Søren Kierkegaard has it

En god, klok och snygg vän beskrev så fint hur övermänskligt stort det är när någon viktig - utan att citera - vågar möta sitt mörker och försöker bekämpa det, trots att det i dennes ögon är ett mount everest. Och kanske i den andres ögon är en trottoarkant, om ens det. 

För att komma närmare, bli sårbar, naken men också så mycket mer. För att bli mottaglig och öppen för början på en riktig, verklig och hisnande resa. En relation, kanske livsavgörande. (Om inte den tillsammans med motpart, så tröstande nog, åtminstone den med sig själv).

Nu dock, citerar jag:

"Om jag - Søren Kierkegaard - vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra
. (...) All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa".



Alltså. Att vi möter på ett sätt ett hinder, emellertid med två helt olika upplevelser. MEN med vetskapen om precis dessa skillnader. Och med ödmjukheten inför dem. Gör att ett VI, kan rubba berg.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0