La Bella Vita

Jag hade en cool upplevelse utanför kroppen idag. Jag stod i en rulltrappa och var hypermegatrött. Hade precis köpt sushi, kissat på en sunkig ching chong toalett, slagit på ipoden för den 8 minuter långa tunnelbanefärden (som kan kännas som 78 minuter). Slets lite lätt mellan tankar, skulle jag åka hem och bara vila, eller svida iväg någon annanstans. Det är ett dilemma ofta för mig, ibland tycks alternativen vara så många. Inte för att jag är jordens centrum, men för att människor jag är nyfiken på sugs in i mitt liv och min tid tycks inte räcka till för dem alla. Och för att min ensamtid samtidigt är helt CP-viktig för att jag ska må bra.

Men åter till vad som hände. Det var jag där i rulltrappan, trött. I mötande trappa dök två män upp, som gav mig en väldigt behaglig blick. Det finns otaliga blickar, och lika många tolkningar. Min tolkning som potent 24årig tjej med stora underbara lökar var positiv. Men i samband med den tolkingen väcktes en subtil rädsla, och då flög jag på något sätt upp i luften. Där på fridhemsplan, i tunneln som leder ner till blå linjen hängde jag i taket och sneglade på mig själv. Vad är du rädd för? 

Det är en upplevelse svår att beskriva, men den var galen och övermäktigt inspirerande. Jag skakade om mig själv, liksom. Jag såg mig själv som liten, men alla andra lika små.