar.



Fick ett uppdrag att köra moppar, heeelt ok.



Woahahaha. Efter ett par glas kom skrattanfallen.

Det är knappast en nyhet att Karin Boye är en ikon för mig. Efter ett glas rosé kunde jag utan något som helst svårmod konstatera att om jag någonsin känt mig sedd och förstådd, så är det av henne. Kan ägna timmar och åter timmar med näsan i hennes böcker. Bara att få hålla en lagom sliten bok i min hand gör mig väldigt behaglig till mods.

Eftersom sårbarhet är min akilleshäl berörs jag särdeles av denna:


För den stora förödmjukelsens timme vill jag också tacka,
timmen då man ser att man är naken
och utan en grumlande rest av stolthet
låter sig ordnas in
som ett dammkorn i strimman av förunderliga världar --
förunderligt allt, förunderligt hälsan och livet,
förunderligt tak, bröd och vatten,
och mer än annat förunderligt den oförtjänta nåden
av en människas evigt upprättande tillit.


Imorgon tänkte jag välta några relationstankar jag har, om jag på något vis kan få ner dem i text. Jag tänker så det bokstavligt talat knakar i mitt huvud. Det är.. rörigt.
På ett bra sätt.

Citat Therese.

Älskade varelser. Jag fick givetvis dåligt samvete nu för min dåliga dag. Försökte hitta roten till det otroligt sketna humöret. Jag tror jag har det. I avseendet att lyssna på mig själv och alltid slätboka minst en dag varje ledig vecka för egentid, brukar jag vara en stjärna. På sista tiden har jag glömt bort det vilket uppenbarligen resulterar i tunnelseende och fokusbortfall. Jag blir helt cepe.

Att prirotiera bort mig själv funkar aldrig. Och jag vet ju om det.

Försöker ladda om och köra på, några dagar kvar innan...

S e m e s t e r!

Idag skulle jag helst av allt vilja stänga in mig ensam och be resten av världen att inte göra sig hörd.

Inte för att det på något sätt har hänt något som utlöst dysfori inuti, men det känns som hjärna och kropp har tagit semester. Energin ligger på noll. Kroppen lyder inte och jag skulle bara vilja lägga mig ner och vara.

Kan för mitt liv inte uppbåda positiva tankar idag. Kan inte.

I förmiddags när jag låg ihopkurad under Nadines fluffiga täcke i hennes stora säng och talade om kukar, kärlek och livet i stort insåg jag att jag nog är så gott som heteroemotionell. Men bisexuell. Dels för att jag bejakat mina lustar med flertalet givetvis heta kvinnor i mina dagar men också för att jag fortsättningsvis inte vill begränsa mig till ett kön sexuellt in case of.

Emotionellt vill jag dock ha mannen. Testosteronet. Ljudet. Händerna. Kroppen. Råhet invävd i värme. Jag behöver känna att han kan ha ihjäl mig.

And butch does not do it.