Kompatibilitet?
Nu till något som helt ärligt är en tung och jobbig puck jag mångt och mycket söker svar på. Inifrån. Utifrån haglar dock svar på de flesta frågor. Jag skriver det litegrann med anledning av ett tidigare inlägg gällande att sätta sig själv åt sidan för någon annan. Det är möjligt att jag famlar i blindo, och motsäger mig själv, men vi kör.
Sexuella preferenser. För en del människor är det solklara, de finns där per automatik, de är enkla att följa och allmänt odramatiska. Tänker inte så mycket som nudda vid något exempel eftersom de är lika många som dammpartiklarna på jorden. Att de existerar, är i sig inte problematiskt. Men jag finner inte några. Inga yttre attribut som direkt får mina knän att skaka eller saften att rinna till. Jag kan förvisso objektifiera människor på gatan, men de tillfällena är sällsynta.
Jag vågar påstå att jag har en förmåga att se förbi det yttre, nästan i alla avseenden. Eftersom vi har ögon att se med är yta både viktigt och underhållande. Vi levererar alla en produkt av oss själva, vår identitet. Vi kan experimentera med den i oändlighet, somliga anser det mer väsentligt än andra. Jag älskar själv att känna mig piffig men har inga problem med totalsunk. Självfallet älskar jag även att iaktta andra, och deras val. De som lägger krut på att uttrycka sig själva genom sin exteriör syns mer, utstrålar mer och skänker mig, och många med mig, estetisk glädje. Det handlar alltså inte om att se "snygg" ut. Bara att se ut. Vad jag anser snyggt tappar ändå sin glans om det sitter på "fel" person. Nu gled jag ifrån ämnet, men jag vill bara klargöra att jag verkligen uppmuntrar till ytlig medvetenhet och fåfänga, även om den ändå står och faller med personligheten.
Problematiken ligger i att jag givetvis uppskattar yttre attribut, men att de i slutändan egentligen är detsamma. Den extra glädje, kåthet eller njutning i att min partner ser ut på ett visst sätt är så marginell att den inte är värd att flagga för. Om inte han/hon råkar hålla med om att t.ex. tatueringar är hett. Eller ölmage. Eller rakat huvud. Eller precis vad som. Då är det förstås en bonus och då kan det i sig vara eggande. Och jag är inte sen att kommunicera vad som funkar lite extra, om personen mittemot verkligen vill veta. En del går igång bara på att få vara allt den andra åtrår. Men jag förmår mig inte ställa det som ett krav eller ens en önskan.
Således tar det mig emot att förändra mig själv längre än till en viss gräns, för någon annan - jag är ingen idealist. Utan att låta komplexbefriad ser jag i stora drag ut som jag gör därför att det är min definition av snygg i allmänhet och jag, Mia, som snygg i synnerhet. Någons ideal är vi alltid mer eller mindre. Vidare är många mitt, eftersom det tycks vara i ständig rörelse. Jag försöker utmana denna del av mig själv därför att jag ställer mig frågan; Kan man tänja på sina gränser utan att göra sig själv för illa, eller måste man acceptera att alla inte är kompatibla och bryta upp? Om din partner är villig att totalrenovera sig själv för att vara din våta dröm, blir då automatiskt inte kravet även projicerat på dig. Och om ni då har en ojämn bild av hur viktigt det är, blir osynken för brytande? I min värld där det flesta såkallade preferenserna väger jämnt har jag på något sätt ingen förståelse i att det kan vara helt tvärtom. Jag kan höra att det är så, men jag kan inte känna det. Självklart vet jag att feticher, böjelser och preferenser existerar. Men jag kan inte se dynamiken i dem. Observera att jag ser dock inte problem i att låta personen bejaka sina lustar (compersion, remember) genom att t.ex. trädknulla eller lägra en liten 15-årig snärta nu som då om det är vad dennes önskan är, eftersom jag inte kan bli vare sig ett träd eller 15 på riktigt, ageplay ja, men ni förstår min poäng. Men att på något sätt "ge upp" delar av sig själv för att bli något som inte känns helt hunky dory. Nja?! Följdfrågan blir förstås, varför känns det inte okej?
Överlag är otrohet säkerligen en produkt av just detta fenomen. Brist på kommunikation i vad vi önskar och längtar efter. Vårt sexuella driv är inget vi kan sopa under mattan, om vi inte vill bli förljugna och bittra. Följaktligen är jag för den dialogen i en relation. På alla sätt och vis. Jag har inget emot att sträva tillsammans mot mål, och kanske har alla funderingar någon form av kompromissad lösning. Kanske överdramatiserar jag något som i själva verket är simpelt. Jag vet verkligen inte, gör Du?
Sexuella preferenser. För en del människor är det solklara, de finns där per automatik, de är enkla att följa och allmänt odramatiska. Tänker inte så mycket som nudda vid något exempel eftersom de är lika många som dammpartiklarna på jorden. Att de existerar, är i sig inte problematiskt. Men jag finner inte några. Inga yttre attribut som direkt får mina knän att skaka eller saften att rinna till. Jag kan förvisso objektifiera människor på gatan, men de tillfällena är sällsynta.
Jag vågar påstå att jag har en förmåga att se förbi det yttre, nästan i alla avseenden. Eftersom vi har ögon att se med är yta både viktigt och underhållande. Vi levererar alla en produkt av oss själva, vår identitet. Vi kan experimentera med den i oändlighet, somliga anser det mer väsentligt än andra. Jag älskar själv att känna mig piffig men har inga problem med totalsunk. Självfallet älskar jag även att iaktta andra, och deras val. De som lägger krut på att uttrycka sig själva genom sin exteriör syns mer, utstrålar mer och skänker mig, och många med mig, estetisk glädje. Det handlar alltså inte om att se "snygg" ut. Bara att se ut. Vad jag anser snyggt tappar ändå sin glans om det sitter på "fel" person. Nu gled jag ifrån ämnet, men jag vill bara klargöra att jag verkligen uppmuntrar till ytlig medvetenhet och fåfänga, även om den ändå står och faller med personligheten.
Problematiken ligger i att jag givetvis uppskattar yttre attribut, men att de i slutändan egentligen är detsamma. Den extra glädje, kåthet eller njutning i att min partner ser ut på ett visst sätt är så marginell att den inte är värd att flagga för. Om inte han/hon råkar hålla med om att t.ex. tatueringar är hett. Eller ölmage. Eller rakat huvud. Eller precis vad som. Då är det förstås en bonus och då kan det i sig vara eggande. Och jag är inte sen att kommunicera vad som funkar lite extra, om personen mittemot verkligen vill veta. En del går igång bara på att få vara allt den andra åtrår. Men jag förmår mig inte ställa det som ett krav eller ens en önskan.
Således tar det mig emot att förändra mig själv längre än till en viss gräns, för någon annan - jag är ingen idealist. Utan att låta komplexbefriad ser jag i stora drag ut som jag gör därför att det är min definition av snygg i allmänhet och jag, Mia, som snygg i synnerhet. Någons ideal är vi alltid mer eller mindre. Vidare är många mitt, eftersom det tycks vara i ständig rörelse. Jag försöker utmana denna del av mig själv därför att jag ställer mig frågan; Kan man tänja på sina gränser utan att göra sig själv för illa, eller måste man acceptera att alla inte är kompatibla och bryta upp? Om din partner är villig att totalrenovera sig själv för att vara din våta dröm, blir då automatiskt inte kravet även projicerat på dig. Och om ni då har en ojämn bild av hur viktigt det är, blir osynken för brytande? I min värld där det flesta såkallade preferenserna väger jämnt har jag på något sätt ingen förståelse i att det kan vara helt tvärtom. Jag kan höra att det är så, men jag kan inte känna det. Självklart vet jag att feticher, böjelser och preferenser existerar. Men jag kan inte se dynamiken i dem. Observera att jag ser dock inte problem i att låta personen bejaka sina lustar (compersion, remember) genom att t.ex. trädknulla eller lägra en liten 15-årig snärta nu som då om det är vad dennes önskan är, eftersom jag inte kan bli vare sig ett träd eller 15 på riktigt, ageplay ja, men ni förstår min poäng. Men att på något sätt "ge upp" delar av sig själv för att bli något som inte känns helt hunky dory. Nja?! Följdfrågan blir förstås, varför känns det inte okej?
Överlag är otrohet säkerligen en produkt av just detta fenomen. Brist på kommunikation i vad vi önskar och längtar efter. Vårt sexuella driv är inget vi kan sopa under mattan, om vi inte vill bli förljugna och bittra. Följaktligen är jag för den dialogen i en relation. På alla sätt och vis. Jag har inget emot att sträva tillsammans mot mål, och kanske har alla funderingar någon form av kompromissad lösning. Kanske överdramatiserar jag något som i själva verket är simpelt. Jag vet verkligen inte, gör Du?
Kommentarer
Trackback
