La Bella Vita

När jag går ut, ut, alltså ut i den senare natten, vilket är sällan, gör jag det av två så tunna och egentligen helt ekivoka anledningar som att få känna mig rättfärdigad i min ytliga existens samt bli dränkt i spritångor. Sen är det förstås musiken, om den är bra. Igår lyfte jag taket på F12, kände mig som tjugo igen, odödlig. Var sådär happy huggy feely. Gick runt och ljög för alla män. Hah, säkert kände de alla varandra och sen garvade de åt mina små skådespel. Stockholm är ingen stor stad, i synnerhet inte utelivet, så sånt där bör man inte göra. Men det är så roligt att vara en parodi på sig själv, en påhittad överdriven figur. Det känns nästan som ett måste idag, att distansiera. Jag har ett högst verkligt och fantastiskt liv, där mitt behov av integritet expanderar hela tiden. Samtidigt är jag en exhibitionist och ett uns teatralisk och har behov av att få agera ut det. Men jag vill inte fläka ut vem jag är, på riktigt, för små brats som förlorar vad och viskar att de bara måste känna lite på tutten. Då heter jag Candy, Alexis eller Crystal, fnittrar, pudrar näsan och har ett ständigt munplut.

Sen finns det inget bättre än att nästa dag vakna som sju svåra år och se mitt riktiga liv ligga bredvid mig.
Och få kvalitetskuk och oändlig kärlek.

Det bästa av två världar, yes.