La Bella Vita

Vi hade möte igår, med vår "samarbetspartner" som vi inte samarbetar sådär överdrivet bra med. Efteråt bjöds det på middag och vi tänkte att en gratis trerätters ändå kunde liva upp det här långa plågsamma passet. Big mistake. Huge. Humongous.

I sann dagisanda fick vi inte sätta oss på valfri plats, detta trots att det inte heller var bordsplacering. Således hamnade jag vid ett bord med min bästa, som hatar kallprat ännu mer än mig (ja det är möjligt), en tyst äldre kvinna med social kompetens som en amöba och.. tamdadam - ägaren av företaget ifråga. Att kalla stämningen krystad vore att ta till i rejäl underkant. Det här var återigen ett ögonblick av mitt liv som liknade en komedi - med nackdelen att man inte kunde skratta hysteriskt förrän allt var över.

Allt jag för mitt liv försökte tänka var: Se det som social träning.

Det finns ett skäl till varför jag undviker bjudmiddagar, i synnerhet sena nattklubbsvarianter trots att gratisspriten flödar och stämningen i slutändan blir bananas. Även fast det är brösten som är bjudna och jag med dem, liksom. På den nivån. Det enda jag behöver göra är att sitta där. Men jag går inte dit, allra minst nykter, därför att det är tortyr.

Therese tyckte dock att jag styrde skeppet galant, och visst kan jag dra nytta av min skådespelartalang i stunder som den där. Men seriöst. Imorse vaknade jag med en bitter smak av ångest. Och inte på grund av sprit, för jag drack vatten. Men för låtsasmänniskor, låtsasprat, låtsasintresse, allt på låtsas. Jag kräks.

Vi åt säkert sjutusen kalorier, helt i onödan, eftersom vi inte kunde njuta av maten. Jag tappade gaffeln. Sen kniven. Och många av er vet att jag äter lika slafsigt och snabbt som en hungrig hund. Till många mäns stora förtret. (Gud vet hur många som avstått mig för min naturliga okvinnlighet).

Networking, mingel och middagar med ett märkligt syfte, det överlåter jag till er som vill. Och kan.