La Bella Vita

I morse, då det damp ner ett mail angående min blogg insåg jag vilken betydelse den har för mig idag. Hur befriande jag känner det, att få dela med mig av både djupdyk ner i mörker såväl som de lättaste stegen. Jag är medveten om att stora delar av det förstnämnda ventileras, och att det ibland kan verka som att jag är nedstämd ofta. Jag är inte genomgående ledsen, men jag har funnit en livssorg som jag vill bearbeta.

Den största delen av min vakna tid är jag glad i hjärtat, jag mår bra. Jag är ett organiserat kaos. Min inre styrka idag är reslig, kolossal. Den kan guida mig igenom fucking everything. För att nå hit har jag fått kriga, det fanns tillfällen då jag gärna hade dragit härifrån. Men idag har jag en stabil grund att stå på och kan således tillåta mig att känna mig ledsen. Sorg för mig har varit synonymt med misslyckande, svaghet, skam. Jag har inte känt mig mött i den, och därför förminskat den, intalat mig att den är värdelös, inte viktigt. Jag har gömt mig, sörjt i det tysta. Vidare har jag inte tagit emot någon tröst och därför inte heller lärt mig att ge. 

Idag ser jag att tröst föder intimitet. Och alla poletter trillar på plats. Jaha, det är DÄRFÖR jag får panik av intimitet. För då blir man sårbar. Då måste man vara ledsen tillsammans med någon.

Nu ska alla tårar gråtas och sår ska öppnas. Men det gör jag med glädje. Det är rent ut sagt ett enda långt hallelujamoment. Jag har hittat min stora blockering och kan nu förlösa den.

Ni hänger som vanligt med!