Men, ingen panik
Jag vaknade med nedsatt entusiasm till livet idag. Screenade in- såväl som utsida efter svar. Fann snor och feber vilket är helt acceptabelt. Jag kanske rentav förtjänar en släng av förkylning. Längre in kröp det fram demoner som inte visat sig på ett tag. Det är väl dags nu, då jag känt mig så lätt och lustfylld ett längre tag. Så där lätt ÄR det inte. Nänänä.
En bra dag släpper fötterna marken (oftast p.g.a. snygga heels) och jag bokstavligt talat skiner. I allt. Hyn, hållning, humör, huvud och hetta.
En sämre dag släpar hälarna i (i fulare, plattare skodon) och jag är väl jag, men i en mer sansad och tillknäppt form. Korrekt, kritisk och kylig.
En dålig dag är fötterna påväg ner i kvicksand. Allt kretsar kring mig, och neurotiska känslor vinner över intellektet. Det är knappast attraktivt i någon vinkel, men det är också en del av mig. Ännu.
Skillnad mellan då och nu, är att då odlade jag ett starkt förakt mot mig själv som tillät mig känna smärta och självömkan. Nu måste jag våga se, våga agera och tillåta mig själv existera, vaaaaaaarje dag, oavsett.
Och jag tillägger. Jag må ha en dålig dag, men jag är lugn. Och kan vila i att allt är dynamiskt.
