Förljugenhet och förlikning
Liar liar pants on fire. Vad ljuger du om i ditt vardagliga liv? Ni behöver inte skämmas inför mig, jag har burit på många pinsamma livslögner. Jag har varit så djupt förljugen i min sexualitet att till och med en nunna hade reagerat. En annan megalögn var mitt ideal. Såväl det inre som det yttre. Lätt match var det, att spy på andra snyggare tjejer. Och livet gick ut på att vara något, inte för sig själv, men i andras ögon. Vara cool och allmänt smutt. Jag blev arg när mamma sa vad hon kände. "Känner och känner, ingen människa bryr sig om vad du känner?" Glasklar projektion, eller vad hörs det? (Förlåt mig idag för det, älskade mamma).
Men. Nu till det roliga, när man nystar upp lögner står man plötsligt framför en lång pilgrimsled. Och vägskälen är ju inte direkt få. Det blir dags att damma av sina gamla boots (eller 15 cm-klackarna man aldrig riktigt lärde sig gå i) och fokusera blicken i periferin. En vapendragare underlättar. Förhoppningsvis finns där någon som vill följa med, kanske t.om. flera. Så kan du gå en liten bit med var och en. Om ni tillåter mig slita på en gammal klyscha: Blod, svett och tårar ingår i paketet. Men den lite mer "jobbiga" delen bleknar illa kvickt när du hittar din sanning och inser att den gör dig fri. Som min älskade vän brukar säga:
"Jobbigt är bra".
Vid ett tillfälle då vi tillsammans skulle välta något jag ansåg jobbigt, gnuggade han sina händer och tycktes nästan bli besviken över hur lättåtgärdad en sån enorm puck faktiskt var. Vi hann bara nosa på processen så var jag klar. Snopet. Men där har ni en av mina styrkor, jag är lättlärd och kvick. Blundar och chansar.
Allt går inte att åtgärda till vilket pris som helst, va? Du är ändå du. Skalpellen kan ge dig en snyggare näsa. Eller en tudelad tunga, eller whatever. Det yttre kan vi justera i all oändlighet, om man någonsin blir nöjd - det vet jag inte. Jag är skeptisk, trots att jag verkligen är för plastikkirurgi. (Såvida du inte sålt hjärnan och finansierar dina ingrepp med de pengarna).
När man kommit så långt, det vill säga till sanningen, då är förlikning en läkande process. Att förlika sig med sina tillkortakommanden, se och älska allt man är. Hitta styrkan i det man tidigare såg som svagt. Vända lite på steken. Jag vågar gissa att ni ser en paradox här, åtminstone vissa av er.
Men för allt i världen,
förlika er inte med er förljugenhet.
Då får du ett jävla pissigt liv, det vågar jag lova!
