Att lämna någon
Det är inte bara tjo och tjim när man ska åka bort en längre tid. Alltid måste man ju lämna något eller någon. För mig har det inte varit någon i den bemärkelse det är idag. Jag har valt att göra mycket ensam ända sen jag var liten och har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med känslan av tvåsamhet. Jag har haft en solid tro att ensam vet bäst. Det har varit övervägande skönt. Förvisso har jag många gånger tvivlat, då jag genom bl.a. skolgången matats med det krampaktiga bästissyndromet och otaliga grupperingar. Jag är inte ett freak så till vida att jag aldrig haft en kärleks- eller vänrelation och njutit av det, men den där riktiga "vi-känslan" har aldrig vilat i mig.
Men. Jag träffade Max. Och Max är just den någon jag inte har någon lust att åka ifrån. Dock så har jag också en annan helgjuten tro på att allting är som det ska. Det blir som det ska. Allting har sin tid och plats. Om det är något jag ska vara lugn i, så är det hur alla mina val bildar det nu, som jag ska befinna mig i.
Det det där lugnet är för övrigt något jag har svårt att hitta i allt. Inte undra på att jag varit en hippie i tidigare liv...
Bara så du vet..jag älskar dej!!
