A tear in the open
Pratade med Max idag vilket fick mig att gråta. Känner att jag gråter för lite, bara stänger in sorg och ler. Han saknade en Mia, en bra Mia som tydligen inte är närvarande nu? Varför låter jag de bra Miorna försvinna? Det spontana svaret på mina tårar är att jag kämpar, men inte tillräckligt hårt. När ska jag tillåta mig att ta det i min takt? När ska jag sluta jämföra mig och spela duktigare än vad jag är? Låtsas ha koll, när jag egentligen aldrig känner mig på rätt väg. Släppa kraven på att vara någon annan till lags när det handlar om mig.
Jag är inte färdig i min resa på långa vägar - jag har ju precis börjat, men prestationsångesten bränner i röven. Var närvarande, hitta en styrka, våga falla, välj värme, känn kärlek, fightas mot rädslorna, hoppa, och hoppa igen, sluta känna och agera, blunda inte och håll för öronen, gå framåt, avskärma dig från allt som distraherar, vinn, vinn, vinn, väx, väx, väx.
Jag blir paralyserad. Vilket man inte ska bli och där är prestationsskiten i full gång. Igen.
