Man kan inte vara nere med en ballong, eller två.

Händer mycket i kropp och knopp och själ och hjärta och hela paketet. I princip bara positivt. Är det jobbigt att jag påpekar att jag är lycklig? Att jag tjatar och gnatar om och om igen. Jag mår så bra. Känner så mycket bra känslor. Är inte alls särdeles rädd eller ängslig eller inte det minsta lilla gnutta ledsen.

Jag trodde det var en utopi det här. Ni minns väl att jag skrev för inte alls jättemånga månader sen att jag på något sätt hade förlikat mig med att alltid leva i en slags ledsamhet, och att jag ville få göra det ifred. Aint no tears now. Inte ens efter min snart två veckor långa halvdekadens har jag artificiell ångest. Inga spritångor som förpestar mitt intellekt, de snarare när mig. Haha, utan att låta gravt alkoholiserad.

Det har varit fint och smutsigt. Galet och lugnt. Kuk och sprit. Pussar och ramlösa. Sömn. Kärlek. BRA MÄNNISKOR. Inte en jävla energitjuv så långt ögat kan nå.

Jag känner mig sedd. Av man, av vänner och av.. universum. Walking on a dream.







Kommentarer
Postat av: Therese

Du förtjänar allt allt allt, allt det bästa!! Jag är mer än lycklig för din skull och gissa vad, jag njuter!;)

2010-03-20 @ 22:51:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0