La Bella Vita

Rosévinet i kristallglas, inte för kokett anledning men för den ogrumlade motsatsen. Shakiras Waka waka stimmandes i bakgrund och överallt blommor, blommor som i ett växthus, där någons passion är plantor, deras livsdriv. Bästa vän med fötterna inborrade under mina nerkylda sommarvärmeväntande jeanslår, där ben möts i randig raggsocka. Solidariskt föräldraskap med öron för de sina avkommors egna genomlevelser  inbäddad i tyg-gunga, gottandes i kvällssol som snart pliktar en annan kontinent.

Acceptansen men även känslan av förut. Samtalet om att vara där då, men nu här. Den aldrig ersättningsmöjliga njutningen där vi inget annat kan stava till än sanning. Där ord såsom norm och skyldighet ekar med föraktad ton. Vem är du skyldig, annan än ditt eget sanna?

Sanningen.
Din.
Min.
Och i klimax,
Vår.

Och jag låter hela min kärna älska.
Utan att plikta.