Ät skit, rädsla.
Det var längesedan jag kunde lokalisera konkreta och tydliga rädslor. Men nu är jag rädd. Och förbannar mig själv för det. Inte för att det någonstans är produktivt att förbanna sig sjäv, inte alls. Det när bara rädlsan än mer.
Jag är konstant generad över att vara mänsklig och känslig. Jag kan verkligen vara oresonligt känslig och jag vill inte vara det. Jag vill vara stark och reslig.
Jag lever i en lika konstant genans över att inte vara perfekt. Främst avskyr jag att spräcka skapade illusioner över vem och vad jag är. Det är få människor jag kastar mig ut för stup med. Att känna mig sårbar är den mest skrämmande känsla jag vet. Och när jag är i den skäms jag. Och blir livrädd. Jag vill så gärna behaga och vara bra. Om rodnad vore en känsla, är det precis vad jag känner i hela kroppen.
Det här är min absoluta största, elakaste och mest destruktiva egenskap. Eftersom den aldrig kan lyfta mig. Mitt intellekt kan fightas och kriga mot den, och gör det också. Men känslan ekar kvar och det finns ingen annan än jag själv som kan kontrollera och hålla den stången. Eller allra helst, få den att försvinna.
De människorna jag aktivt och noga valt i mitt liv är speciella, unika, mänskliga, modiga och alldeles fantastiska. Således borde dessa tycka dito om mig. Om jag bara kunde tycka det själv. Också.
Jag är övermäktigt tacksam över de fantastiska själar som vill dela sin tid, sina tankar och framförallt sin kärlek med mig. Jag försöker spara inspiration i form av t.ex. gamla samtal för att hitta en orkanstyrka i stunder som denna. Idag hittade jag detta otroligt fina lilla dokument som jag döpt till "Älska".
cookie dough säger:
Ja.
Vad strävar du efter att bli?
- Mia säger:
En älskande människa. Någon som ger utan att förvänta sig något tillbaka. Stabil och tillfreds i mig själv. Fri från värderingar och fördomar, fri från skam och oro. Veta mitt värde och därmed kunna se andra.
Med det i ryggen vet jag att jag inte kan göra något annat än försöka och aldrig ge upp. Och att jag längst där inuti har en fantastisk grund, även om den är draperad av mycket skräp som tär istället för när. Jag är noga med att inte klandra eller skuldbelägga någon annan. Men jag belastar ständigt mig själv med just destruktiva och elaka tankar. Varför gör jag det? Och när ska jag sluta? Den som lever, får se.
